far, och eftersom vi ha hvarsi lita förrögenhet, så ha vi tänkt slå ihop dom på e hand te så mycke -större säkerhet, att barna intet ska lida nöd en gång,. Må ingen förundra sig, -om Erik, vid denna vändning i sin pappas -oration, började bli litet orolig, och, utan att rätt iakttaga häfdvunnet bordskick, tog sig för att häftigt promenera fram och tillbaka på majstångsplanen. För nu är det såx, fortfor nämdemannen, att min son och Olas dotter alltid haft ett godt öge te hvarandrey...-. Här möttes dock nämdemannen af den full-ständigaste vederläggning — mera öfvertygande kunde den icke ges i ord. Anna inträder och Erik tar emot henne — i sina armar. Tumult och uppståndelse! Förgäfves lägger sig sjelfve brukspatronen ut för de begge älskande. Nämndemannen slår alldeles döförat till för dylika uppmaningar. och bryter ut mot Anna i nog förolämparde ordalag. En vanlig och erkönd kur mot kärlek är resor, Afven Erik skickas ut att resa, om icke till det ståtliga, -bullersamma Paris, till det lefnadsglada Wiep, åtminstone till Segersta, till sin gamla mormor. . Atta dagar hafva förflutit. --Anna-har gått i kyrkan, för att be Gud för sin oeh Eriks kärdek.. Plötsligt hör hon: då ett pkristligt äkta förbund, för första gången afkunnas emellan Erik Svensson i Hult och Britta Olsdotter i Gyllby. Hon störtar afdånad till golfvet. Kallad tillbaka till lifsy har hon förlorat förståndet. Sedan Erik gått för henne förlorad, funderar hon starkt på ett parti med sjelfvaste — Necken. Hon svärmar om dagen kring i skogarne, med en krans af sjögräs i sina blonda lockar, och väntar om aftnarne, vid sjöstranden, sin drömda brudgum. Då kommer, en qväll, den Heskedlige prosten till hennes faders stuga, och föreslår Anna att vara bonom följaktig på en båtfärd öfver den klara, blåa vattenspegeln. De stiga i den bräckliga farkosten, som prosten med van hand manövrerar fram mellan strandens klippor: och skär. Imedlertid har Erik hemkommit från sin sommarvistelse hos den goda mormodern; och med klappande hjerta smugit den kända.vägen till sin älskarinnas baning. Han upptäcker henne i bakstammen af den sakta framsväfvande båten; ban ropar hennes namn; hon vänder sig om, ser honom, sträcker sina armar emot honom, och störtar i vattnet. Erik följer henne äfven dit, medan pastorn, som till sin disposition har det verksammaste räddningsmedlet, båten, skyndar i land och hindrar Annas far från att dränka sig, Vid bullret och tumultet inrusa Eriks föräldrar och underrättas välvilligt af Annas far, att deras barn ligger på sjöbottnen. Nu smälter isskorpan kring deras hjertan: det är Guds straff öfver oss, utbrista de gamla förkrossade — och tillinfetgjorda. I detsamma instörtar brukspatronen, som sist varit ute på sjön, då olyckan skedde, och utropar jublande: -de äro räddade! En ännu bättre nyhet bringar Anders några ögonblick derefter. -Arna hor blifvit klok. Återseendet och det kalla badet ha fullkomligt restituerat henne. Under sådana förbållanden återstår endast bröllopet, som med mycken högtidlighet firas bos brukspatronen; och bvars hufvudsakliga förlustelser bestå i en ståtlig Jössehärads-polska och i åtskilliga Tinnerholmiader, uppdukade af Löpare-Nisse, som bland andra storverk slitit;den vidlyftiga och invecklade frågan om platsen för National-museum; derigenöm att hän, på ett par veckor,, ensamp, byggt upp det. Stycket slutar med en mängd välönskningar för de nygifta, hvaraf en, som omfattade icke mindre, än tjugo barn,, möttes med starka sympathier från publikens sida. Pjesen innefattar, såsom läsaren kan finna, ingenting ovanligt i uppfinning eller intrig: den lider här och hvar, serdeles i expositions-scenern2, af lorgörer: den sjette indelningen eller tablåen skulle i så måttö kunna kallas fullt odramatisk, som -bandlingen i densamma står alldeles stilla och upplösningen redan i den femte är tillräckligt 2ngzifven. -Löpare-Nisse, hvilken förf. tillgripit som fyllnadsämne i denna sjette indelning, bär vissa spår af imitation eter Calle Wallinn, men tillåter sig, utan at någonsin hinna denna förebild, bland itskilligt Jyckadt, flera ostridiga plattheter: hela Anns karakter skul!e möjligen kunna sägas föga. vara på sitt stäl!e i et arbete, som kallar sig Wermländningarne, och således bar för hulvudsakligt ögonmärke att skildra nationaliteten: hon -ärl: mera den på : herrgården :klemmigt uppfödd?! flickan, än någon jungfru,: fostrad i skogen.l Genom hennes vansinne och yttringarna deaf, finner man sig liksom flyttad från dem friska lifvande bergslagsluften ned på ett qvalmigt, me: lodramatiskt område; från fjellarne till rampen!