far, och eftersom vi ha hvarsi lita förrögen-
het, så ha vi tänkt slå ihop dom på e hand
te så mycke -större säkerhet, att barna intet
ska lida nöd en gång,. Må ingen förundra sig,
-om Erik, vid denna vändning i sin pappas
-oration, började bli litet orolig, och, utan att
rätt iakttaga häfdvunnet bordskick, tog sig för
att häftigt promenera fram och tillbaka på
majstångsplanen.
För nu är det såx, fortfor nämdemannen,
att min son och Olas dotter alltid haft ett
godt öge te hvarandrey...-.
Här möttes dock nämdemannen af den full-
-ständigaste vederläggning — mera öfvertygande
kunde den icke ges i ord. Anna inträder och
Erik tar emot henne — i sina armar. Tumult
och uppståndelse!
Förgäfves lägger sig sjelfve brukspatronen ut
för de begge älskande. Nämndemannen slår
alldeles döförat till för dylika uppmaningar.
och bryter ut mot Anna i nog förolämparde
ordalag. En vanlig och erkönd kur mot kärlek
är resor, Afven Erik skickas ut att resa, om
icke till det ståtliga, -bullersamma Paris, till det
lefnadsglada Wiep, åtminstone till Segersta, till
sin gamla mormor. .
Atta dagar hafva förflutit. --Anna-har gått i
kyrkan, för att be Gud för sin oeh Eriks kär-
dek.. Plötsligt hör hon: då ett pkristligt äkta
förbund, för första gången afkunnas emellan
Erik Svensson i Hult och Britta Olsdotter i
Gyllby. Hon störtar afdånad till golfvet. Kal-
lad tillbaka till lifsy har hon förlorat förståndet.
Sedan Erik gått för henne förlorad, funderar
hon starkt på ett parti med sjelfvaste — Nec-
ken. Hon svärmar om dagen kring i skogarne,
med en krans af sjögräs i sina blonda lockar,
och väntar om aftnarne, vid sjöstranden, sin
drömda brudgum. Då kommer, en qväll, den
Heskedlige prosten till hennes faders stuga, och
föreslår Anna att vara bonom följaktig på en
båtfärd öfver den klara, blåa vattenspegeln. De
stiga i den bräckliga farkosten, som prosten
med van hand manövrerar fram mellan stran-
dens klippor: och skär. Imedlertid har Erik
hemkommit från sin sommarvistelse hos den
goda mormodern; och med klappande hjerta
smugit den kända.vägen till sin älskarinnas ba-
ning. Han upptäcker henne i bakstammen af
den sakta framsväfvande båten; ban ropar hen-
nes namn; hon vänder sig om, ser honom, sträc-
ker sina armar emot honom, och störtar i vatt-
net. Erik följer henne äfven dit, medan pa-
storn, som till sin disposition har det verksam-
maste räddningsmedlet, båten, skyndar i land
och hindrar Annas far från att dränka sig, Vid
bullret och tumultet inrusa Eriks föräldrar och
underrättas välvilligt af Annas far, att deras
barn ligger på sjöbottnen. Nu smälter isskor-
pan kring deras hjertan: det är Guds straff
öfver oss, utbrista de gamla förkrossade — och
tillinfetgjorda. I detsamma instörtar brukspa-
tronen, som sist varit ute på sjön, då olyckan
skedde, och utropar jublande: -de äro räddade!
En ännu bättre nyhet bringar Anders några
ögonblick derefter. -Arna hor blifvit klok. Åter-
seendet och det kalla badet ha fullkomligt re-
stituerat henne. Under sådana förbållanden
återstår endast bröllopet, som med mycken
högtidlighet firas bos brukspatronen; och bvars
hufvudsakliga förlustelser bestå i en ståtlig Jös-
sehärads-polska och i åtskilliga Tinnerholmia-
der, uppdukade af Löpare-Nisse, som bland an-
dra storverk slitit;den vidlyftiga och invecklade
frågan om platsen för National-museum; deri-
genöm att hän, på ett par veckor,, ensamp,
byggt upp det. Stycket slutar med en mängd
välönskningar för de nygifta, hvaraf en, som
omfattade icke mindre, än tjugo barn,, möt-
tes med starka sympathier från publikens sida.
Pjesen innefattar, såsom läsaren kan finna,
ingenting ovanligt i uppfinning eller intrig: den
lider här och hvar, serdeles i expositions-sce-
nern2, af lorgörer: den sjette indelningen eller
tablåen skulle i så måttö kunna kallas fullt o-
dramatisk, som -bandlingen i densamma står
alldeles stilla och upplösningen redan i den
femte är tillräckligt 2ngzifven. -Löpare-Nisse,
hvilken förf. tillgripit som fyllnadsämne i denna
sjette indelning, bär vissa spår af imitation e-
ter Calle Wallinn, men tillåter sig, utan at
någonsin hinna denna förebild, bland itskilligt
Jyckadt, flera ostridiga plattheter: hela Anns
karakter skul!e möjligen kunna sägas föga. vara
på sitt stäl!e i et arbete, som kallar sig Werm-
ländningarne, och således bar för hulvudsakligt
ögonmärke att skildra nationaliteten: hon -ärl:
mera den på : herrgården :klemmigt uppfödd?!
flickan, än någon jungfru,: fostrad i skogen.l
Genom hennes vansinne och yttringarna deaf,
finner man sig liksom flyttad från dem friska
lifvande bergslagsluften ned på ett qvalmigt, me:
lodramatiskt område; från fjellarne till rampen!