sina till banken utställda reverser på 10 procent. d) I afseende på det mera speciella af förslaget, hänvisa revisorerne till hvad direktionen i sin berättelse derom utförligare anfört, såsom ock öfverensstämmonde med revisorernes åsigter. e) Revisorerne tillstyrka fullständig decharge och witsorda. att bankens tjenstemän på ett tillfredsställande sätt fullgjort sina åligganden. REVY AF TIDNINGARNA. Puhlic:teten har, likasom sällskapslifvet, icke någon brist på gamla tandlösa gummor af den äkta envisa sorten, som, när de en gång bafva fått en fratsi bufvudet, med en obeskriflig segbet upprepa ett och detsamma utan återvändo, utan att det bekymrar dem det ringaste buru många sånger de blifva vederlagda. Det förnämsta exemplaret af detta döfva genus är hos oss Postoch Inrikestidningen. TI thorsdags afton har den ånyo varit framme och idislat den gamla vi-an, att de svenska departementschefernas befattning ingalunda kan sättas i någon jemförelse med ministrarnas i England och Frankrike, och att Konungens person betyder något helt annat här än i dessa länder, emedan han på Ridgifvarnes föredragning allena beslutar, hvaremot å andra sidan anföres ett uttryck af engelska ministern sir Robert Peel, att valet af ministrar är den enda personliga handling, som i England är suveränen förbehållen och att det tillhör honom att bestämma den, till hvilken han vil! sätta sitt förtroende, o. s. v., i följd hvaraf Posttidningen ock tillägger: om denna påsigt visar, såsom Allehanda yttrat, hela käringaktigheten och eländet af vår politik, såär det 8 , som är dertill vållande. Den vackra sens moralen af alltsammans blifver också naturligtvis den gamla refrängen: vi tro icke, att Sverges Konung någovsin öfverlemnar sin allena beslutanderätt till en minister, så länge grundlazen dervid bibehåller konomp, et cetera. Vi hoppas att läsaren igenkänner denna fras, som på, sin tid så ståtligt figurerat i de Wetterstedtska och Mörnerska m. fl. anföranderna på riddarbuset, och inom pressen i Granskarens, Biets och Svenska Minervas artiklar, och hvars mening icke är någon annan, än att bibehålla den gamla traditionen ifrån tiden före år 4809, att Sverge egentligen icke är något konstitutionellt lånd, utan Konungens person här betyder allt och ministrarne intet. Det vore verkligen oförklarligt, om iddterpa öfver ifrågavarande förhållande ännu vore så outveckiade, att icke dylika upprepanden måste väcka ett visst löje. Så ser det likväl ut, emedan annars en publicist med något slag: anspråk på eftertanke icke skulle göra sig skyldig till dylika oupphörliga plattheter. Orsaken att ett miss nd hos någon ännu möjligen kan existera, v svårligen ligga i något arnat, än att en del af den konstitutionella pressen kanske på andra sidan gått för långt, då den velat sätta Konungensoch mivistrarnes förhållande till hvarandra härs:ädes i alldeles samma casus som i England och Frankrike. Så är det likväl ieke de facto. Den skilnaden måste nemligen fionas, alt så länge representationen är splittrad på fyrarum, och ofta två stård stadna emot två i de vigtigaste princeipfrågor, samt i följd deraf sällan I någon verklig majoritet genom Ständerna kan uttryckas i afseende på regeringssystemet i det hela, så kan en egentlig parlamentarisk minister icke heller uppstå, och landet måste då, i afeeende på systemet, hålla sig mera till Konungen sjelf, ä det behöfves i England, der majoriteten i representationen egentligen blifver folket ansvarig för detsamma. Dessutom ör det sant, att, såsom föredragningsmachineriet nu är ställt, utöfvar Konungen icke blott suveränitetsrätten uti ministrarnes utnämning, utan deltager äfven mera personligen i sjelfva styrelsen än i England och Frankrike. Medgivandet och framhålländet af dessa omständigheter i en artikel i Aftonbladet helt nyligen har också väckt ett visst buller och till och med ådragit oss beskyllningen att förorda ailenastyrandet. Likväl finner man vid närmare betraktande, att en sådan slutsats å ona sidan är lika orimlig, som Posttidningens gamla visa. Ty det ligger i sakens natur, utan behof af vidare förklaring, att om ock aila mål föredragas för Konungen, så kan han omöjligt taga reda på hvarje handling, hvarje detalj, hvaraf likväl afgörandet i högst väsendtlig mån kan bero, eller känna alla personer, som äro i fråga att begagnas i förvaltningen. Han måste i detta fall hysa förtroende PP fr mi HH Fi AA cc OO MR TFT till rådgifvarnes både ärlighet och förstånd, bvilket ock hos grundlagarnas stiftare utgjort motivet till föreskriften angående deras om ej verkliga, itminstone förmenta, ansvarighet. Det står således i alla fall fast, att Rådgifvarne i detta hänseende äro att betrakta såsom medregenter, om de än icke bokstafligen bafva nåson annan afgörande röst, än genom sin rättighet att vägra kontrasignation eller afgå från sina platser, och att konseljens utnämnande således är Konungens vigtigaste personliga handling. Deremot är det, enligt grundlagen, ostridigt att Konungen äger sjelf anordna förvaltningen och alla embetsverks organisation. Han kan sålunda t. ex. afskilja från föredragningen inför sin person de ärender ban behagar, och det behöfves således icke bhbeller någon ändring i grundlagen, för att Konungen må låta sin konselj afgöra vissa deribland utan hans personliga deltagande deri. Hå samma sätt som vissa mål rö KR