sina till banken utställda reverser på 10 procent.
d) I afseende på det mera speciella af förslaget,
hänvisa revisorerne till hvad direktionen i sin be-
rättelse derom utförligare anfört, såsom ock öf-
verensstämmonde med revisorernes åsigter.
e) Revisorerne tillstyrka fullständig decharge och
witsorda. att bankens tjenstemän på ett tillfreds-
ställande sätt fullgjort sina åligganden.
REVY AF TIDNINGARNA.
Puhlic:teten har, likasom sällskapslifvet, icke
någon brist på gamla tandlösa gummor af den
äkta envisa sorten, som, när de en gång bafva
fått en fratsi bufvudet, med en obeskriflig seg-
bet upprepa ett och detsamma utan återvändo,
utan att det bekymrar dem det ringaste buru
många sånger de blifva vederlagda. Det för-
nämsta exemplaret af detta döfva genus är hos
oss Post- och Inrikestidningen. TI thorsdags af-
ton har den ånyo varit framme och idislat den
gamla vi-an, att de svenska departementschefer-
nas befattning ingalunda kan sättas i någon jem-
förelse med ministrarnas i England och Frank-
rike, och att Konungens person betyder något
helt annat här än i dessa länder, emedan han
på Ridgifvarnes föredragning allena beslutar,
hvaremot å andra sidan anföres ett uttryck af
engelska ministern sir Robert Peel, att valet af
ministrar är den enda personliga handling, som
i England är suveränen förbehållen och att det
tillhör honom att bestämma den, till hvilken
han vil! sätta sitt förtroende, o. s. v., i följd
hvaraf Posttidningen ock tillägger: om denna
påsigt visar, såsom Allehanda yttrat, hela käring-
aktigheten och eländet af vår politik, såär det
8 , som är dertill vållande. Den vackra
sens moralen af alltsammans blifver också na-
turligtvis den gamla refrängen: vi tro icke, att
Sverges Konung någovsin öfverlemnar sin al-
lena beslutanderätt till en minister, så länge
grundlazen dervid bibehåller konomp, et cetera.
Vi hoppas att läsaren igenkänner denna fras,
som på, sin tid så ståtligt figurerat i de Wet-
terstedtska och Mörnerska m. fl. anföranderna
på riddarbuset, och inom pressen i Granskarens,
Biets och Svenska Minervas artiklar, och
hvars mening icke är någon annan, än att
bibehålla den gamla traditionen ifrån tiden före
år 4809, att Sverge egentligen icke är något
konstitutionellt lånd, utan Konungens person här
betyder allt och ministrarne intet.
Det vore verkligen oförklarligt, om iddterpa
öfver ifrågavarande förhållande ännu vore så
outveckiade, att icke dylika upprepanden måste
väcka ett visst löje. Så ser det likväl ut, eme-
dan annars en publicist med något slag: an-
språk på eftertanke icke skulle göra sig skyldig
till dylika oupphörliga plattheter. Orsaken att
ett miss nd hos någon ännu möjligen kan
existera, v svårligen ligga i något arnat, än
att en del af den konstitutionella pressen kan-
ske på andra sidan gått för långt, då den velat
sätta Konungens- och mivistrarnes förhållande
till hvarandra härs:ädes i alldeles samma casus
som i England och Frankrike. Så är det lik-
väl ieke de facto.
Den skilnaden måste nemligen fionas, alt så
länge representationen är splittrad på fyrarum,
och ofta två stård stadna emot två i de vigti-
gaste princeipfrågor, samt i följd deraf sällan
I
någon verklig majoritet genom Ständerna kan ut-
tryckas i afseende på regeringssystemet i det hela,
så kan en egentlig parlamentarisk minister icke
heller uppstå, och landet måste då, i afeeende på
systemet, hålla sig mera till Konungen sjelf, ä
det behöfves i England, der majoriteten i re-
presentationen egentligen blifver folket ansva-
rig för detsamma. Dessutom ör det sant, att,
såsom föredragningsmachineriet nu är ställt,
utöfvar Konungen icke blott suveränitetsrätten
uti ministrarnes utnämning, utan deltager äf-
ven mera personligen i sjelfva styrelsen än i
England och Frankrike. Medgivandet och fram-
hålländet af dessa omständigheter i en artikel i
Aftonbladet helt nyligen har också väckt ett
visst buller och till och med ådragit oss be-
skyllningen att förorda ailenastyrandet. Likväl
finner man vid närmare betraktande, att en så-
dan slutsats å ona sidan är lika orimlig, som
Posttidningens gamla visa. Ty det ligger i sa-
kens natur, utan behof af vidare förklaring, att
om ock aila mål föredragas för Konungen, så
kan han omöjligt taga reda på hvarje handling,
hvarje detalj, hvaraf likväl afgörandet i högst
väsendtlig mån kan bero, eller känna alla per-
soner, som äro i fråga att begagnas i förvalt-
ningen. Han måste i detta fall hysa förtroende
PP fr mi HH Fi AA
cc OO
MR TFT
till rådgifvarnes både ärlighet och förstånd,
bvilket ock hos grundlagarnas stiftare utgjort
motivet till föreskriften angående deras om ej
verkliga, itminstone förmenta, ansvarighet. Det
står således i alla fall fast, att Rådgifvarne i
detta hänseende äro att betrakta såsom med-
regenter, om de än icke bokstafligen bafva nå-
son annan afgörande röst, än genom sin rättig-
het att vägra kontrasignation eller afgå från sina
platser, och att konseljens utnämnande således
är Konungens vigtigaste personliga handling.
Deremot är det, enligt grundlagen, ostridigt
att Konungen äger sjelf anordna förvaltningen
och alla embetsverks organisation. Han kan
sålunda t. ex. afskilja från föredragningen inför
sin person de ärender ban behagar, och det
behöfves således icke bhbeller någon ändring i
grundlagen, för att Konungen må låta sin kon-
selj afgöra vissa deribland utan hans personliga
deltagande deri. Hå samma sätt som vissa mål
rö KR