ES NE SA eo oe 6, FO I ere
Sverge, eller en gemensam Konung. .Hufvud-
organen för detta pårti var professor Dahlmann
i Kiel, och efter honom hans lärjunge . Peter
Hjort Lorenzen, hvilken sednare dock, obelåten
med de första Schleswigholsteinarnes, aristo-
kratiska syften, och i stället hänlörd af franska
republikanska ideer, föreslog att af de två ber-
tigdömena bilda en republik, under namn af
Nordalbingien. Anspråket på sjelfständigbet
grundade partiet på det enstaka historiska fac-
tum, att när Christian I tillät sig väljas till her-
tig af Slesvig, så beviljade han landets pre-
later, ridderskap samt borgareståndet i åtskil-
liga städer, vissa privilegier, som voro. skiljak-
tiga från dem, hvilka gällde för det öfriga ri-
ket, och låfvade att Slesvig och Holstein
icke vidare skulle söndras ifrån hvarandra.
Men vid åberopandet på detta factum, förbi-
gick partiet med tystnad så väl det uräldsta
samhällsförhållandet, som de sednare händel-
serna och traktaterna, hvilka ej blott försvaga
utan formligen upphä!va verkan af ifrågavarande
factum, i hvad-de stå i strid med detsamma.
När den ruvarande Konungen, Christian: VII,
slutligen steg på thronen och införde Provinci-
alständer i riket, frånträdde Peier Hjort Lo-
rentzen sina förra republikanska åsigter, slöt
sig till det nya representativa systemet, och
förklarade utan förbehåll, genast efter öppnan-
det af provincialmötet 1840, att,han afstode
från alla egentligen Schleswig-Holsteinska sym-
patier, i öfvertygelse att Slesvigs framtida
väl fordrade att Slesvig,. fastän bibehållande
sina enskilda privilegier och sin -provinciella
sjelfständigbet, borde sluta sig allt mer och mer
till Danmark, hvilket rike det från ålder till-
hört: och detta så mycket heldre, som: Sles-
vig kunde, på det sättet hoppas att snart få en
fri statsförfattning; hvaremot det af föreningen
med Holstein — och genom detta med Tysk-
land — icke kunde påräkna. någon fri utveck-
ling hvarken af sina politiska eller ens kom-
merciella förhållanden. Med denna förklaring
afträdde han frivilligt från provincialförsamlin-
gen, derföre att han icke ansåg sina åsigter ut-
trycka sina valmäns. . Han lemnade sålunda,
för det mötet, fritt fält åt afsöndringspartiet,
hvilket betraktar huset Augustenburg såsom sitt
öfverbufvud, derföre att detta furstehus tros
bysa förhoppning att, om konungafamiljen ut-
går på manslinien, kunna på sitt hufvud sätta
kronan i den nya sjelfständiga: stat, som partiet
önskar tillskapa.
År 4842 uppträdde Lorenzen på nytt såsom
representant vid provincialmötet; men denna
gången såsom vald fullmäktig för Slesvigs
danska distrikter. Striden emellan det danska
och det schleswigholsteinska partiet blef då up-
penbar och skarp. Det var nu, som Lorenzen
bragte sina tyska medrepresentanter i ett balft
uppror, derigenom att han, sedan han länge
och fåfängt bestridt deras höolsteinska ensidig-
het, oförmodadt tilltalade dem på ett annat
språk än det tyska, hvilket de och han förut ge-
mensamt begagnat; han höll ett tal på danska
och förklärade att han icke vidare ärnade i
församlingen yttra sig på tyska. Ordföranden
hotade bonom först, i stolt top, med att låta
utvisa honom för denna djerfhet; men sedan
hotet icke befanns göra någon verkan, ändra-
des förklaringen derhän, genom den tyska: plu-
ralitetens beslut, att hvad som talades på dan-
ska, icke skulle tagas tillprotokollet; hvaremot
man till konungen ville hänskjuta frågan hu-
ruvida detta språk skulle få begagnås på pro-
vincialmötena. Till följd häraf deltog väl Lo-
renzen i omröstningen, men yttrade icke vidare
någonting under hela mötet. Innan dess slut
ankom dock konungens svar; men det innehöll
ett. ogillande af icke blott Lorenzens utan äfven
ordförandens och pluralitetens förfarande, och
slutade med en kongl. proposition att de leda-
möter, som ville yttra sig på danska, måtte der-
till berältigas, men deras yttranden införas en-
dast på tyska i protokollet; hkväl i trogen öf-
versättning. Propositionen antogs af pluralite-7
ten blott med ett gäckande amendement, af in- )
nehåll, att rättigheten till yttranden på danska
och danska yttrandens inprotokollering i tysk
öfversättning, endast medgåfves sådana repre-
sentanter, hvilka ådagalade sig: vara så litet
bemmastadda i tyskan, att de icke kunde göra
sig begripliga på sistnämnda språk; — och
detta amendement gillades af konungen, genom
en förordning, som dock först utfärdades för-
lidet år. Lorenzen afvaktade ej denna sank-
tion, utan vände sig till provincialständerna i
Norra Jutland, hvilka, samtidigt med dem i
det södra, höllo sitt mötte 4842, i Viborg.
Dessa insågo, att om den tyska aristokratien
och byråkratien i Slesvig skulle kunna lyc-
kas att fullkomligt utrota danska språket ur
bertigdömets ståndsförsamlingar, och sålunda
nedsätta det inom provinsen till ett slags pö-
belspråk, så skulle de slutligen äfven drifva det
ormligen ut öfver gränsen och jemte språket
alla andra sfår af danck nationalitet. De för-
stodo tillika, att då känslan af denna nationa-
litet utgjorde det enda säkra och hos folket i
måssa befintliga bandet emellan Slesvig och
Danmark, så skulle, genom dess upplösande,
allt hopp försvinna om något motstånd från fol-
kets sida, när det passande tillfället slutligen
yppade sig för tyska partiet, att försöka lan-
I.4a frllstfändisa NHalitiska införlifvande med
mr Mm Mm Mm mm Mm Mn Mm