ES NE SA eo oe 6, FO I ere Sverge, eller en gemensam Konung. .Hufvudorganen för detta pårti var professor Dahlmann i Kiel, och efter honom hans lärjunge . Peter Hjort Lorenzen, hvilken sednare dock, obelåten med de första Schleswigholsteinarnes, aristokratiska syften, och i stället hänlörd af franska republikanska ideer, föreslog att af de två bertigdömena bilda en republik, under namn af Nordalbingien. Anspråket på sjelfständigbet grundade partiet på det enstaka historiska factum, att när Christian I tillät sig väljas till hertig af Slesvig, så beviljade han landets prelater, ridderskap samt borgareståndet i åtskilliga städer, vissa privilegier, som voro. skiljaktiga från dem, hvilka gällde för det öfriga riket, och låfvade att Slesvig och Holstein icke vidare skulle söndras ifrån hvarandra. Men vid åberopandet på detta factum, förbigick partiet med tystnad så väl det uräldsta samhällsförhållandet, som de sednare händelserna och traktaterna, hvilka ej blott försvaga utan formligen upphä!va verkan af ifrågavarande factum, i hvad-de stå i strid med detsamma. När den ruvarande Konungen, Christian: VII, slutligen steg på thronen och införde Provincialständer i riket, frånträdde Peier Hjort Lorentzen sina förra republikanska åsigter, slöt sig till det nya representativa systemet, och förklarade utan förbehåll, genast efter öppnandet af provincialmötet 1840, att,han afstode från alla egentligen Schleswig-Holsteinska sympatier, i öfvertygelse att Slesvigs framtida väl fordrade att Slesvig,. fastän bibehållande sina enskilda privilegier och sin -provinciella sjelfständigbet, borde sluta sig allt mer och mer till Danmark, hvilket rike det från ålder tillhört: och detta så mycket heldre, som: Slesvig kunde, på det sättet hoppas att snart få en fri statsförfattning; hvaremot det af föreningen med Holstein — och genom detta med Tyskland — icke kunde påräkna. någon fri utveckling hvarken af sina politiska eller ens kommerciella förhållanden. Med denna förklaring afträdde han frivilligt från provincialförsamlingen, derföre att han icke ansåg sina åsigter uttrycka sina valmäns. . Han lemnade sålunda, för det mötet, fritt fält åt afsöndringspartiet, hvilket betraktar huset Augustenburg såsom sitt öfverbufvud, derföre att detta furstehus tros bysa förhoppning att, om konungafamiljen utgår på manslinien, kunna på sitt hufvud sätta kronan i den nya sjelfständiga: stat, som partiet önskar tillskapa. År 4842 uppträdde Lorenzen på nytt såsom representant vid provincialmötet; men denna gången såsom vald fullmäktig för Slesvigs danska distrikter. Striden emellan det danska och det schleswigholsteinska partiet blef då uppenbar och skarp. Det var nu, som Lorenzen bragte sina tyska medrepresentanter i ett balft uppror, derigenom att han, sedan han länge och fåfängt bestridt deras höolsteinska ensidighet, oförmodadt tilltalade dem på ett annat språk än det tyska, hvilket de och han förut gemensamt begagnat; han höll ett tal på danska och förklärade att han icke vidare ärnade i församlingen yttra sig på tyska. Ordföranden hotade bonom först, i stolt top, med att låta utvisa honom för denna djerfhet; men sedan hotet icke befanns göra någon verkan, ändrades förklaringen derhän, genom den tyska: pluralitetens beslut, att hvad som talades på danska, icke skulle tagas tillprotokollet; hvaremot man till konungen ville hänskjuta frågan huruvida detta språk skulle få begagnås på provincialmötena. Till följd häraf deltog väl Lorenzen i omröstningen, men yttrade icke vidare någonting under hela mötet. Innan dess slut ankom dock konungens svar; men det innehöll ett. ogillande af icke blott Lorenzens utan äfven ordförandens och pluralitetens förfarande, och slutade med en kongl. proposition att de ledamöter, som ville yttra sig på danska, måtte dertill berältigas, men deras yttranden införas endast på tyska i protokollet; hkväl i trogen öfversättning. Propositionen antogs af pluralite-7 ten blott med ett gäckande amendement, af in) nehåll, att rättigheten till yttranden på danska och danska yttrandens inprotokollering i tysk öfversättning, endast medgåfves sådana representanter, hvilka ådagalade sig: vara så litet bemmastadda i tyskan, att de icke kunde göra sig begripliga på sistnämnda språk; — och detta amendement gillades af konungen, genom en förordning, som dock först utfärdades förlidet år. Lorenzen afvaktade ej denna sanktion, utan vände sig till provincialständerna i Norra Jutland, hvilka, samtidigt med dem i det södra, höllo sitt mötte 4842, i Viborg. Dessa insågo, att om den tyska aristokratien och byråkratien i Slesvig skulle kunna lyckas att fullkomligt utrota danska språket ur bertigdömets ståndsförsamlingar, och sålunda nedsätta det inom provinsen till ett slags pöbelspråk, så skulle de slutligen äfven drifva det ormligen ut öfver gränsen och jemte språket alla andra sfår af danck nationalitet. De förstodo tillika, att då känslan af denna nationalitet utgjorde det enda säkra och hos folket i måssa befintliga bandet emellan Slesvig och Danmark, så skulle, genom dess upplösande, allt hopp försvinna om något motstånd från folkets sida, när det passande tillfället slutligen yppade sig för tyska partiet, att försöka lanI.4a frllstfändisa NHalitiska införlifvande med mr Mm Mm Mm mm Mm Mn Mm