SE Da var han död, — hans död var let, Hans Hoved laae paa et Anker. Med denna nationella grundton förenar Chr. Winther en lätt och hflig fantasi, en varm och frisk känsla, en naturlig smak och gratie och en godmodig skämtsamhet. Han besitter en otrolig förmåga att i några få framkastade ord, med några få lätta penseldrag gilva oss en klar, lefvande och åskådlig bild, antingen han tecknar menniskor eller målar landskaper. 1. ett af hans vackraste stycken, Alfedronningen, framträder denna hans talang i all sin hänförande skönhet. Den lilla Alfbild smyger sig bort från sina muntra leksystrar och Gjennem de krumme Gange Hun ilede did ned, Hvor Aaen, som en Slange, ? Slikked den grönne Bred. Hvor Bögen i Voven hängde Sin Lövdusk, grön og lys, Som om den rigtigt trängde Til kjöligfriske Kys. Hvor dybt sig Broen speiled, Og Gräsbänken stod, Og Aakanden seiled, Lösreved fra sin Rod; Der satte sig den Lille, Og med sine Öine blaae, Hun tankefuld 08 stille, Ud over Vandet saae. Ej sad hun ene länge; — Thi langs med krumme Kyst En Svane saaes fremtränge Sit Alabaster Bryst.