SE
Da var han död, — hans död var let,
Hans Hoved laae paa et Anker.
Med denna nationella grundton förenar Chr.
Winther en lätt och hflig fantasi, en varm och
frisk känsla, en naturlig smak och gratie och
en godmodig skämtsamhet. Han besitter en
otrolig förmåga att i några få framkastade ord,
med några få lätta penseldrag gilva oss en klar,
lefvande och åskådlig bild, antingen han tecknar
menniskor eller målar landskaper. 1. ett af
hans vackraste stycken, Alfedronningen, fram-
träder denna hans talang i all sin hänförande
skönhet. Den lilla Alfbild smyger sig bort från
sina muntra leksystrar och
Gjennem de krumme Gange
Hun ilede did ned,
Hvor Aaen, som en Slange, ?
Slikked den grönne Bred.
Hvor Bögen i Voven hängde
Sin Lövdusk, grön og lys,
Som om den rigtigt trängde
Til kjöligfriske Kys.
Hvor dybt sig Broen speiled,
Og Gräsbänken stod,
Og Aakanden seiled,
Lösreved fra sin Rod;
Der satte sig den Lille,
Og med sine Öine blaae,
Hun tankefuld 08 stille,
Ud over Vandet saae.
Ej sad hun ene länge; —
Thi langs med krumme Kyst
En Svane saaes fremtränge
Sit Alabaster Bryst.