Att höra på foglarnes sång och qvitter; Men då han tätt invid stranden far, Der berget sig speglar i böljan klar; Han ser de älskande, arm i arm, Inslumrade vid hvarandras barm. Ha! hvilka: hvila väl här så tryggt, Der björn och ulf sina nästen byggt, Der klippan så högt emot himlen går, Och dånande vågen emot den slår. I land han stiger ochsmyger sakta Framåt, att de slumrande tu betrakta; Ha lb ha! skön Aslög!-jag känner igen Så dig..som äfven: Orm Ungersvän., Häån skyndar så fort att hissa segel, Rea plöjer,han: hafvets krusiga spegel; Förrn solen förzyller bergets topp, Han träder till. Österåds portar opp. Der hvilar sig Gunnar. mot borgens vägg, Blek är hans kind och grånadt bans skägg, Han sitter så-vorgsen-och-dysteri håg, Gud gilve jag ren i grafveh låg, Att jag till min Aslög svart fick gå! Ej mer för mig skall hon Barpan slå, Ej bjuda en sång, en bägare win, Med henne svann jordiska fröjden min.s ki Li Den Sven framträder så gladelig, Hell dig, riddar Gunnar, med ära! Hvi sitter du här så sorgelig? Jag bringar dig tidningsr kära. Hvad ger du mig väl, herr riddare bold, Så ger jag din dotter uti ditt våld; Skön Aslög jag såg, helt sent i natt, Vidfoten af Töndelns fjell hon satt; Ej långt från stranden i grönan-lund Med Orm hon slunrar en ljuflig blund.s Då gladdes den gode rTiddarn så fast, Och svarade svennen med ifver och hast: Min bä-ta gångare ger jag dig För detta budskap du bringar mig; Min bästa borg will jag dig förära, Om Åslög jag finner i tukt oen ära, Men tröff.r jag Orm vidchennes bröst — Då är ock mitt sista lifsband löst.s