venhet och motvilja; ledamöter, som stå på skif
ningarne emellan dessa tre?
nVidare: Huru mycket grundadt förtroende ma
än må hafva till sin Konungs rättsinnighet, bi
man likväl framträda med det osmakliga smickre
att tillgifvenheten för honom bevisas genom berec
villigheten att rätta sin öfvertygelse i landets lif:
fråga efter hans önskningar? Är detta det språl
man skall föra till monarken, för att hos honoi
bibehålla aktning för undersåtens - öfvertygelse
Skall man leda honom till den förförande reg
ringsmaximen: Min tillgifne N.! min önskan, s
der din öfvertygelse!
Ytterligare. Kan det vara riktigt att sätta Kc
nungens namn på sin partifana? Lefva vi uti si
dana tider, att våldet står på ena sidan i samhä
let och förtrycket på den- andra, så att Kenunge
måste skynda till den ena sidans hjelp? Behöfv
vi honom icke alla? Ar han icke alla partie
Konung? Skola vi icke vara ömtåliga om, att
göra hans krona till fälttecken under våra inbö
des strider, äfven då de äro pappersstrider, uta
allt resultat, säsom representationsfrågan änuu i
och länge kommer att förblifya, pris vare vål
stora agitatorer? Vi tro att denna ömtålighet or
kronans värdighet utgör en ädlare rojalism, än fjå
set för Konungens önskningar.
Konungens önskningar! Är det då så säkel
att de äro desamma som Aftonbladets? Det ä
godt och väl, att vi hänvisas till grefve Hamilton
för att få veta Konuogens tänkesätt, utan att d
officielt tillkännagifvas; men vi hafva ingen lus
till det för öfrigt ganska angenäma besöket. VY
tro, att grefve Hamiltons val just innebär en gan
ska vacker hyllning åt grefvens sjelfständighet, t
man väljer väl ej till icke officiellt språkrör el
man uti sådan ställning till Konungens person oc
till hofvet. Snarere ville vi förmoda att han er
höll ett rum i kommitteen icke till följe af. utar
oaktadt sin ställning. Oss synes, att man kundt
förutsätta någon mera finhet, ifall nemligen någor
finhet här vore af nöden eller ens vore på sit
ställe, enär Konungen genom ledamöternes val oct
den kända sjelfständighet, pluraliteten af dem eger
tydligen ådagalagt att det icke är sina egna tän-
kesätt, Konungen vill tillkännagifva, utan ledamö-
ternas som han vill förnimma. — Om Konungen:
tänkesätt förmoda vi att Aftonbladet icke kännei
mer än vi, ehuru öfvertygadt det synes vara, att
dess tänkesätt äro Konungens. Vi kunna härutin-
nan blott döma efter politiska sannolikheter. grun-
dande sig på några vissa data. Dessa äro Konun-
gens upplysning, politiska erfarenhet och förmåga
att inse europeiska kulturens fordringar, bans kän-
nedom. om svenska regeringssättet och om det för-
ständiga tänkesättet i landet. Deraf draga vi våra
slutsatser. Ville Aftonbladet antaga samma data,
skulle dess förhoppningar sannolikt icke så mycket
afvika från våra. Vi tillåta oss derföre blott för-
utsätta ett om! Tänk om Aftonbladet lyckades att
hos någon eller någre kommitteledamöter inprägla,
att de borde visa sin tillgifvenhet mot Konungen
genom att tänka som Aftonbladet; tänk om det
då slutligen visade sig, att Konungen fcke delade
Aftonbladets åsigter — hvilket galet hopp hade
då besagde ledamöter, icke fåll, men gjort!
Vi sluta. Såsom ultrakonservative kunde det
anstå oss, Mer än någon annan, att ådagalägpa det
inkonstitutionella och absolutistiska, Aftonbladets
läror innebära. Likväl förmoda vi att ej många
misstaga sig på den milda rojalistiska stämman.
Rösten är Jakobs, men handen är nog — någon
annans.,
Vi hoppas att ej hafva narrat Läsaren me-
delst löftet att uti ofvanstående meddela ett
kostligt stycke. Visserligen finnas deruti några
bastanta misstag, gjorda med eller utan alsigt,
uti de grundsatser som pådiktas Aftonbladet;
ty det är en himmelsvid skilnad emellan den
satsen, att konungen bör regera men icke styra,
d. v. s. att konungen sedan han valt sin mini-
stör såsom han önskar, icke borde befatta sig
med alla möjliga småsaker, utan förnämligast
öfverse och leda det hela, och hvad Posttid-
ningen här lägger A. B. i munnen, att förkla-
ra konungens personliga inflytelse för inkon-
stitutionel och hans rådgifvare såsom i sjelfva
verket regerande; alt konungen är ett begrepp
af noll och intet värde och att hans Rådgifvare
äro de ende, som makten hafva. Detta-sed-
nare påstående kan väl endast göras af ett dår-
hushbjon, då grundlagen ovilkorligen tillägger
konungen beslutanderätten. Men i alla fall är
det icke mindre intressant att se Posttidningen
beskärma sig öfver, att man såsom grundsats
vill införa beredvilligheten att rätta sig efter
konungens önskningar, och deröfver att Afton-
bladet tager ett steg så djupt in i den absoluta
monarkiens grundsatser, att den gamla ultra-
royalistiska och servila gazetten måste fram-
ställa sig såsom en- kämpe för konstitutionen.
Genomläser man åter det hela med upp-
märksamhet, så visar det sig strax hvar skon
klämmer. Aftonbladet har neml. visst icke
etablerat såsom grundsats, att man bör eller
behöfver i offentliga värf rätta sig efter konun-
sens önskningar, utan Aftonbladet har helt en-
celt, för det serskilda fallet i fråga, ansettdet icke
vara så alldeles illa, att personer i kommitteen
innas, som äro: beredvilliga att följa konungens
inskningar, af det enkla-skälet, att Aftonbladet
ioppas, att konungens skall hafva insett hvad
Svenska folkets majoritet önskar och fordrar
ch hvad som göres behof af i frågan om en
epresentationsreform.. Denna förhoppning är
jet också ensamt, som bragt Posttidningen i
arnesk. Skulle Aftonbladet åter hafva miss-
agit sig på konungens tänkesätt, så kan man
og vara öfvertygad, att Posttidningen genast
jelf skall omfatta med förkärlek samma åsigt,
om den nu perhorrescerar.
S————LLLL
—