venhet och motvilja; ledamöter, som stå på skif ningarne emellan dessa tre? nVidare: Huru mycket grundadt förtroende ma än må hafva till sin Konungs rättsinnighet, bi man likväl framträda med det osmakliga smickre att tillgifvenheten för honom bevisas genom berec villigheten att rätta sin öfvertygelse i landets lif: fråga efter hans önskningar? Är detta det språl man skall föra till monarken, för att hos honoi bibehålla aktning för undersåtens öfvertygelse Skall man leda honom till den förförande reg ringsmaximen: Min tillgifne N.! min önskan, s der din öfvertygelse! Ytterligare. Kan det vara riktigt att sätta Kc nungens namn på sin partifana? Lefva vi uti si dana tider, att våldet står på ena sidan i samhä let och förtrycket på denandra, så att Kenunge måste skynda till den ena sidans hjelp? Behöfv vi honom icke alla? Ar han icke alla partie Konung? Skola vi icke vara ömtåliga om, att göra hans krona till fälttecken under våra inbö des strider, äfven då de äro pappersstrider, uta allt resultat, säsom representationsfrågan änuu i och länge kommer att förblifya, pris vare vål stora agitatorer? Vi tro att denna ömtålighet or kronans värdighet utgör en ädlare rojalism, än fjå set för Konungens önskningar. Konungens önskningar! Är det då så säkel att de äro desamma som Aftonbladets? Det ä godt och väl, att vi hänvisas till grefve Hamilton för att få veta Konuogens tänkesätt, utan att d officielt tillkännagifvas; men vi hafva ingen lus till det för öfrigt ganska angenäma besöket. VY tro, att grefve Hamiltons val just innebär en gan ska vacker hyllning åt grefvens sjelfständighet, t man väljer väl ej till icke officiellt språkrör el man uti sådan ställning till Konungens person oc till hofvet. Snarere ville vi förmoda att han er höll ett rum i kommitteen icke till följe af. utar oaktadt sin ställning. Oss synes, att man kundt förutsätta någon mera finhet, ifall nemligen någor finhet här vore af nöden eller ens vore på sit ställe, enär Konungen genom ledamöternes val oct den kända sjelfständighet, pluraliteten af dem eger tydligen ådagalagt att det icke är sina egna tänkesätt, Konungen vill tillkännagifva, utan ledamöternas som han vill förnimma. — Om Konungen: tänkesätt förmoda vi att Aftonbladet icke kännei mer än vi, ehuru öfvertygadt det synes vara, att dess tänkesätt äro Konungens. Vi kunna härutinnan blott döma efter politiska sannolikheter. grundande sig på några vissa data. Dessa äro Konungens upplysning, politiska erfarenhet och förmåga att inse europeiska kulturens fordringar, bans kännedom. om svenska regeringssättet och om det förständiga tänkesättet i landet. Deraf draga vi våra slutsatser. Ville Aftonbladet antaga samma data, skulle dess förhoppningar sannolikt icke så mycket afvika från våra. Vi tillåta oss derföre blott förutsätta ett om! Tänk om Aftonbladet lyckades att hos någon eller någre kommitteledamöter inprägla, att de borde visa sin tillgifvenhet mot Konungen genom att tänka som Aftonbladet; tänk om det då slutligen visade sig, att Konungen fcke delade Aftonbladets åsigter — hvilket galet hopp hade då besagde ledamöter, icke fåll, men gjort! Vi sluta. Såsom ultrakonservative kunde det anstå oss, Mer än någon annan, att ådagalägpa det inkonstitutionella och absolutistiska, Aftonbladets läror innebära. Likväl förmoda vi att ej många misstaga sig på den milda rojalistiska stämman. Rösten är Jakobs, men handen är nog — någon annans., Vi hoppas att ej hafva narrat Läsaren medelst löftet att uti ofvanstående meddela ett kostligt stycke. Visserligen finnas deruti några bastanta misstag, gjorda med eller utan alsigt, uti de grundsatser som pådiktas Aftonbladet; ty det är en himmelsvid skilnad emellan den satsen, att konungen bör regera men icke styra, d. v. s. att konungen sedan han valt sin ministör såsom han önskar, icke borde befatta sig med alla möjliga småsaker, utan förnämligast öfverse och leda det hela, och hvad Posttidningen här lägger A. B. i munnen, att förklara konungens personliga inflytelse för inkonstitutionel och hans rådgifvare såsom i sjelfva verket regerande; alt konungen är ett begrepp af noll och intet värde och att hans Rådgifvare äro de ende, som makten hafva. Detta-sednare påstående kan väl endast göras af ett dårhushbjon, då grundlagen ovilkorligen tillägger konungen beslutanderätten. Men i alla fall är det icke mindre intressant att se Posttidningen beskärma sig öfver, att man såsom grundsats vill införa beredvilligheten att rätta sig efter konungens önskningar, och deröfver att Aftonbladet tager ett steg så djupt in i den absoluta monarkiens grundsatser, att den gamla ultraroyalistiska och servila gazetten måste framställa sig såsom enkämpe för konstitutionen. Genomläser man åter det hela med uppmärksamhet, så visar det sig strax hvar skon klämmer. Aftonbladet har neml. visst icke etablerat såsom grundsats, att man bör eller behöfver i offentliga värf rätta sig efter konunsens önskningar, utan Aftonbladet har helt encelt, för det serskilda fallet i fråga, ansettdet icke vara så alldeles illa, att personer i kommitteen innas, som äro: beredvilliga att följa konungens inskningar, af det enkla-skälet, att Aftonbladet ioppas, att konungens skall hafva insett hvad Svenska folkets majoritet önskar och fordrar ch hvad som göres behof af i frågan om en epresentationsreform.. Denna förhoppning är jet också ensamt, som bragt Posttidningen i arnesk. Skulle Aftonbladet åter hafva missagit sig på konungens tänkesätt, så kan man og vara öfvertygad, att Posttidningen genast jelf skall omfatta med förkärlek samma åsigt, om den nu perhorrescerar. S————LLLL —