rens arm. Tid efter-annan; med alltjemtslutns
ögon, uppgaf hon svaga klagoljud; som- trängde
mig till själen, och jag vände mig bort för ati
dölja min rörelse: den skulle hafva förrådt mig
Sedan barnet åter, efter slutad undersökning,
var lagdt i sin säng, drogo- vi oss -undan till
rummet bredvid. Men här utbröt en oväntad
scen, och som. i. stället för en gjorde två till
dödsoffer. Herr Laroche- föreslog ett rysligt,
men: afgörände. medel; Barnet är förloradt,
om man försöker det, sade den andre läkaren
och uppgaf ett annat: botemedel. — Om man
antager det, är barnets död säker, sade herr
Laroche. — Nå väl då, återtog den förste, må
herr Aubry yttra sig! — Jagl... jag!...: ut-
ropade jag, gripen af fasa, aldrig! jag är icke..;
Jag -hejdade mig, nära att förråda mig. Förs
färliga belägenhet! Hvad göra? Välja! det var
kanhända att döda barnet. Upptäcka sannin-
gen!-.det var mih egen död. Mera lugn, hade
jag kunnat afsäga mig och föreslå en annan lä-
kare... Men öfverraskad genom denna oförtänkta
belägenhet, såg jag ingenting; utom schavotten
i sefia ssidan :och: en likkista å den andra; så
att jag, å ömse sidor ansatt af dessa män,
som båda sade: Hon dör, om man gör så;
hon dör, om man icke gör sås. teg- jag
SVarslös i. . a
- Det är för starkt, sade den andre läka-
ren; må han yttra sin åcigt, eller öjverger jag
barnet, i
— Stanna! återtog jag Nfligt: Jag såg det
nemligen förloradt i herr Larocbhes händer.
— YVttra or: dål
iv