traditionen om den Atheniensiske konung Dra-
cos lagar, som stadgade dödsstraff för de min-
sta brott; hvem anser icke dessa lagar såsom
det största bevis på den tidens råhet? Men huru
mången af dem, som den heliga känslan af rätt-
visa eldat till ovilja vid tankan härpå, har väl
eftersinnat, att fullkomligt samma barbari ännu
1 nittonde seklet af kristendomen finnes till
midt ibland oss i mer än ett afseende, och
synnerligen i de lagar, som angå subordina-
tionsförhållanden inom militären, då dessa, utan
åtskilnad af förhållandet i fält under krigstid,
der disciplinens ytterliga stränghet må vara
påkallad och behöflig, eller under den dju-
paste fred, kunna stadga dödsstraff för samma
förbrytelse, hvilken eljest man och man emel-
lan, enligt allmänna lagen, kan försonas med
böter af 24 skillingar.
Må man icke missförstå oss så, att vi ej
anse, det förbrytelse eller olydnad emot för-
man, af hvad slag som helst, inom armen bör
straffas vida strängare, än samma förseelse be-
gången emot någon annan. Men det finnes ett
långt afstånd emellan det obetydliga bötesbe-
loppet, för en örfil emot en oskyld person och
dödsstraffet ). ;
Behotvet af en reform härutinnan är så myc-
ket nödvändigare, då genom beväringssystemets
införande hvarje ung svensk medborgare vissa
år är skyldig att bära vapen. Vi upprepa der-
före att vi lyckönske H. M. Konungen, hvars
milda och menskliga tänkesätt samt kärlek till
rättvisan så tydligt gifvit sig tillkänna uti den
dyrbara skriften )Om Straff- och Straff-anstal-
ter,, att här hafva ett tillfälle, der hans vilja
bör vara tillräcklig för att ställa äfven denna
del af lagstiftningen i öfverensstämmelse med
tidehvarfvets humanitet, så att Dracos barbari
derifrån kan utplånas.
Vi äre vidare fullkomligt öfvertygade att
denna åsigt delas af herr krigsministern, hvil-
ken, om vi ej misstage oss, vid ett tillfälle i
sina yngre år, i ordets egentliga bemärkelse
personligen stridde emot en barbarisk behand-
ling i ett dylikt fall. Med kännedom af de
herrar militärers karakter, som blifvit invalde
i kommitteen, bör man äfven kunna hoppas ett
godt resultat i detta hänseende. Detta allt
oaktadt, och fastän det är ostridigt, att hela
armåens officerscorps kan i bildning och upp-
lysta tänkesätt mäta sig med hvilken annan
klass som helst, och kanske stå framför de fle-
sta, är dock vanans makt ganska stor och un-
derbåller lätt fördomarna.
Det vore derföre utan tvifvel önskvärdt om
denna kommitte satte sig i beröring med den
andra lagberedningen, vid öfverläggning om alla
sådana frågor som röra personrätten inom den
ifrågavarande lagstiftningen. Någon skada kan
deraf ej uppstå, men väl bör mycket godt kunna
senom en sådan åtgärd åstadkommas.
) Det är icke mer än ett par månader sedan
Aftonbladet hade tillfälle omnämna, hurusom
en soldat, för det han tillfogat sin förman
ett slag, hvaraf ingen skada följt, blef af gunst
och nåd förskonad från dödsstraffet, hvartill
han blifvit ansedd skyldig enligt krigslagarna,
och dömd till — lifstidsfängelse å fästning.
Hade det icke här varit en lika tillräcklig
varning om lagen hade ställt hans förbrytelse
i likhet med edsöresbrott, -d. v. s. med an-
svar af ett års fästningsarbete? Vi minnas
ock, bland många andra fall, huru, ett antal
år sedan, en åkare här i staden, som skulle
forsla effekter för lifbeväringsregementet från
Ladugårdsgärdet, då han, för det han ej hade
rättat sig efter gilven anvisning, af en fän-
drik B. bemöttes med ohöfligbhet och fick
en örfil, uppretad häraf gaf igen örfilen, blef
genast häktad, vidare, ehuru ej tillhörande
militärståndet, ställdes för krigsdomstol, der-
före att han för tillfället hade beröring med
den i tjenst! varande militärens saker, fick
sitta ett helt år i arrest och slutligen döm-
des till 28 dygns vatten och bröd, dem han
äfven fick undergå. Händelsen mellan en
löjtnant W. vid götha artilleri i Götheborg
och en bodkarl derstädes, för 40 å 44 år se-
dan, är också ett af de bidrag, hvilka pu-
bliciteten lemnat till krigslagarnas belysning.
OD: b- MN — AV KK EA FR