traditionen om den Atheniensiske konung Dracos lagar, som stadgade dödsstraff för de minsta brott; hvem anser icke dessa lagar såsom det största bevis på den tidens råhet? Men huru mången af dem, som den heliga känslan af rättvisa eldat till ovilja vid tankan härpå, har väl eftersinnat, att fullkomligt samma barbari ännu 1 nittonde seklet af kristendomen finnes till midt ibland oss i mer än ett afseende, och synnerligen i de lagar, som angå subordinationsförhållanden inom militären, då dessa, utan åtskilnad af förhållandet i fält under krigstid, der disciplinens ytterliga stränghet må vara påkallad och behöflig, eller under den djupaste fred, kunna stadga dödsstraff för samma förbrytelse, hvilken eljest man och man emellan, enligt allmänna lagen, kan försonas med böter af 24 skillingar. Må man icke missförstå oss så, att vi ej anse, det förbrytelse eller olydnad emot förman, af hvad slag som helst, inom armen bör straffas vida strängare, än samma förseelse begången emot någon annan. Men det finnes ett långt afstånd emellan det obetydliga bötesbeloppet, för en örfil emot en oskyld person och dödsstraffet ). ; Behotvet af en reform härutinnan är så mycket nödvändigare, då genom beväringssystemets införande hvarje ung svensk medborgare vissa år är skyldig att bära vapen. Vi upprepa derföre att vi lyckönske H. M. Konungen, hvars milda och menskliga tänkesätt samt kärlek till rättvisan så tydligt gifvit sig tillkänna uti den dyrbara skriften )Om Straffoch Straff-anstalter,, att här hafva ett tillfälle, der hans vilja bör vara tillräcklig för att ställa äfven denna del af lagstiftningen i öfverensstämmelse med tidehvarfvets humanitet, så att Dracos barbari derifrån kan utplånas. Vi äre vidare fullkomligt öfvertygade att denna åsigt delas af herr krigsministern, hvilken, om vi ej misstage oss, vid ett tillfälle i sina yngre år, i ordets egentliga bemärkelse personligen stridde emot en barbarisk behandling i ett dylikt fall. Med kännedom af de herrar militärers karakter, som blifvit invalde i kommitteen, bör man äfven kunna hoppas ett godt resultat i detta hänseende. Detta allt oaktadt, och fastän det är ostridigt, att hela armåens officerscorps kan i bildning och upplysta tänkesätt mäta sig med hvilken annan klass som helst, och kanske stå framför de flesta, är dock vanans makt ganska stor och underbåller lätt fördomarna. Det vore derföre utan tvifvel önskvärdt om denna kommitte satte sig i beröring med den andra lagberedningen, vid öfverläggning om alla sådana frågor som röra personrätten inom den ifrågavarande lagstiftningen. Någon skada kan deraf ej uppstå, men väl bör mycket godt kunna senom en sådan åtgärd åstadkommas. ) Det är icke mer än ett par månader sedan Aftonbladet hade tillfälle omnämna, hurusom en soldat, för det han tillfogat sin förman ett slag, hvaraf ingen skada följt, blef af gunst och nåd förskonad från dödsstraffet, hvartill han blifvit ansedd skyldig enligt krigslagarna, och dömd till — lifstidsfängelse å fästning. Hade det icke här varit en lika tillräcklig varning om lagen hade ställt hans förbrytelse i likhet med edsöresbrott, -d. v. s. med ansvar af ett års fästningsarbete? Vi minnas ock, bland många andra fall, huru, ett antal år sedan, en åkare här i staden, som skulle forsla effekter för lifbeväringsregementet från Ladugårdsgärdet, då han, för det han ej hade rättat sig efter gilven anvisning, af en fändrik B. bemöttes med ohöfligbhet och fick en örfil, uppretad häraf gaf igen örfilen, blef genast häktad, vidare, ehuru ej tillhörande militärståndet, ställdes för krigsdomstol, derföre att han för tillfället hade beröring med den i tjenst! varande militärens saker, fick sitta ett helt år i arrest och slutligen dömdes till 28 dygns vatten och bröd, dem han äfven fick undergå. Händelsen mellan en löjtnant W. vid götha artilleri i Götheborg och en bodkarl derstädes, för 40 å 44 år sedan, är också ett af de bidrag, hvilka publiciteten lemnat till krigslagarnas belysning. OD: bMN — AV KK EA FR