henne med att hon snart skall bli fullkomli
gen helbregda. Men när hon blir det, då sko
len j icke glömma henne, j ädle gynnare och
vänner! — då skolen j gifva henne ännu er
gåfva till ... arbetets gåfva,! Då skall hor
åter få inträda i sin verksamhet och med sit
arbete uppehålla sitt lif och — bevara det!
Någon yttrade till mor Britas värdinna:
måtte icke denna hastigt öfverkommande lycka
förvirra eller andeligen skada den enkla oför-
derfvade qvinnanl,
Åh nej, svarade denna, mor Brita är gud-
fruktig.
Och deri hade fru värdinnan rätt: religio-
nen är ett sjökort, som icke sviker, antingen
man seglar i mot- eller medvind — —
Men inte annat vi se, så har väl mor Brita
smugglat undan nigra hackor, hvad de skola
vara till... Kanske till den fattiga handtverkar-
familjen midtemot, som varit vitine till den
Guds välsignelse, som dessa dagar ström mat in
genom grannens dörr... kanske till stackars
Uila!...
Men hvem är stackars Uila?
Har någon af eder sett den tysta qvinnan
med sin korg på armen, hon som går och kom-
mer utan att tala till någon, som ser på er så
öppet, så sorgset, men dock icke ber om nå-
gonting?
Tala icke till henne, hon skall icke bry sig
derom; fråga henne icke, ni skall icke få svar.
Hon är döf, den arma qvinnan, och har varit
det sedan sina spädaste år...
Men detta är en sorglig historia.
Om j icke tröttnaden, ville vi här uti en
liten episod meddela några enkla drag ur den-
samma!
Uila mins ej mer än tvenne epoker från sin
barndom. Den ena då hon, ett fyraårigt barn,
stod vid handen af en högväxt dam i släp...
detta var hennes mor. Så mycket vet hon om
sin mor; dock, det var sannt, hon vet äfven att
deona mor är begrafven på Ladugårdslands-
kyrkogården, under en fyrkantig stenn.
Den andra epoken är dystrare. Då var hon
hos en qvinna, som misshandlade henne och