henne med att hon snart skall bli fullkomli gen helbregda. Men när hon blir det, då sko len j icke glömma henne, j ädle gynnare och vänner! — då skolen j gifva henne ännu er gåfva till ... arbetets gåfva,! Då skall hor åter få inträda i sin verksamhet och med sit arbete uppehålla sitt lif och — bevara det! Någon yttrade till mor Britas värdinna: måtte icke denna hastigt öfverkommande lycka förvirra eller andeligen skada den enkla oförderfvade qvinnanl, Åh nej, svarade denna, mor Brita är gudfruktig. Och deri hade fru värdinnan rätt: religionen är ett sjökort, som icke sviker, antingen man seglar i moteller medvind — — Men inte annat vi se, så har väl mor Brita smugglat undan nigra hackor, hvad de skola vara till... Kanske till den fattiga handtverkarfamiljen midtemot, som varit vitine till den Guds välsignelse, som dessa dagar ström mat in genom grannens dörr... kanske till stackars Uila!... Men hvem är stackars Uila? Har någon af eder sett den tysta qvinnan med sin korg på armen, hon som går och kommer utan att tala till någon, som ser på er så öppet, så sorgset, men dock icke ber om någonting? Tala icke till henne, hon skall icke bry sig derom; fråga henne icke, ni skall icke få svar. Hon är döf, den arma qvinnan, och har varit det sedan sina spädaste år... Men detta är en sorglig historia. Om j icke tröttnaden, ville vi här uti en liten episod meddela några enkla drag ur densamma! Uila mins ej mer än tvenne epoker från sin barndom. Den ena då hon, ett fyraårigt barn, stod vid handen af en högväxt dam i släp... detta var hennes mor. Så mycket vet hon om sin mor; dock, det var sannt, hon vet äfven att deona mor är begrafven på Ladugårdslandskyrkogården, under en fyrkantig stenn. Den andra epoken är dystrare. Då var hon hos en qvinna, som misshandlade henne och