stan upptagen och med många svårigheter prak-
tiserad af bärarne öfver kyrkomuren, emedan
den arma sjelfspillingen skulle ohelga den port,
mäster Wackman och andra goda kristna pas-
sserade, då de besökte Guds bus.
Gu taf var betagen al en nammlös ångest, un-
der alla dessa underliga åtgärder med den döda
brodren, och då likkistan sedan blef uppkastad
på ett otäckt åkdon, som, oaktadt hans prote-
sterande, tårar och ångestskri, körde derifrån,
anfördt af den ohyggliga, hemlighetsfulla man-
nen, var det oskyldiga barnets hela inre lif om-
störtadt. .
Hans fosterföräldrar och deras barn gjorde
allt, för att trösta honom, men förgäfves. Nå-
gonting rysligt hade tilldragit sig med den käre
brodern; han kunde icke utgrunda hvad det
var, men obyggligt var det, och ett obestämdt,
men djupt medvetande om menniskornas grym-
het, om, att här på jorden fanns mycket sorg-
ligt och ohyggligt, hade gjort sig tydligt för
honom, och englarne i hans själ liksom veko
tillbaka för de fasaväckande intryck, den så o-
förmodadt erhållit.
Uttröttad, inslumrade han slutligen om qväl-
len; men förskräckt af rysliga drömmar, ovan-
liga för honom, uppvaknade han snart. Efter
en stund mindes han tydligt, hvad som om da-
gan tilldragit sig. Det var nu natt, och alla
omkring honom slumrade så tungt, så tryggt.
Gustaf kunde ej längre ligga stilla. Man steg
upp, klädde sig, öppnade varsamt dörren och
vandrade ner till kyrkogården.
Ankommen dit, smög han till Henriks graf,
saite sig, lutade sitt lilla hufvud emot sina hop-