stan upptagen och med många svårigheter praktiserad af bärarne öfver kyrkomuren, emedan den arma sjelfspillingen skulle ohelga den port, mäster Wackman och andra goda kristna passserade, då de besökte Guds bus. Gu taf var betagen al en nammlös ångest, under alla dessa underliga åtgärder med den döda brodren, och då likkistan sedan blef uppkastad på ett otäckt åkdon, som, oaktadt hans protesterande, tårar och ångestskri, körde derifrån, anfördt af den ohyggliga, hemlighetsfulla mannen, var det oskyldiga barnets hela inre lif omstörtadt. . Hans fosterföräldrar och deras barn gjorde allt, för att trösta honom, men förgäfves. Någonting rysligt hade tilldragit sig med den käre brodern; han kunde icke utgrunda hvad det var, men obyggligt var det, och ett obestämdt, men djupt medvetande om menniskornas grymhet, om, att här på jorden fanns mycket sorgligt och ohyggligt, hade gjort sig tydligt för honom, och englarne i hans själ liksom veko tillbaka för de fasaväckande intryck, den så oförmodadt erhållit. Uttröttad, inslumrade han slutligen om qvällen; men förskräckt af rysliga drömmar, ovanliga för honom, uppvaknade han snart. Efter en stund mindes han tydligt, hvad som om dagan tilldragit sig. Det var nu natt, och alla omkring honom slumrade så tungt, så tryggt. Gustaf kunde ej längre ligga stilla. Man steg upp, klädde sig, öppnade varsamt dörren och vandrade ner till kyrkogården. Ankommen dit, smög han till Henriks graf, saite sig, lutade sitt lilla hufvud emot sina hop