Ifortgår som den börjat ), och om en köping eller Istad skulle anläggas i Sollefteå, så vore tillräckliIgen sörjdt för landets bebhof i det afseendet. Det — at VV Idetta svars afgifvande autoriserad af herr landsblir också det säkraste medel att småningom inskränka den i så många afseenden skadliga landtbandeln; och den driftige och nitiske landshöfdingen, som redan gjort så mycket för detta läns bästa, gifver glada förhoppningar derutinnan. Norrländning. Allmänheten täcktes benäget observera, att insändaren icke, oss veterligen, blifvit till höfdingen Åkerman, och att det således icIke får tagas för afgjordt, att herr landsThöfdingen skall erkänna den förändring i åsigL ter om landthandeln, ins. tillagt honom, eller gilla de grunder, med hvilka tvånget mot denna Thandel blifvit försvaradt, och hvari väl någon löfverdrift torde upptäckas. Afräknar man dessa öfverdrifter och, för exempel, icke debiterar landthandeln för alla de 750 å 780 fattigbjon, dem de svåra årenp, d. v. s. missväxten i Norrland, efterlemnade, så kan man väl med ins. antaga, att det torde funnits betänkligt och stötande mot den innötta föreställningen om allmogens bestämmelse, att se en hop ungdom yttra en sådan lust för kommersen; frågan är blott om det ligger någonting så förskräckligt farligt häruti. Det är ju naturligt att det yrke, som visat Isig snarast föra till välstånd och oberoende, skall blifva det mest eftersökta, och för provinsen måste det anses som ett godt tecken, att detta yrke är handeln, emedan detta betecknar både att något funnits att omsätta och att omsättning och den deraf beroende lifligheten i ortens hufvudnäringar framgent icke skall saknas. En blick på Norrlands historia besannar hvad erfarenheten alltid intygat om dylika, glest befolkade och i linda liggande orter, nemligen att om man vill bringa dem till odling! och välstånd så skall man der införa handel,! rörelse, kommunikation. Hade man i fordna tider förstått detta så, att man i Norrland gifvit handeln fri, i stället att binda den inom vissa skrån i städerna och dermed döda i stället för lifgifva den, så hade Norrland icke så länge förblifvit en källa till bekymmer för regeringen. Det, af alla vitsordade välstånd, som i sednare tider börjat infinna sig i nämnde del: af riket, är oemotsägligen till betydlig del en! frukt af den större handelsfriheten, som dels! genom lagstiftningen och upphäfvandet i vissa. fall af förbuden mot landsköp m. m., dels ge-, nom häfden, som infört handel på landsbygden,: blifvit införd. Att en och annan, ja under vissa perioder: rätt många, misslyckas i sina spekulationer på uppkomst i handel, är något som inträffar i alla yrken, jordbruket. ingalunda undantaget. Inom sjelfva de privilegierade stads-yrkena förefaller; ju sådant dagligen, ehuru de äro på många sätt tryggade mot konkurrensen; men man brukar. icke fördenskull utdöma sjelfva yrket eller hin-! dra en att försöka det, som misslyckats för andra. Det var ju ej mer än ett par år sedan fjorton handlande ramlade i Westerås; icke har det derföre fallit någon in att anse, det icke! handel der bör få bedrifvas. ; Om landtbandeln inför lyx, d. v. s. bekant-: skapen med varor, dem allmogen ej sjelf pro-; ducerar, så gör den deri precist detsamma som l stadshandeln och handel i allmänhet. Det är! nemligen just på detta sätt handeln befordrar !! näringarne i elt land, att den låter producenten ! erfara, att han kan bekomma något kärt och ! nyttigt i utbyte mot sina-produkter; det är! först då han producerar med glädje. Insändarens uppgift att landthandlaren öfverbjuder stads, l f l s 1 j bandlarn, säljer med förlust och sedan ändock lemnar varor i utbyte, innefattar speciella händelser, som inträffa på stadshandeln så väl som landthandeln. En lycka är det imedlertid alltid, när allmogen för sin afsättning och sinal. inköp icke är helt och hållet beroende af några få individers sammansättning i närmaste , lilla stad, mot hvilkas förmåga att preja allmo-, gen, hålla den skuldsatt och undertrycka hågen ) för produktion, klagomålen någongång äro vida ; allmännare och svårare än mot landthandeln. lI Sverge finnes en annan landsort, der landthandeln är mycket mer utbredd än i Norrland, 1 neml. södra delen åf Westergöthland. Landt-l, handeln har der framkallat en produktion afl, nödvändighetsvaror, som på ingen annan ort ill riket har sin like, och hvars borttagande skulle lg lemna ett betydligt tomrum i landets förråd. , Man finner dock i den landsorten inga af de följder ins. trott uppkomma afj landthandeln il Norrland. Visserligen står äfven der ynglingens f båg gerna till handeln, men ehvad denna för horom lyckas eller ej, är han ändock icke för-s lorad för jordbruket, hvilket i denna magralt landsort idkas lika väl som i de flesta andra och 1 i många afseenden ännu flitigare. Der saknas Norr-f lands skogar, betesmarker, rika fiskvatten och , malmstreck, och likväl lifnärer sig der en, i förhållande till arealen, mångfaldigt större befolk-, ning. Flere hundratal af allmogen egna sigd der åt handel, och ändock torde högst få orters kunna framdragas, der lefnadssättet är tarfligare.g Visserligen hafva äfven der autoriteter ochlh ståndspersoner ofta stött sig på den handlandelr bondens finare hatt och silfverbeslagna pipa. ls och fallit in i exklamationer öfver lyx, flärdla Fa