— En med norrländska ekonomin icke obe-
kant person har begärt rum för följande svar
på Aftonbladets anmärkningar vid Konungens
befallningshafvandes i Westernorrlands län kun-
görelse angående landthandeln:
Herr landshöfdingen Åkermans kungörelse emot
landthandeln har uti Aftonbladet JM 3 blifvit klan-
drad såsom varande illiberal och stridande emot
allmänt bästa. Enligt teoretiska grundsatser synes
sådant klander icke heller obefogadt. Men om er-
Tfarenheten rådfrågas, blir förhållandet helt annor-
lunda.
Då landshöfding Åkerman kom hit till länet, der
Jandthandel en längre tid varit allmän, hade han
lika så liberala grundsatser, som artikelförfattaren
i Aftonbladet; men som en klok och förståndig
man har han nu af erfarenheten fått en annan öf-
vertygelse; och det länder honom till stor heder,
samt bevisar hans varma nit för landets väl, att
han, i trots af väntad motsägelse, offentligen utta-
lar sin af erfarenheten vunna: förändrade öfverty-
gelse. Och jag tror säkert, att om artikelförfatta-
ren skulle någon tid vistas i denna ort och få se
följderna af landthangeln, skulle också han tala helt
annorlunda än nu.
Om 40 eller 20 bönder i socken skulle befatta
sig med handel, vore ej så mycket att säga derom.
Men erfarenheten visar, att handelsvurmen blifvit
så allmän, att största delen bondpojkar och ganska
många drängar sysselsätta sig med handel och
skojeri. När ynglingen ser, buru de handlande
personer lefva sysslolöse och oberoende, när han
ser huru fint och grannt klädde de äro, huru yp-
pigt de lefva och huru de som herrar beständigt
resa omkring i sina handelsspekulationer, så fre-
stas han att, med uppoffring af sitt arf, försöka
samma fria och oberoende lefnadssätt. Men hvad
blir följden deraf? Jo, först den, att enstor mängd
ynglingar ryckas bort ifrån jordbruket, som borde
vara landets förnämsta näringskälla; dernäst att en
öfverdrifven lyx införes i landet, att ganska många
blifva ruinerade, och att de handlande genom sitt
beständiga resande och sin sysslolösa lefnad blifva
afvande ifrån arbete samt slutligen alldeles odug-
lige att arbeta. Sedan de förstört hvad de ärft,
och många på dem blifvit lidande, så falla de slut-
ligen med hustru och barn fattigvården till last.
Det hände också derföre under de svåra åren 1839
och 1840, att fattigpersonalen, i den socken der
jag bor, steg till 750 å 780 personer. Inom den-
na församling känner jag icke mer än 2 personer,
hvilka genom sin handel kommit till välstånd; men
jag känner öfver 60, som derigenom blifvit ruine-
rade och som nu med hustru och barn lefva dels
som torpare, dels som inhyses och dels som fattig-
bjon, sedan många på dem förlorat ganska mycket.
Det tyckes vara gifvet, att när landthandeln icke
bär sig, så upphbörer den nog af sig sjelf. Men er-
arenheten här å orten visar motsatsen. Obetänk-
samme ynglingar se mera på en liten tids fri och
oberoende, yppig och lysande lefnad, än på sin
ramtid, och jag har till och med af en och annan
ätt det svar: om det går på tok för mig, så får
väl fattigvården sörja för mig och de mina. Hend-
ande personernes antal har sålunda blifvit öfver-
Irifvet stort. Och när så många drifva handel,
uar följden blifvit den, att de resa omkring i.går-
larne och bjuda öfver hvarandra, så att någon
sång betala de här hemma lika mycket som de fål.
Stockholm och Upsala. Om handeln skedde för!
kontant, så vore det för allmogen en stor förmån
Itt få sina varor väl betalta; men uppköpen ske
lästan alltid på må och liten eller obetydlig
iandpenning lemnas. ex. för en häst, som skall
etalas med 200 rdfj.lemnas 40 å 4ö rdr som