— En med norrländska ekonomin icke obekant person har begärt rum för följande svar på Aftonbladets anmärkningar vid Konungens befallningshafvandes i Westernorrlands län kungörelse angående landthandeln: Herr landshöfdingen Åkermans kungörelse emot landthandeln har uti Aftonbladet JM 3 blifvit klandrad såsom varande illiberal och stridande emot allmänt bästa. Enligt teoretiska grundsatser synes sådant klander icke heller obefogadt. Men om erTfarenheten rådfrågas, blir förhållandet helt annorlunda. Då landshöfding Åkerman kom hit till länet, der Jandthandel en längre tid varit allmän, hade han lika så liberala grundsatser, som artikelförfattaren i Aftonbladet; men som en klok och förståndig man har han nu af erfarenheten fått en annan öfvertygelse; och det länder honom till stor heder, samt bevisar hans varma nit för landets väl, att han, i trots af väntad motsägelse, offentligen uttalar sin af erfarenheten vunna: förändrade öfvertygelse. Och jag tror säkert, att om artikelförfattaren skulle någon tid vistas i denna ort och få se följderna af landthangeln, skulle också han tala helt annorlunda än nu. Om 40 eller 20 bönder i socken skulle befatta sig med handel, vore ej så mycket att säga derom. Men erfarenheten visar, att handelsvurmen blifvit så allmän, att största delen bondpojkar och ganska många drängar sysselsätta sig med handel och skojeri. När ynglingen ser, buru de handlande personer lefva sysslolöse och oberoende, när han ser huru fint och grannt klädde de äro, huru yppigt de lefva och huru de som herrar beständigt resa omkring i sina handelsspekulationer, så frestas han att, med uppoffring af sitt arf, försöka samma fria och oberoende lefnadssätt. Men hvad blir följden deraf? Jo, först den, att enstor mängd ynglingar ryckas bort ifrån jordbruket, som borde vara landets förnämsta näringskälla; dernäst att en öfverdrifven lyx införes i landet, att ganska många blifva ruinerade, och att de handlande genom sitt beständiga resande och sin sysslolösa lefnad blifva afvande ifrån arbete samt slutligen alldeles oduglige att arbeta. Sedan de förstört hvad de ärft, och många på dem blifvit lidande, så falla de slutligen med hustru och barn fattigvården till last. Det hände också derföre under de svåra åren 1839 och 1840, att fattigpersonalen, i den socken der jag bor, steg till 750 å 780 personer. Inom denna församling känner jag icke mer än 2 personer, hvilka genom sin handel kommit till välstånd; men jag känner öfver 60, som derigenom blifvit ruinerade och som nu med hustru och barn lefva dels som torpare, dels som inhyses och dels som fattigbjon, sedan många på dem förlorat ganska mycket. Det tyckes vara gifvet, att när landthandeln icke bär sig, så upphbörer den nog af sig sjelf. Men erarenheten här å orten visar motsatsen. Obetänksamme ynglingar se mera på en liten tids fri och oberoende, yppig och lysande lefnad, än på sin ramtid, och jag har till och med af en och annan ätt det svar: om det går på tok för mig, så får väl fattigvården sörja för mig och de mina. Hendande personernes antal har sålunda blifvit öfverIrifvet stort. Och när så många drifva handel, uar följden blifvit den, att de resa omkring i.gårlarne och bjuda öfver hvarandra, så att någon sång betala de här hemma lika mycket som de fål. Stockholm och Upsala. Om handeln skedde för! kontant, så vore det för allmogen en stor förmån Itt få sina varor väl betalta; men uppköpen ske lästan alltid på må och liten eller obetydlig iandpenning lemnas. ex. för en häst, som skall etalas med 200 rdfj.lemnas 40 å 4ö rdr som