NR FAM 0005) ALJ MVM MMM EMU MIDMI), 6
och oförrätter. Man anfaller, man slår, man
söndersliter hvarandra till ytterlighet; alla rykt-
barheter rifvas i stycker, all ära återbringas
till intet; det låter som kriket, hvilket ljöd i
Jerusalem: Ve öfver eder! Ve öfver eder! ochli
slutligen: Ve öfver mig! Sådant är Parisarens4j
första nöje hvarje morgon. I dessa samma jour-
nalers nedersta afdelning inflickar man, sedan
någon tid tillbaka, alla slags romaner och histo-
rier, uppfyllda af kärlekens ömmaste och mest
rörande vexlingar. Det är ett sällsamt, ett otro-
ligt huller om buller; en svart linea gör till-
fyllest att i samma blad skilja politikens vrede
och ömma själars svagheter, de deputerades
kammare och de stora koketternas boudoir:
här åskar man emot folkets förtryckare, något
längre ned berättar man er de vackra herrar-s
nes och de sköna damernas förtjusande fribe-
ter; i spalterna här oppe försvarar man tronen
ceh altaret, i spalterna der nere lärer man er
förförelsens och den vekliga trånadens konst.l;
Det finns här alltid något för alla tycken och
alla å!drar, oberäknadt de stora brotten, när de
inträffa i fullständlig förening med mysterier och
paradoxer, hvilket är en synnerlig fägnad för
denna omätliga stad. Till exempel denna små-
täcka och poetiska giftblanderska, som ensamt
roat hela detta stora folk mer än alla dess skal-
der och alla dess artister tillsammans. — Efter
denna första vederqvickelse, roar sig Paris med
koketteriets och penningens äfventyrliga och
offentliga spel. Qvinnorna sysselsätta sig med
en intagande utstyrsel, männen med att skaffa
sig rikedom. De förra förfoga sig till sina mod-
bandlare, de sednare förfoga sig till börsen.
Ett förfärligt och tjusande spel om lyckan och
skönheten!
Dessa spelares fröjd är stor å ömse sidor: att
sätta i omlopp detta underbara bjefs, dessa spet-.
sar, dessa band, dessa rika sammetsstycken, eller
också veta, att konungarikets hela penningeva-
luta måste stiga eller falla i anlednmg af ett
ord; att komma hem, lastad med blommor, för- 1
boppningar, nya tyger, en ny hatt, en sjal från
Orienten eller också hemkomma, efter att ha
vunnit en million, och veta att denna million
är till och följer er, darrande, lydig som en
slaf, i allo beredd att uppfylla sin herres min-
sta nycker, visserligen är detta en högtid! Nål
väl, männen och qvinnorna i Paris roa sig alla
på samma sätt, en hvar i sin sfer: att varal.
vackra och utstyrda, är qvinnornas, att vara
rika och följaktligen högaktade, är männernas
omsorg.
Pariser-mannen är en verksam varelse; han
anfäktar sig, han snor in sig, han hushållar bort
sig, säger en fransk skald. Då ni ser dem från
kl. tolf till fem i Kammaren, vid advokatsbän-
ken, på sina stolar i tribunalet, i sitt kabinett,
på sitt kontor, skulle ni aldrig kunna tro, att
de äro samme män, som ni i går afton hade
funnit införlifvade, så lugna och lyckliga, i en
lumpen konversation. Sålunda förer detta egna
folk ett dubbelt lif, nöjet och arbetet, kokette-
riet och ärelystnaden, oförutseendet, som bort-
kastar sina penningar och sin tid åt slumpen,
cch klokheten, som förutser de oblida dagarne.
Om man nu sade er åt hvilken yrsel, åt hvilka
orgier den stora Parisiska staden tid efter an-
nan lemnar sig till pris, skulle ni knappt tro
det; med ett ord, orgierna äro inrättade för
folket, som eljest roar sig föga. Låt likväl vin-
trens privilegierade aftnar komma; afbida Påsk-
högtidens förlopp, vänta tills Majmånaden slagit
ut sina hvita blommor, vänta tills den Parisiska
villan förlorat sin ljufva hvila, sina svalkande
skuggor, sina klara vatten, vänta tills verldens
lycklige må hafva återvändt från sin Italienska
resa tvärsigerom det pittoreska Schweiz; låt
Decembermånaden och dess saturnalier komma;
öfverallt skall då bli högtid, öfverallt bal, öfver-
allt yrsel och glädje; ni skall icke mer känna
igen den verksamma staden, ni skall endast
hafva den förälskade under ögonert. Man kan
icke tro att så är, men jag, som talar med er,
jag har sjelf sett det.
Det var karnevals-måndagen, dagen före den
sista af dessa dårskapens dagar; kölden var
sträng, himlen var blå och klar, stjernorna dan-
sade på fästet och jag såg mer än en försvinna
ur den magiska ringen lik en dansös, som tram-
pat sig på foten; det var nära midnatt; hela
staden sof ännu eller snarare låtsade sofva; hon
väntade i tysthet midnattens klockslag, spök-
timman. Midnatten, som i Tysklands gamla
slott framkallar så många irrande själar, är för
Pariser-staden dårskapens och yrselns timma,
är stunden, är signalen, hvilken lycka! plötsligt
illumineras skuggorna; bullret aflöser tystnaden;
ur alla dessa orörliga hus rymma, under skratt-
sallvor, icke män, icke qvinnor, utan namnlösa
väseriden, betäckte med glitter och lJjungande
ansigten. Hvart gå de på detta sätt i sina Ar-
lekins- och Pajszzo-drägter? hvart gå de, som-
liga klädda som herdinnor, andra öfverhöljde
med trasor? Följom dem samtelige i spåren.
De begifva sig till operan, till den stora all-
männa högtiden. Denna börjar på sjelfva ga-
tan, för att icke försumma sig före inträdet i
dansens pandemonium. Promenera med lång-
samma och nyfikna steg i operans gallerier och
ni skall der få se alla dessa masker komma, en och
en. Hvad de äro lugna och allvarsamma! huru
de marchera med korslagda händer! skulle man
ej kunna anse dem för rättskaffens menniskor,
oe oo 2 Illa ff ana na? TT rmallaortid han