den, för att kunna öfversända de tungt förvärfvade remisserna till Lund eller Upsala; ingen knotar eller klagar; solens brand känns dem ej tryckande; deras armar förtröttas ej vid det hårda arbetet; de bygga på en gemensam grund af ära och framtid. Det är slägtbegreppet, i Sverge heligare än inom något annat land, som här framträder verksamt. Alla arbeta på ett namn åt familjen, genom den kompetentast ansedde bland dess medlemmar. Men denne låter emellanåt tyranniskt känna den öfverlägsenhet, man en gång uppoffrande tillerkänt honom. Ibland nöjes han icke ens med sitt gamla fadersnamn; han tillskapar ett nytt, som redan i viss mån skiljer honom från de sina, t. ex. Långhundundriander (efter Långhundra) Han börjar betrakta sin familjs ansträngningar som en skyldig gärd åt sin personliga förträfflighet. Han ser sina bröder och systrar öfver axeln; det gamla: du, försvinner, och syskonen kalla syskonet med skygg vördnad för: han,. Sjelfve farsgubben blir af honom temligen vårdslöst behandlad, och vet till slut icke, om han bör sitta, då den lärde sonen står. Se der bondhögfärden i dess studerade gestalt! I dess ostuderade uppträder den, mången gång, rätt oförargligt, med paraply under armen och med en massif urkedja af silfver dinglande på magen. Den sällar sig gerna till socknens sidera minora, och bjuder tingsherrarne emellanåt på porter. I rått uppstigande linea komma vi nu till den så kallade borgarhögfärden. Den visar sig ej sällan under gestalten af ett slags grötmyndighet (uttrycket kan icke kallas cirkladt, men