— HK nee ett den officersplats han beklädde. En dag mönstradel han det honom anförtrodda båtsmanskompani. Hans egen far, gamle Rönnknopp, stod i ledet. Då allt var slut och manskapet aftackadt, yttrade sonen fryntligt till fadern: Se, god dag, Rönnknopp! helsa din hustru, då du kommer hem., Hjelten vid Lepanto och den svenske sjöofficeraren hade, utom vapnet, en ytterligare gemensamhet — den fullständigaste brist på det organ, som Gallska systemets anhängare nämna vördnadens. Högfärden besegrade hos dem mensklighetens heligaste känslor. Äfven till svenska kojans historia hör, fastän mindre bemärkt, månget drag af högfärd, då den hemvändande gymnasisten eller studenten yfves öfver sina vetenskapliga företräden, och med en gränslös stolthet utvecklar sitt Novum, eller ännu hättre sin Hebreiska Psaltare, hvilka beundras likt trollformler, dem endast den lärde brodern förstår lösa. Dock stannar det icke alltid härvid Det blandar sig emellanåt otacksamhet i den vetenskapliga högfärden. Ingen utom den, som sett och erfarit något dylikt, kan göra sig ett begrepp om de uppoffringar, de försakelser, den tunga möda: en svensk familj af allmogen ofta underkastar sig, för at! dymedelst kunna underhålla en bror, en son vid akademien, för att efter en arbetstung dag kunna vagga sig i drömmar om dennes framtida lycka, om den glans han, såsora kyrkoherde i församlingen, kanske till och råed som häradshöfding i domsagan, eb dag kommer att kasta öfver sina närskyllda, 0 hel familj lemnar sig villigt åt bekymmer och tmbäranr