Det gifves ej många tyskar, för hvilka det ej nu mera skulle vara fullkomligen likgiltigt om det ena eller andra bland dess furstehus träd de i spetsen för det enda och fria Tyskland. Om ättefäderna ha bott på Habsburg, e!ler Hohenzollern, eller Wittelsbach, skulle komma på ett ut, blott den nuvarande afkomlingen vore den, som menade bäst och upprigtigast med tyska folkets väl och medborgerliga frihet. Har detta tyska folk ej någonting vidare att hoppas af den preussiska regentstammen: misskänner denna sin kallelse att förena Tyskland och att från konungar i Preussen blifva tyskarnes konungar; nå väl: då måste blickarne vändas åt en annan stam. Kronprinsen af Bijern lefver på sin borg Hohenschwangau ganska indraget och skild från allt deltagande i statsbestyret, samt blott för vetenskaperna. — Han är förmäld med en preussisk prinsessa, dotter till vår konungs farbror, prins Wilhelm, hvars populära lynne och frisinnade tänkesätt äro allmänt kända. Till Hohenschwangau blickar mången nu, och den allmänna uppmärksambeten för kronprinsen har nyligen stegrats genom en särskild omständighet. Han bar nämligen låtit, genom vår berömde och frisinnade häfdforskare Schlosser, utarbeta en skrift öfver Tyska folkets rättigheter och dess ställning inför samtiden; hvilket thema den gamle oförskräckte kämpen för rätt och sanning, sedan han ändtligen förklarade sig beredd till arbetet, har utfört med obeveklig följdriktighet och kraft. Schlosser trodde att hans verk icke skulle finna just så särdeles bifall; men prinsen skref till honom och förklarade sig ha med beundran läst detsamma och fullkomligt gilla de grundsatser och sanningar, som deri finnas bevarade. Denna tilldragelse bar för några veckor sedan bli!vit bekant; alla tidningar ha talat derom, och den kan ej annat än vinna en stor betydelse just nu, då harm och hopplöshet omgifva Landtdagsbesluten i Preussen. Efter de sistnämndes offentliggörande kan man knappt klandra en del af Tysklands liberala, om de upphöra att af Preussens djerfva sträfvan vänta Tysklands framtid. En-trettioårig synvilla måste göra den modigast2 försagd, låta deltagandet förkolna, framkalla den hopplöshet, som för närvarande nedtrycker mången band de bästa af vårt folk, och bringa dem att förtvifla om ett fritt och enigt Tyskland, om en frisk och fri utveekling af. de ofantliga i dess sköt slumrande krafterna. Bremens tidning, en ibland den tyska pressens bästa organer yttrade dock, vid detta års början: De förboppningslöse häntyda på den gamla sagan om Empusa, som var fördömd att oupphörligt bringa dödfödda foster till verlden: alltjemt hånade henne solgudens klara blick, och alitjemnt förstod hon att fördömelsen fortfor. Men icke tro vi; att Tyskland liknar ,detta fåbelns vidunder. Inom våra bygder fläktar den nya tidens vingslag genom den gamlas qvafda luft. Ett land, sådant som vårt, hvilket under århundraden lidit så oerhörda olycksöden, utan att dess folk ändå någonsin gick under, och som nu, mer än någonsin förut, äger medvetande om sin bestämmelse — ett sådant land bar en helt annan framtid sig beskärd, än att evigt alstra missfall., Och så är det ock i sanning. Tyska folket begynner nu först mörka sin storhet och makt; det känner nu en d up tråvad efter ett gemensamt fädernesland och en lagstadgad frihet. Bedröfligt nog, att behofvet deraf märkes af alla, utom dem, .som snarast bland alla borde märka det. Men denna ständigt hårdare kamp, denna den gamla tidens sega gensträfvighet, kan epdåst uppmuntra till kraftigare verksampet, hvilken slutligen måste med omotståndlig makt ila segern till mötes. (Forts.)