Det gifves ej många tyskar, för hvilka det ej
nu mera skulle vara fullkomligen likgiltigt om
det ena eller andra bland dess furstehus träd
de i spetsen för det enda och fria Tyskland.
Om ättefäderna ha bott på Habsburg, e!ler Ho-
henzollern, eller Wittelsbach, skulle komma på
ett ut, blott den nuvarande afkomlingen vore
den, som menade bäst och upprigtigast med ty-
ska folkets väl och medborgerliga frihet. Har
detta tyska folk ej någonting vidare att hoppas
af den preussiska regentstammen: misskänner
denna sin kallelse att förena Tyskland och att
från konungar i Preussen blifva tyskarnes konun-
gar; nå väl: då måste blickarne vändas åt en annan
stam. Kronprinsen af Bijern lefver på sin borg
Hohenschwangau ganska indraget och skild från
allt deltagande i statsbestyret, samt blott för ve-
tenskaperna. — Han är förmäld med en preus-
sisk prinsessa, dotter till vår konungs farbror,
prins Wilhelm, hvars populära lynne och fri-
sinnade tänkesätt äro allmänt kända. Till Ho-
henschwangau blickar mången nu, och den all-
männa uppmärksambeten för kronprinsen har
nyligen stegrats genom en särskild omständig-
het. Han bar nämligen låtit, genom vår be-
römde och frisinnade häfdforskare Schlosser,
utarbeta en skrift öfver Tyska folkets rättig-
heter och dess ställning inför samtiden; hvil-
ket thema den gamle oförskräckte kämpen för
rätt och sanning, sedan han ändtligen förkla-
rade sig beredd till arbetet, har utfört med o-
beveklig följdriktighet och kraft. Schlosser
trodde att hans verk icke skulle finna just så
särdeles bifall; men prinsen skref till honom
och förklarade sig ha med beundran läst det-
samma och fullkomligt gilla de grundsatser och
sanningar, som deri finnas bevarade. Denna
tilldragelse bar för några veckor sedan bli!vit
bekant; alla tidningar ha talat derom, och den
kan ej annat än vinna en stor betydelse just
nu, då harm och hopplöshet omgifva Landt-
dagsbesluten i Preussen. Efter de sistnämndes
offentliggörande kan man knappt klandra en
del af Tysklands liberala, om de upphöra att
af Preussens djerfva sträfvan vänta Tysklands
framtid. En-trettioårig synvilla måste göra den
modigast2 försagd, låta deltagandet förkolna,
framkalla den hopplöshet, som för närvarande
nedtrycker mången band de bästa af vårt folk,
och bringa dem att förtvifla om ett fritt och
enigt Tyskland, om en frisk och fri utveekling
af. de ofantliga i dess sköt slumrande krafterna.
Bremens tidning, en ibland den tyska pressens
bästa organer yttrade dock, vid detta års bör-
jan: De förboppningslöse häntyda på den gamla
sagan om Empusa, som var fördömd att o-
upphörligt bringa dödfödda foster till verlden:
alltjemt hånade henne solgudens klara blick,
och alitjemnt förstod hon att fördömelsen fort-
for. Men icke tro vi; att Tyskland liknar
,detta fåbelns vidunder. Inom våra bygder
fläktar den nya tidens vingslag genom den
gamlas qvafda luft. Ett land, sådant som vårt,
hvilket under århundraden lidit så oerhörda
olycksöden, utan att dess folk ändå någonsin
gick under, och som nu, mer än någonsin
förut, äger medvetande om sin bestämmelse
— ett sådant land bar en helt annan framtid
sig beskärd, än att evigt alstra missfall.,
Och så är det ock i sanning. Tyska folket
begynner nu först mörka sin storhet och makt;
det känner nu en d up tråvad efter ett gemen-
samt fädernesland och en lagstadgad frihet.
Bedröfligt nog, att behofvet deraf märkes af alla,
utom dem, .som snarast bland alla borde mär-
ka det. Men denna ständigt hårdare kamp,
denna den gamla tidens sega gensträfvighet,
kan epdåst uppmuntra till kraftigare verksam-
pet, hvilken slutligen måste med omotståndlig
makt ila segern till mötes. (Forts.)