Vid porten skilde Ismael och Rebecka sig från Vietor. Den förre tackade ännu en gång den unge officeren på det hjertligaste. för sin räddning. Rebecka talade mindre; enström,af tårar afbröt hennes tal, men hennes sköna öga blickade så länge efter Victor, till dess han med jägarne var försvunnen i de-trånga gitorna. Flera dagar förgingo, utan att Victor såg Ismael och hans dotter. Han ansåg den gjorda bekantskapen snart glömd. Väl erinrade han sig ofta den sköna flickan; han jemnförde hennes ädla drag, hela hennes intagande gestalt med enropiska fruntimren i Algier, och ban måste tillstå, att ingen af dessa kunde förliknas vid Rebecka. Men om ock hans deltagande varit större, om ock den icke blifvit, framkallad endast af flickans yttre skönhet, skulle han likväl undvikit att fortsätta umgänget med henne, då han kunde frukta att, genom närmare bekantskap med ex kringirrande jude, förlora sina förnäns och kamraters aktning. Men ju mer Rebeckas bild trädde i skugsan, desto mer bemödede sig Victor att få skåda den mauriska skönheten, som så uppenbart tillkännagifvit sin böjelse. : Längre tid ble? hans önskan ouppylld, En mörgon blef han likväl i detta afseende på det angenämaste öfverraskad. fan red emot:porten Bab el, Oved, såg upp åt den alldeles tomma terrassen på landthuset, der den sköna, okända bodde, och böjde just om trädgårdsbörnet, då ena hvit band hastigt öppnade fönstret i den vid samma hörn belägna kiosken, och en .beslöjad dam syntes, som nedkastade en stor blomsterbukett. I samma ögonblick slog i:on slöjan til.baka, pekade på en liten port, som förde genom muren — och var försvunnen. V:etör bade blolt med en enda blick sett den obekanta, men det var nog för upptäckten, att bvn var utmärkt skön. Hon hade välde arabiska qvinnornss af högre klassen bleka hyjvmen