Vid porten skilde Ismael och Rebecka sig
från Vietor. Den förre tackade ännu en gång
den unge officeren på det hjertligaste. för sin
räddning. Rebecka talade mindre; enström,af
tårar afbröt hennes tal, men hennes sköna öga
blickade så länge efter Victor, till dess han med
jägarne var försvunnen i de-trånga gitorna.
Flera dagar förgingo, utan att Victor såg Ismael
och hans dotter. Han ansåg den gjorda be-
kantskapen snart glömd. Väl erinrade han sig
ofta den sköna flickan; han jemnförde hennes
ädla drag, hela hennes intagande gestalt med
enropiska fruntimren i Algier, och ban måste
tillstå, att ingen af dessa kunde förliknas vid
Rebecka. Men om ock hans deltagande varit
större, om ock den icke blifvit, framkallad en-
dast af flickans yttre skönhet, skulle han likväl
undvikit att fortsätta umgänget med henne, då
han kunde frukta att, genom närmare bekant-
skap med ex kringirrande jude, förlora sina
förnäns och kamraters aktning. Men ju mer
Rebeckas bild trädde i skugsan, desto mer be-
mödede sig Victor att få skåda den mauriska
skönheten, som så uppenbart tillkännagifvit sin
böjelse. :
Längre tid ble? hans önskan ouppylld, En
mörgon blef han likväl i detta afseende på det
angenämaste öfverraskad. fan red emot:por-
ten Bab el, Oved, såg upp åt den alldeles tom-
ma terrassen på landthuset, der den sköna, o-
kända bodde, och böjde just om trädgårdsbör-
net, då ena hvit band hastigt öppnade fönstret
i den vid samma hörn belägna kiosken, och en
.beslöjad dam syntes, som nedkastade en stor
blomsterbukett. I samma ögonblick slog i:on
slöjan til.baka, pekade på en liten port, som
förde genom muren — och var försvunnen.
V:etör bade blolt med en enda blick sett den
obekanta, men det var nog för upptäckten, att
bvn var utmärkt skön. Hon hade välde arabiska
qvinnornss af högre klassen bleka hyjvmen