sera, men detsamma gjorde icke ce belgiske, som anhöllo dem, öppnade alla kistor, vägde deri liggande ben och begärde en half daler i tull för åtta skeletter efter hertigar och hertiginnor. Först sedan denna afgift var erlagd, fingo de döde fortsätta sin väg. — QVINNORNAS IOF. Uti en nyligen utkommen bok: Den nyss upptäckta hemligheten, ciler konsten att få en vacker hustru, framhåilas såväl fruntimmernas goda, som mörka sidor. Hvad dem beträffar, yttrar sig boken sätunda: Plato ville, att qvinnorna skulle hafva samma rättigheter, samma uppfostran som männerna, ja äfven de högsta statsembeten skulle dem tilldelas. På samma fördelaktiga sätt tala äfven Plutarchos, Sokrates, Perikles och Demosthenes. Riddarne gjorde damerna till sina hjertans gudinnor. Bocactio gör dem til! englar, för att ej tala om Ariosto, som i sin Roland på allt sätt söker att offra på qvinnans altare, och svärmaren Petrarca, hvilken i oräkneliga sonetter och romanser besjöng sin Laura som en engel öfver ella englar, och härskaran af tyska minnesångare och trubadurer. Sjelfva Albrecht Därer säger från denna tid: Jag gitter ej vara i bimlen, om inga qvinnor finnas der. Sigmund von Birken kallar qvinnan — undret öfver alla under och en sammanfattning af allt skönt på jorden. Den odödlige Schiller var, som bekant är, den skald som visade sig isynnerhet lifvad för tyska qvinnornas värde. Den sentimentala Jean Paul förgudar, änskönt han ofta talar på annat sält, dock i hög grad det vackra könet. Hans skrifter hvimla af dylika ställen: Detta varmare, ömmare, ädlare kön; våra qvinnor äro en rik hemlighet, blott beslöjad, ej tillsluten, — qvinnor och kärlek åtskiljer förståndet allenast. Den nyaste ditteraturen kan uppvisa legioner af poeter, hvilkas förnämsta ögnamärke varit att rosa och hylla det andra könet. Den store tänkaren Fichte sade: En ogift person är blott en half menniska,. Jag är af samma tanke och önskar se hela verlden gift d tout prix; dock tillåter jag mig att dervid göra några filantropiska anmärkningar: Det första råd, som likväl troligen kommer att behaga ctt ganska ringa antal damer, är: att icke gifta sig för ung. Aktenskapet må vara lifvets sommar. Uti våren af sina förhoppninzar för lifvet må ingen man göra sin hustru den sorgen, att äkta henne. På eldsprutande berg stå väl kärlekens vinrankor i god jord; men en lugna framtids hydda må dock ingen bygga der. — BRASILIANSKA BEGRAFNINGAR. En resande, som nyligen vistats i Brasilien, beskrifver de sällsamma bruk, som före och efter likbegängelser derstädes äga rum, på följande sätt. Desmå barnens begrafnirgar betraktas der, liksom i Portugal, som glädjeester och likna verkliga triumftåg. Hvita, rikt smyckade hästar med hvita plymer på sina hufvuden draga en öppen vagn, hvaruti presten sitter i sin dyrbaraste drägt, likväl utan hufvudbetäckning, och uti sitt knä håller h:n det döda Tacnet, som ligger på en liten öppen bår, utstyrdt med band och ror. Fackelbärarne äro också iklädde hvita kläder, eller drägter sirade med silfvertråd. För att kunna förklara sig deras glädje öfver barnens död, bör man veta, att de tro, det karnen ej komma i skärselden, uten straxt till himlen, hvarest de blifva englar. -Hvar och en familj, som har en sådan engel i himmelen, prisas lycklig. — Vid fullvuxne personers likbegängelser bär allt sorgens drägt; begrafningen äger för det mesta rum under natten. Aftonen förut uppreses i den aflidnes hus ett sorgaltare, och allt, ja sjelfva dörrarne behängas med svart. Vid begrafningen ser man också ej annat än svart kläde eller flor, hvaruti vagnar, hästar, kuskar och fackelbärare äro klädda, ja till och med facklorna äro svarta. Sedan gudstjensten är förbi, tagas liken ur kistorna och begrafvas under golfvet uti kyrkan eller inmuras uti er hvälfd nisch i yttre kyrkmuren. Kistan tillhör kyrkan och lånas ifrån den tilllikbegängelsen; efter omkring ett års förlopp — förruttnelsen sker mycket snart — upptagas benen ifrån grafven, rensas och läggas af den dödes slägtingar eller vänner i en kista, som tillslutes. Kistorna blifva vanligen stående i kyrkan och slägtingarne gömma blott nycklarne dertill; men emellanåt taga de också kistorna med-sig hem, och der finnas flera män, som hafva sina döda hustrur hossig i sina sängkammare. Dessa benkistor äro för öfrigt af olika storlek och form; dock likna de sällan en likkista, utan snarare ett toilettskrin, och äro de ganska ofta öfverdragna med sammet och präktigt utstyrda med guldoch silfverbroderier. — EN EGEN Ove. I en fransysk provinsstad förekom för kort tid sedan en märkvärdig duell. Två unga sprättar, som begge hade ett vackert skägg, blefvo så oeniga;.att de skulle duellera, och det var blott med yttersta möda, som deras vänner afhöllo dem från denna blodsutgjutelse. Ändtligen öfverenskom man att afgörastriden på ett fredligt satt vid ett parti biljard. Den som tappade detta, skulle låta afraka sitt skägg; och så skedde det — den förlorande blef genast och offentligen barberad under allmänt skratt. — En fransk jern-ångkorvett, kallad Chaptal, har den 9 December gätt af stipeln nära Paris, sedan vattnet i Seinen stigit nog för dess djupgående. Fartyget är vackert och af samma storlek som en liten engelsk 32-kanons-fregatt. Det skall få skruf, drifven af 230 hästkrafter. — VÅDLIG SKÖNHET. På Petrarcas och Lauras tid lefde i Toulouse en fru, som var vidt och bredt ryktbar som den skönaste i Frankrike. Hon hette Pauline de Viguer, men så allmänt beundrades hon, att hon i hela landet endast blef känd under namnet af den sköna Pauline. Så ofta hon visade sig offentligen i sin fädernestad, hopade sif kring henne skaror af män, fruntimmer, ynglinga och flickor, som icke tycktes tröttna att beskåd: Lanna: ach från aflägsna orter valifärdades ma