sera, men detsamma gjorde icke ce belgiske, som
anhöllo dem, öppnade alla kistor, vägde deri lig-
gande ben och begärde en half daler i tull för åtta
skeletter efter hertigar och hertiginnor. Först se-
dan denna afgift var erlagd, fingo de döde fortsätta
sin väg.
— QVINNORNAS IOF. Uti en nyligen utkom-
men bok: Den nyss upptäckta hemligheten, ciler
konsten att få en vacker hustru, framhåilas såväl
fruntimmernas goda, som mörka sidor. Hvad dem
beträffar, yttrar sig boken sätunda: Plato ville, att
qvinnorna skulle hafva samma rättigheter, samma
uppfostran som männerna, ja äfven de högsta stats-
embeten skulle dem tilldelas. På samma fördel-
aktiga sätt tala äfven Plutarchos, Sokrates, Pe-
rikles och Demosthenes. Riddarne gjorde damerna
till sina hjertans gudinnor. Bocactio gör dem til!
englar, för att ej tala om Ariosto, som i sin Ro-
land på allt sätt söker att offra på qvinnans altare,
och svärmaren Petrarca, hvilken i oräkneliga so-
netter och romanser besjöng sin Laura som en
engel öfver ella englar, och härskaran af tyska
minnesångare och trubadurer. Sjelfva Albrecht
Därer säger från denna tid: Jag gitter ej vara i
bimlen, om inga qvinnor finnas der. Sigmund
von Birken kallar qvinnan — undret öfver alla
under och en sammanfattning af allt skönt på jor-
den. Den odödlige Schiller var, som bekant är,
den skald som visade sig isynnerhet lifvad för ty-
ska qvinnornas värde. Den sentimentala Jean
Paul förgudar, änskönt han ofta talar på annat
sält, dock i hög grad det vackra könet. Hans
skrifter hvimla af dylika ställen: Detta varmare,
ömmare, ädlare kön; våra qvinnor äro en rik hem-
lighet, blott beslöjad, ej tillsluten, — qvinnor och
kärlek åtskiljer förståndet allenast. Den nyaste
ditteraturen kan uppvisa legioner af poeter, hvilkas
förnämsta ögnamärke varit att rosa och hylla det
andra könet. Den store tänkaren Fichte sade: En
ogift person är blott en half menniska,. Jag är
af samma tanke och önskar se hela verlden gift d
tout prix; dock tillåter jag mig att dervid göra
några filantropiska anmärkningar: Det första råd,
som likväl troligen kommer att behaga ctt ganska
ringa antal damer, är: att icke gifta sig för ung.
Aktenskapet må vara lifvets sommar. Uti våren
af sina förhoppninzar för lifvet må ingen man göra
sin hustru den sorgen, att äkta henne. På eld-
sprutande berg stå väl kärlekens vinrankor i god
jord; men en lugna framtids hydda må dock ingen
bygga der.
— BRASILIANSKA BEGRAFNINGAR. En resande,
som nyligen vistats i Brasilien, beskrifver de säll-
samma bruk, som före och efter likbegängelser der-
städes äga rum, på följande sätt. Desmå barnens
begrafnirgar betraktas der, liksom i Portugal, som
glädjeester och likna verkliga triumftåg. Hvita,
rikt smyckade hästar med hvita plymer på sina
hufvuden draga en öppen vagn, hvaruti presten
sitter i sin dyrbaraste drägt, likväl utan hufvud-
betäckning, och uti sitt knä håller h:n det döda
Tacnet, som ligger på en liten öppen bår, utstyrdt
med band och ror. Fackelbärarne äro också i-
klädde hvita kläder, eller drägter sirade med silf-
vertråd. För att kunna förklara sig deras glädje
öfver barnens död, bör man veta, att de tro, det
karnen ej komma i skärselden, uten straxt till him-
len, hvarest de blifva englar. -Hvar och en familj,
som har en sådan engel i himmelen, prisas lycklig.
— Vid fullvuxne personers likbegängelser bär allt
sorgens drägt; begrafningen äger för det mesta rum
under natten. Aftonen förut uppreses i den aflid-
nes hus ett sorgaltare, och allt, ja sjelfva dörrarne
behängas med svart. Vid begrafningen ser man
också ej annat än svart kläde eller flor, hvaruti
vagnar, hästar, kuskar och fackelbärare äro kläd-
da, ja till och med facklorna äro svarta. Sedan
gudstjensten är förbi, tagas liken ur kistorna och
begrafvas under golfvet uti kyrkan eller inmuras
uti er hvälfd nisch i yttre kyrkmuren. Kistan
tillhör kyrkan och lånas ifrån den tilllikbegängel-
sen; efter omkring ett års förlopp — förruttnelsen
sker mycket snart — upptagas benen ifrån graf-
ven, rensas och läggas af den dödes slägtingar el-
ler vänner i en kista, som tillslutes. Kistorna
blifva vanligen stående i kyrkan och slägtingarne
gömma blott nycklarne dertill; men emellanåt taga
de också kistorna med-sig hem, och der finnas
flera män, som hafva sina döda hustrur hossig i
sina sängkammare. Dessa benkistor äro för öfrigt
af olika storlek och form; dock likna de sällan en
likkista, utan snarare ett toilettskrin, och äro de
ganska ofta öfverdragna med sammet och präktigt
utstyrda med guld- och silfverbroderier.
— EN EGEN Ove. I en fransysk pro-
vinsstad förekom för kort tid sedan en märkvärdig
duell. Två unga sprättar, som begge hade ett
vackert skägg, blefvo så oeniga;.att de skulle duel-
lera, och det var blott med yttersta möda, som
deras vänner afhöllo dem från denna blodsutgju-
telse. Ändtligen öfverenskom man att afgörastri-
den på ett fredligt satt vid ett parti biljard. Den
som tappade detta, skulle låta afraka sitt skägg;
och så skedde det — den förlorande blef genast
och offentligen barberad under allmänt skratt.
— En fransk jern-ångkorvett, kallad Chaptal,
har den 9 December gätt af stipeln nära Paris,
sedan vattnet i Seinen stigit nog för dess djupgå-
ende. Fartyget är vackert och af samma storlek
som en liten engelsk 32-kanons-fregatt. Det skall
få skruf, drifven af 230 hästkrafter.
— VÅDLIG SKÖNHET. På Petrarcas och Lauras
tid lefde i Toulouse en fru, som var vidt och bredt
ryktbar som den skönaste i Frankrike. Hon hette
Pauline de Viguer, men så allmänt beundrades
hon, att hon i hela landet endast blef känd under
namnet af den sköna Pauline. Så ofta hon visa-
de sig offentligen i sin fädernestad, hopade sif
kring henne skaror af män, fruntimmer, ynglinga
och flickor, som icke tycktes tröttna att beskåd:
Lanna: ach från aflägsna orter valifärdades ma