Vi lemna Dagens sjelfkära skryt i sitt värde
vi ämne ej dermed sysselsätta oss, och ans
det lika litet nu som förr löna mödan; att ing;
i något generelt försvar för Aftonbladet, då all
mänheten alla dagar har tillfälle att vara des:
domare, och således allraminst emot en mot
ståndare, hvilken sjelf bar en så kort lifstid at
påräkna som Dagen. Det enda vi således vilj
anmärka, är, att det icke är nog för att knäck:
eller depopularisera en motståndare, att, om
ock dagligen, utgjuta ett par spalter ordsval
och deklamationer, dem det högre förstindet
ad libitum kan skaka ur armen såsom ett
slags intellektuellt hocus pocus, och hvilket
mycket nära kan liknas vid det tyska klock-
spelet, som man hör två gånger i veckan, så
till vida nemligen, som båda delarna innehål-
ler ständigt ungefär samma tonklang, utan myc-
ket sammanhang; det är med sakförhållanden
man måste strida för sådant ändamål. Dagen
må derföre larma och väsnas bäst han behagar,
så länge det röcker; det synes vara hans mål,
och hvar och en arbetar för sitt. Vi skulle
dock vilja erinra dess redaktörer, att hvarken
någon serdeles egen tillfredsställelse eller pu-
blikens bifall synes vara att skörda på fortsätt-
ningen af ett sådant förfaringssätt; ty man byg-
ser ej någon framtid på förvridningar och so-
phisterier, som jäfvas af allmänna rättskänslan,
och derföre råda vi slutligen Dagen, alt ej glöm-
ma hvad vi här tage oss friheten, att för dess
väkning ur en celeber rättegångskrift citera:
Alt fintligheten snafvar och faller, då hon vill
Jå ensam, och ej bryr sig om sanningens säll-
kap.