Vi lemna Dagens sjelfkära skryt i sitt värde vi ämne ej dermed sysselsätta oss, och ans det lika litet nu som förr löna mödan; att ing; i något generelt försvar för Aftonbladet, då all mänheten alla dagar har tillfälle att vara des: domare, och således allraminst emot en mot ståndare, hvilken sjelf bar en så kort lifstid at påräkna som Dagen. Det enda vi således vilj anmärka, är, att det icke är nog för att knäck: eller depopularisera en motståndare, att, om ock dagligen, utgjuta ett par spalter ordsval och deklamationer, dem det högre förstindet ad libitum kan skaka ur armen såsom ett slags intellektuellt hocus pocus, och hvilket mycket nära kan liknas vid det tyska klockspelet, som man hör två gånger i veckan, så till vida nemligen, som båda delarna innehåller ständigt ungefär samma tonklang, utan mycket sammanhang; det är med sakförhållanden man måste strida för sådant ändamål. Dagen må derföre larma och väsnas bäst han behagar, så länge det röcker; det synes vara hans mål, och hvar och en arbetar för sitt. Vi skulle dock vilja erinra dess redaktörer, att hvarken någon serdeles egen tillfredsställelse eller publikens bifall synes vara att skörda på fortsättningen af ett sådant förfaringssätt; ty man bygser ej någon framtid på förvridningar och sophisterier, som jäfvas af allmänna rättskänslan, och derföre råda vi slutligen Dagen, alt ej glömma hvad vi här tage oss friheten, att för dess väkning ur en celeber rättegångskrift citera: Alt fintligheten snafvar och faller, då hon vill Jå ensam, och ej bryr sig om sanningens sällkap.