(Insändt.) OM NÅTIONALMUSEUM OCH N ÅGOT OM BYGGNADSKONSTEN I SVERIGE. (1 VI. .Rien ne sert de courir; il faut partir å point Lafontaine. Frågan om byggnadsplats för nationalmuseum frer snart åter förekomma inför Kongl. Maj:t. Man har af tidniogarna sett, att de samma kommitterade, hvilkas temligen nära bekantskap läsaren gjort i några föregående af dessa artiklar, hafva fått nådig befallning att vidare undersöka Helgeandsholmen ; och ryktet förmäler, att öfverintendentsembetets bland kommitterade varande tjenstemän bafva, såsom väl var att förmoda, satt allt i verket, för att söka hindra det museum måtte på nämnde holme förläggas. Alt offentligen inför Konungen tala emot de ofantliga fördelar, det allmänna och Stockholms stad skulle vinna, genom Helgeandsholmens beredande till musei-gård, vore allt för illa beräknadt, heldst vid det väldiga snart enhiälliga deltagande, som detta förslag vunnit. På denna väg skola ock de kommitterade byggmästrarne akta sig att blifva synliga; men för deras afsigter stod en annan öppen, på hvilken de, utan tvifvel, sätta sig i marsch, för att med pukor och trumpeter framtåga: den nemligen, att genom kostnadsförslager komma till en så dryg summa, att verkställigheten må kunna anses afskräckande eller omöjlig. Kännedomen om huru dessa herrar skrifva sådana slags handlingar, när de vilja inleda i byggnadsföretag, har landet redan med hundratusentals riksdalrar betalt, till minne af den utaf sjelfva spiritus rector — hos öfverintendentsembetet och de kommitterade — i kostnadsförslag lågt beräknade, och i arbete högt utförde Lejonbacken ; men sednast har det klart visat sig, under vår belysning i hälarne på samma man, när hans beräkningskonst sökte komma undan i det der träsket, på 42 alnars djup under jorden. Huru åter de kostnadsförslager se ut hvarmed man vill afleda från ett byggnadsföretag, i bopp att ännu en gång mota in i fällan, det komma vi väl snart att få erfara, genom något Babelstorn i siffror, uti det nya underdåniga betänkandet öfver Helgeandsholmen. Insändaren tror sig nu böra bereda allmänheten derpå, och han skall sedan försöka att ännu en gånz komma räknemästarne närmare in på lifvet, för att uppdaga huruvida det nya förslaget må vara annat, än en nödtorfteligen förbistrad uppaga af de architektoniska snedsprång och kul!byttor, vi redan baft för ögonen: ett spektakel så mycket snarare att återförvänta, som utgången redan visat, att vi verkligen ega ett embete, der man dristar förebafva allt sådant, och der, det oaktadt, man ännu icke lärer brutit halsen af sig. Detta embete, hvars byggnader samtoch synnerligen alltför öfverflödigt visa menniskoverkensstora ofu lkomlighet och svaghet, är dock sjelft helt och hållet kraft, när frågan är att trotsa allt med pannan, eller att icke pjunka med sitt eget anseende. Vi påminna oss, att det som i de föregående af dessa artiklar blifvit anfördt emot öfverintendentsembetets tjenstemän, gällde icke mindre, än att å embetets vägnar hafva sökt inleda konung och land i overkställbara, förderfliga företag, och att vid byggnader, som för statens räkning under händer äro, hafva handlat efter den gröfsta okunnighet eller vårdslöshet, om ej egennytta; och dock har, under månader hvilka sedan förflutit, intet försver, intet svar försports. Väl kan det beslut dessa herrar således tagit, att tiga stilla såsom döde, vid allt hvad mot dem anmärkes, vara godt för dem sjelfva, när de ej förmå vederlägga de skäl, som blifvit uppställde emot dem, och de dessutom borde frukta, att för hvarje gång de framträdde på stridsbanan, endast blotta ännu flera sina svaga sidor; men är väl det allmänna belåtet med ett sådant tillstånd? Kan, för öfrigt, denna tystnad ens gifva anledning till minsta skonsamhet vid bedömande af personernas tjenstevandel, när t. ex. i så enkla saker, som murbruksberedning och handgreppen vid stenens läggning i mur, der dock alt är af utomordentligt stort inflytande på byggnadens bestånd för framtiden, och de af insändaren anmärkte felen utan tvifvel bort och kunnat ögonblickligen rättas, man i stället sett dessa fel fortgå, med en gensträfvighet utan like, eller en sömn, en känslolöshet, ja, en oförsynthet, som demoraliserar ända ned till arbetaren? Ty så långt är det gånget, att, genom det skydd som vid en statens byggnad gifves åt handtverksoduglighet, det i denna stund lärer vara omöjligt att här i staden finna en murare, som iakttager ens de simplaste omsorger, hvilka af hans handtverk fordras för byggnadens sammanhållning. Den enskilde som bygger, måste således också begagna murbruk, eländigtvis sammanrördt med spade, och sådant sker, utan att egaren förmår göra anmärk4) Se Aftonbladet M 125, 129, 136, 158, 198, 201: RR AR