rn ———
er — 0 RR rer
VIGSELN I LONDON.
NOVELL AF CAROLINE PIERSON:
; (Slut fr. gårdagsbl.)
Uti ett gästfritt bavkirshus i Wien var försam-
Jadt ett talrikt och lysande sällskap.
Frun i huset satt inbegripen i ett lifligt sam-
tal med en af bufvudstadens skönaste fruntim-
mer, då denna sednare i hast vände sina ögon
åt kaminen, och frågade sakta: Hvem är den
unga, bleka mannen, som står så fördjupad i sina
tankar? Jag gissar det är en engelsman?
Alldeles, det är mir Thornton, en ung man af
familj, mycket instruerad och ett mönster af so-
liditet, men alltid melankolisk.
Kanske spleen, eller olycklig kärlek ? hvi-
skade åter den förra frun.
,Kanhända båda delarne,, svarade värdinnan,
och nickade åt mr Thornton, som närmade sig
damerna och blef presenterad för den sköna frun.
Samtalet blef snart ganska lifligt, till och med
intressant, men endast m;r Thornton talade lik-
som mekaniskt, utan intresse, utan känsla, och
då soircen var slut, och han återigen befann sig
ensam i sitt rum, kastade han sig på sin bädd
och suckade djupt. Denna suck kom ifrån ett
otillfredsstäldt hjerta.
Några månader tillbringade m:r Thoroton i
Wien, besökte sällskaper och teatrar, försökte att
roa sig, men sällan lyckades det honom, och
lycklig var han aldrig.
Vid vintrens slut, då våren sände ut på än-
garne sina förebud, de små älskliga snöklockorna,
att förkunna sin ankomst, såg m:r Thornton en
resvagn hålla framför hotellet Romerska Kejsarn,
hvars vapen tillkännagaf honom ankomsten af en
kär vän.
Han gick in på hotellet och frågade efter den
resändes namn.
pLord Styndally svarade uppassaren.
M:r Thornton lemnade ett kort till Lorden,
med den helsning, att han nästa morgon) skulle
besöka honom:
Samma afton, helt sent, erhöll m:r Thornton
en biljett, uti hvilken Lorden uttryckte sin fäg.
nad öfver att få det nöjet se honom, och sade