rn ——— er — 0 RR rer VIGSELN I LONDON. NOVELL AF CAROLINE PIERSON: ; (Slut fr. gårdagsbl.) Uti ett gästfritt bavkirshus i Wien var församJadt ett talrikt och lysande sällskap. Frun i huset satt inbegripen i ett lifligt samtal med en af bufvudstadens skönaste fruntimmer, då denna sednare i hast vände sina ögon åt kaminen, och frågade sakta: Hvem är den unga, bleka mannen, som står så fördjupad i sina tankar? Jag gissar det är en engelsman? Alldeles, det är mir Thornton, en ung man af familj, mycket instruerad och ett mönster af soliditet, men alltid melankolisk. Kanske spleen, eller olycklig kärlek ? hviskade åter den förra frun. ,Kanhända båda delarne,, svarade värdinnan, och nickade åt mr Thornton, som närmade sig damerna och blef presenterad för den sköna frun. Samtalet blef snart ganska lifligt, till och med intressant, men endast m;r Thornton talade liksom mekaniskt, utan intresse, utan känsla, och då soircen var slut, och han återigen befann sig ensam i sitt rum, kastade han sig på sin bädd och suckade djupt. Denna suck kom ifrån ett otillfredsstäldt hjerta. Några månader tillbringade m:r Thoroton i Wien, besökte sällskaper och teatrar, försökte att roa sig, men sällan lyckades det honom, och lycklig var han aldrig. Vid vintrens slut, då våren sände ut på ängarne sina förebud, de små älskliga snöklockorna, att förkunna sin ankomst, såg m:r Thornton en resvagn hålla framför hotellet Romerska Kejsarn, hvars vapen tillkännagaf honom ankomsten af en kär vän. Han gick in på hotellet och frågade efter den resändes namn. pLord Styndally svarade uppassaren. M:r Thornton lemnade ett kort till Lorden, med den helsning, att han nästa morgon) skulle besöka honom: Samma afton, helt sent, erhöll m:r Thornton en biljett, uti hvilken Lorden uttryckte sin fäg. nad öfver att få det nöjet se honom, och sade