VIGSELN I LONDON. NOVELL AF CAROLINE PIERSON. En tjock dimma, sådan som man endast får se den i England,insvepte hela London med dess väldiga massor af hus i ett nästan ogenomträngligt mörker: knappast såg man tre steg framför sig på gatorna, och dystert tillkännagaf allt höstens snara annalkande. Detta oaktadt strålade det liksom solsken uti ett stort hus vid Park-street icke långt ifrån Hyde-park, ty äldsta dottern i huset, en ung och lycklig brud, smyckades i dag af sin mor, sina systrar och sina tanter till den högtidliga vigseln. Redan hvilade den friska myrtenkransen lätt och behagligt på hennes kastaniebruna lockar; lekande ordnade hennes små händer blomsterbuketten, som hon fått af sin fästman, och hennes hvita glänsande atlasklädning, hvaröfver ett gaze fladdrade i rika och lätta veck, gaf åt hennes ungdomliga, blomstrande anlete, likhet af en rodnande Primula, som utur Mars-snön leende blickar omkring sig. Jenny och Sara, Beitys yngre systrar, bundo nu kring hennes hals och armar de lysande smycken, som den rike brudgummen äfven hade skänkt, och med en flickas förlåtliga lilla fåfänga, som med glädje är viss om det välbehag hennes åsyn måste väcka, frågade Betty: Nå, huru ser jag ut? hvad tycks ? Utomordentligt! alldeles förtjusande! ropade systrar och tanter; men hennes mor, en milc och allvarlig fru, tryckte med djup rörelse sir dotter till sitt hjerta och sade sakta med darrande röst: Gud välsigne dig, mitt älskade barn