den rank utta, herrsklystna atovunnaen!: peda vil-
gifvas al ett imponerande majesät, hvilket hos
Sarastro bär dygdens och vishetens stämpel, hos
drottningen deremot svekets och passionens. 5Se-
dan hon (i sin första aria) först gevom smicker,
sedan zenom tårar och klagan sökt röra Tamino,
uppbjuder hon (i allegro!) alla sina konster för
att med lysande bländverk dåra den oerfarne
ynglinzen — häraf dessa hvirflande ru!ader, denna
svindlande tonhöjd, som Mozart visserligen ej
(såsom ofta säges) anbringat endast för att göra sin
passagelystna svägerska till viljes. Samma drama-
tiska b-tydelse återfiona vi i drottningens andra
aria, då hon söker förmå Pamina till att mörda
Sarastro: i de brokiga och ända upp till trestrukna
F gående figurerna alspegla sig den ärelystna
qvinnanvs högtflygande, men tomma och fåfänga
planer. Huru effektfullt gruppera sig ej de tre
tärnoraa med sin yppiga och likväl mystiska sång
kring deuna karskter! Mot dessa båda kolossala
gestalter bilda åter de båda älskande en angenäm
kontrast: Tamino och Pamina äro båda sanna,
okonstlade naturbarn; hvarje ton från deras läp-
par uttalar en innerlig naturfrisk poesi, som bann-
lyser alla sjukliga känslor, alla öfverdritna effek-
ter. Deraf dessa mildare färger, bvarmed Mo-
zart skildrat bennes vansinne (i sista finalet), der
säkerligen ej mången annan skulle försummat till-
fället att anbringa en knalleffektscen. — Papa-
geno åter är, likasom Tamino, ett naturens barn,
men dennes idealiska svärmeri är honom frem-
mande. Dock har Mozart äfven hos bonom ned-
lagt ett poetiskt element (ehuru af lägre art),
som bevarar honom från att nedsjunka till kari-
katur. Den gröna skogen med sina glada qvit-
trande innevånare är bans verld, hvarutöfver hans
blick ej röcker, men för dess friska skönhet har
han et lifligt sinne, som ständigt framlyser i
hans sång. Han bar så länge lyssnat till fåglar-
nes sång, att tan nästan assimilerat sig med dem,
och al dessa tyckes han ha lärt sin muntra visa
(i första akten), som med så mycken sanning
skildrar hans harmlösa naturlif, hans omedvetna
kärlek till de föremål, som omgifva honom i den
fria grönskande skapelsen. — Denna roll bör så-
ledes ej uppfattas alltför prosaiskt, och aldraminst
får man göra en Pajazzo af den, såsom stundom
händer.
Denna rikedom på dramatisk sanning och mång-
fald i karakteristiken, öfverallt förädlad genom
Mozats idealitet, gör Troliflöjten visserligen till
en af mästarens ypperligaste dramatiska verk,
måhända det mest iulländade af dem alla. Vi
aftålla oss för örigt från alla reflexioner rörande
den förträffliga instrumentationen, det harmoniska
och kontrapunktiska arbetets djup och betydelse-
fullhet, emedan detta otaliga gånger förut blifvit
afhaudladt, och dessutom viuner mera på att hö-
ras än att omlalas.
I utförandet af operan röjde man: ett samfäldt
bemödande att. bidraga till ett tillfredsställande
helt, och i flera fall lyckades detta ock ganska
väl. Hr Strandberg gaf såsom Tamino högst öf-
verraskande prof på de framsteg han gjort så-om
dramatisk sångare: öfverallt ett väl uppfattadt,!
själfullt föredrag, riktig deklamation, liflizt spel,
uttrycksfull mimik. Såsom hans glanspunkter
nämna vi arian i A:sta akten och det svåra reci-
tativet i 92:dra (egentligen första) aktens final,
hvilket han gaf med en sann deklamation och
uttrycksfull nyansering. Måhända hade ett och
annat af partiets momenter vunnit på mindre
släpagde öfvergångar mellan tonerna. — Fru Lied-
berg gaf Pamina med det naturliga okonstlade be-
hag, som tillbör rollen, och lade för öfrigt både san-
ning och känsla i sin sång. Företrädesvis böra i det-
ta afseende nämnas eavatinan i G moll, scenen med
Sarastro, vansinnigbetsscenen i sista finalet m. m.
Endast hiudrades hon någon gång af sin rädsla
från att röra sig med den frihet, som är nödvändig
till frambringandet af scenisk illusion. — Om än
m:lle Fundin ej fullkomligt förmådde gifva sitt
spel det imponerånde majestät, som bör omgifva
den stjernuglänsande drottningen, så saknade man
dock för öfrist hvarken karakter eller hållning
hos henne. De båda bravurarierna sönpg hon
med en virtuositet, ett uttryck, som på en- gång!
vitlnar om hennes sorgfälliga studier och lyckliga
uppfat!ningsförmåga, och säkerligen skall ingen,
som känner de stora svårigheterna i dessa num-
mer, underlåta att erkänna den betydliga förtjenst
hon här inlade. — Herr Walin eger visserligen
ännu ej de egenskaper som sångare, hvilka Sara-
stros parti erfordrar (helst då dess tonlägen äro
något för låga för honom), dock kan man icke
neka, att äfven han uppbjöd allt hvad som pål
den utbildningspunkt, der hans talang nu befinner
sig, står honom till buds. I-scenen med Pamina
(andra aktens finalj syntes han oss lyckligast;
hvad de båda arierna beträffar, skulle vi vilja
tillstyrka honom att hör anbringa ett mera bundet
föredrag och deremot bannlysa tonernas släpande,
hvilket är alldeles främmande för Sarastros parti.
Med sin kärnfulla, manligt sköna stämma skulle
Hr Walin för öfrigt kunna frambringa betydande
effekter, blott han på allvar blefve betänkt på
att förbätträsin ännu något felaktiga tonbildning. —
I Papagenos roll återfinna vi dess mångåriga inne-
hafvare, lr L. Kinmanson, hvars komiska talang
gaf den mycken relief. Vid ett eller annat mo-
ment skulle vi imedlertid önskat att hans humor
något mindre bestämdt framträdt, såsom under
Paminas klagande Cavatina, der Papageno bör
I aAla OK h2llAft freda 2 halamgn dan Dilan I Loss
Mm ÅA — AA -— JR - -