Alla ansågo de honom visserligen för den allra
flyktigaste och i sina tycken mest ostadige; men
sådant har i alla tider, långt ifrån att utgöra nå-
got hinder, fastmer snarare varit gynnsamt för
älskarens framsteg. En hvar tror sig så gerna
om det bästa, och ju otroligare segren är, dess
större blir den ju också. Det är dessutom något
kittlande för hoppet i det så afundsjuka qvinno-
bröstet, att lyckas i det, hvari alla andra miss-
lyckats, att till slut besegra den, som förut be-
segrat alla andra; någon gång, mena de — och
ett leende af sjelfförtröstan och hopp ger fart ål
denna tanke — skall han väl ändå bli fast; med
hvar dag blir han äldre, och först då kan stadig-
heten komma. Denna förebråelse för ostadighet
i tycket härledde sig väl, den tiden som nu,
deraf, att ynglingen ännu ej mognat för något
allvarligt tycke, men ändå, i damernas ögon, må-
ste ega ett sådant. Och hvem kunde väl för-
blifva obeveklig vid den liflige ynglingens, med
de själfulla ögonen, milda och dock så genom-
trängande, alltid så innerliga Och bedjande blick, el-
ler betrakta det något bleka, men dock så ungdoms-
friska ansigtet, med sitt halftsorgsna uttryck, utan
att känna sig rörd till deltagande i detta omogna li-
dande, som der tycktes uppenbara sig? eller höra
denna låga, och dock så klara och välljudande stäm-
ma, utan att lyssna på och mildt besvara den? Och
när den smidige, men till mognande kraftfullhet
hemligt utbildade gestalten, på den eldiga sprin-
garen, vid hvilken han syntes fastvext, kom fram-
rusande som en stormil öfver fältet, eller ock i
den guldgalonerade gröna sammetsjackan, med
bössan öfver skuldran sakta framsmög genom cmå-
skogen, då flydde hvarje tärna ända tills — han
bedjande ropade henne tillbaka, eller ock sjelf
upphann henne. Alltid var han ju så hörsam
och resonlig, så att allt hvad de gamla, försigti-
ga tanterna varnande yttrat om dessa hofvets alla
lättsinniga junkrar och falska pager, alldeles icke
kunde tillämpas på honom.
Så bade nu, vid det lilla hofvet, i njutning af
stundens fröjder, ett par år förflutit. Då erfor
Leijonstjerna, att en familj, nära bekant med bans
mligen borgmästaren i hans födelsestad
eger, ne 0
Calmar, Johan Erik Rosenlund, v. lagman och hä-