Alla ansågo de honom visserligen för den allra flyktigaste och i sina tycken mest ostadige; men sådant har i alla tider, långt ifrån att utgöra något hinder, fastmer snarare varit gynnsamt för älskarens framsteg. En hvar tror sig så gerna om det bästa, och ju otroligare segren är, dess större blir den ju också. Det är dessutom något kittlande för hoppet i det så afundsjuka qvinnobröstet, att lyckas i det, hvari alla andra misslyckats, att till slut besegra den, som förut besegrat alla andra; någon gång, mena de — och ett leende af sjelfförtröstan och hopp ger fart ål denna tanke — skall han väl ändå bli fast; med hvar dag blir han äldre, och först då kan stadigheten komma. Denna förebråelse för ostadighet i tycket härledde sig väl, den tiden som nu, deraf, att ynglingen ännu ej mognat för något allvarligt tycke, men ändå, i damernas ögon, måste ega ett sådant. Och hvem kunde väl förblifva obeveklig vid den liflige ynglingens, med de själfulla ögonen, milda och dock så genomträngande, alltid så innerliga Och bedjande blick, eller betrakta det något bleka, men dock så ungdomsfriska ansigtet, med sitt halftsorgsna uttryck, utan att känna sig rörd till deltagande i detta omogna lidande, som der tycktes uppenbara sig? eller höra denna låga, och dock så klara och välljudande stämma, utan att lyssna på och mildt besvara den? Och när den smidige, men till mognande kraftfullhet hemligt utbildade gestalten, på den eldiga springaren, vid hvilken han syntes fastvext, kom framrusande som en stormil öfver fältet, eller ock i den guldgalonerade gröna sammetsjackan, med bössan öfver skuldran sakta framsmög genom cmåskogen, då flydde hvarje tärna ända tills — han bedjande ropade henne tillbaka, eller ock sjelf upphann henne. Alltid var han ju så hörsam och resonlig, så att allt hvad de gamla, försigtiga tanterna varnande yttrat om dessa hofvets alla lättsinniga junkrar och falska pager, alldeles icke kunde tillämpas på honom. Så bade nu, vid det lilla hofvet, i njutning af stundens fröjder, ett par år förflutit. Då erfor Leijonstjerna, att en familj, nära bekant med bans mligen borgmästaren i hans födelsestad eger, ne 0 Calmar, Johan Erik Rosenlund, v. lagman och hä