blott angå minnet och fantasien, utan äfven hjertat och förnuftet, då folket med öppet vetande, af kärlek och bjertats hängilfvenhet, på en gång tillbeder Gud i Christo och Gud i naturen, det är då ståndsförsoningen skall fira sin segerfest. Och hvad vill man invända häremot? Lärdom åt våra bönder! skall man utropa. Men en sådan tanka vore en förvillelse. Har icke religionen också sin lärdom? Detta oaktadt har ingen än satt i fråga, att våra bönder för sin salighet skola studera kyrkofäderna och den högre theologien. Man har lärda theologer, från hvilka folkets kristliga undervisning är bestämd att i första hand utgå. Folkreligionen är blott en populär theologi. Nåväl hvad har man då att säga deremot, att de lärda sända en populär naturkunskap ut bland folket? Här vi bo, på ett skär i verldshafvet, äro i alla tider födda snillen, upparbetade till en lärdomsgrad, som strålat öfver verlden. Men det är underligt med dessa strålar, de löpa fram i foderaler och upphemtas kastvis. Ibland de andra många stånden finnes äfven det lärda icke mindre skarpt begränsadt än de öfriga. Nu ändteligen tyckes tiden vara inne, att desse öfverhopade lärdomsmassor måtte räcka till åt alla, och att den andeligt fattige ej längre må behöfva mätta sig af de smulor, som falla af rika mannens bord. Allting i vår tid beherrskas af modet. Måtte det snart äfven blifva ett mod bland de lärde, att, jemte de högre studierna för ämnenas egen skull, skänka åt arbetaren populära vägledningar i alla ämnen. Vore våra universiteter aldrig så litet frikostiga på dylika verk, vore våra prester varmt nitiska att sprida dem bland arbetaren, och dennes inre härigenom komme att samtidigt lifvas af Christi lära och naturens kännedom, snart skulle det hela få ett annat utseende, arbetet hedras som sig bör och ett allmänt menniskovärde göra sig gällande. Den dag, då den svenske arbetaren samfällt dyrkar Gud i Christo och Gud i naturen — ty detta är den sanna upplysningen — då först är han fullmyndig, oberoende af dessa föreningar, hvad allt de må heta, som nu för tiden, dertll drifne af ett verkligt behof och ett ädelt nit, taga den andeligt fattige under armarne. Det blir då ej af en påtvingad ed, en föresats, föreskrifven af det hotande förderfvet; det blir af vetandets och öfvertygelsens kraft, det blir af religion och förnuft, som han flyr och föraktar förnedringen, det blir då, som arbetets id skall bära halfva arbetets tyngd, arbetet blir ett förädlande studium, naturens krafter skola lyfta och villigt hjelpa till att släpa på arbetets svåraste tyngder så, som strömmen drar qvarnhjulet; nya utvägar skola öppna sig och menskligheten skall få ett gladare utseende. — Och under dylika omständigheter, hvilken fattig herre skulle ej vara glad att blifva en försörjd arbetare? Måtte grefve Rudenschölds arbete spridas i landet! — Hvilka motsägelser de deri framställda förslag än kunna uppväcka och ådraga sig, den deri inneboende grundtanken skall dock, rik på välsignelse, icke förfela att göra sig verksam och fruktbärande.