KOKRL IOIvVa CUCE UylKL, Ul allon Srot och mjolk. Drängen delar samma öde, men har oftast något större lön. I förmögnare hus höjer sig något kosten, så att brödet och matmjölet, vanligen af hafra, får någon tillsats af råg, 0. s. v. De årstider, då ingen ans pågår, njutes blott 3 mål om dagen, någon gång 4. Jemför herremannens ansträngning härmed: äfven han nöjer sig ej med 3 dagmål. Kaffe, frukost, middag, kaffe, the, supå, ett glas punsch, en toddy o. s. v. Och med detta lif, fullt af försakelse och yedermöda, är bondetjenaren oftast nöjd, belåten och upprymd till sinnet. Han eger cj heller skäl att klaga. I de flesta fall delar husbonden troget alla tjenarens omständigheter till arbete och kost, han gifver sin tjenare hvad han har råd att bestå sig sjelf, sin hustru och sina barn. Det finnes verkligen hushåll, och många äro de, som skulle anse ofvanbeskrifna dagordning som en verklig vällefnad. Häremellan ligga lika många sorters tjenare, som det gilves antal af olika stånd och vilkor, och med skiftande öden. Men det måste redan vara klart, att tjenaren, om annars någon menniska på jorden, är berättigad till medmenniskors välvilja, uppmuntran och vägledning till uppkomst och förståndsodling, och näst bandet mellan fader och barn torde knappt något ansvarsfullare finnas än det emellan husbonde och tjenare. Huru litet detta i allmänhet bebjertas, det vete vi ur allmänna lifvet, der tjenaren icke allenast är dragdjuret för våra mödor, men är den afledare som får umgälla våra missöden, våra förtretligheter och får uppbära våra lynnens återfall och ingrepp i vår lycka. Arme tjenare! Vilje vi nu söka en gemensam rot till allt detta onda, så borde vi återkomma till samma källor, som nyss anfördes, de upplystes alltför ensidiga och de arbetandes allt för otillräckliga förståndsodling, i förening med en religion, upplöst i tom form och lexa. Förf. säger (sid. 97), efter att hafva antydt kyrkans förfall: Icke må vi härför misströsta om sjelfva kyrkans lif. — Jag vågar tillägga: tyvärr, en sådan fruktan vore öfverflödig. Det är längesedan kyrkan, upphörde att vara religionen, sådan som det ädla, i Christi anda genomträngda hjertat vill hafva tänkt sig den. Kyrkan! det är politiken, det är väldet, det är privatbankerna, det är samvetstvång t, det är de intoleranta dogmerna, protestantismens bekämpare, det är den uppskakade fantasien, det är minneslexorna, och det ovidrörda bjertat: Kyrkan i våra tider och dess trognaste tillhängare isolera det andliga till ett kapitel för sig sjelft, oberoende af och utan samband med, tvertom, i strid mot förnuft och eftertanka, och den fromme i våra dagar inrättar sitt lif derefter. Till exempel den fromme i de förnäma stånden, han ser ned på sin tjenare och den ringare samhällsmenniskan med allt det kalla förakt, med all den köld och likgiltighet, som de ärfda eller förvärfda fördomarne ingifva. Han — eller hon — sönderslites af passioner, äflas efter verldens företräden, är full af hat, hämnd och andra stora eller små själs-oarter, alldeles som vore han en vanlig menniska. Men han är gudfruktig, derför är han flitig tempelgångare, begagnar nådemedlen, man ser hans namn på listan af bibeloch andra fromma sällskaper, han sköter noga sin husliga andakt, och när allt kommer omkring, tror han — eller hon — verkligen sjelf, att han är genomträngd af det himmelska ljuset. Här är en ättestupa ställd ned till folket och menskligheten, utför hvilken den förnäme gudfruktige ej lärer störta sig, här är ingen ståndscirkulation i närvarande tid tänkbar. Det af kyrkan bekämpade förnuftet måste spränga bort denna ättestupa, om gången skall blifva fri för den förnämes afkomlingar att vandra ned till folket, och sålunda sätta ståndsrörelsen i gång. Tala ej om undantag. Hvem vet ej att de finnas, att sann, kristlig kärlek och välvilja för menniskan i alla dess skepnader här och der äfven kan uppletas bland de högre stånden, men påstå blott icke, att denna välvilja är opererad af kyrkan. — Det finnes en kyrka i det rena menniskobjertat, och detta är den pheliga, allmänneliga,, då hon är genomflägtad på en gång af Christi sanna anda och den förnuftiga själens odlade blomsterdoft. Det är endast genom Christi anda som förnuftet banat sig väg i verlden, de tu måste vara oskiljaktiga, de tu gifva menniskan dess värde, och ve dem som vilja åtskilja hvad Gud förenat! Gå vi vidare och intränga i den så kallade medelklassen, så börjar väl himmelen något att klarna, men tjocka moln skugga ännu för det fulla dagsljuset. Något dussin, mer eller mindre, af s. k. bättre mans söner träffa vi invigande sina unga armar åt det hedrande arbetet, om vi se oss om i de tekniska instituter, slöjdeoch landtbruksinrättningar, som, dock temmeligen sparsamt, i vårt land ock börja medla mellan stånd och stånd, men följe vi deras banor på spåren, så finne vi snart, att meningen var mindre att blifva arbetare än arbetets herrar och bestämmare. Det är likvisst något. Arbetet börjar här tillegna sig ett sjelfmedvetande, som i sinom tid ej skall neka oss sina frukter. Och bland den fattige, der har stånds-cirkulationen länge varit i full gång, ty den äflan är gammal bland allmogen och arbetaren, att blifva mödan qvitt, att sända sina söner till skolor och undervisningsverk att blifva herrar, oberäknadt att bränvinsbränningen och andra fria näringar an mån Piktat landat avnad havrahändar Anh j-— — OM