KOKRL IOIvVa CUCE UylKL, Ul allon Srot och mjolk.
Drängen delar samma öde, men har oftast något
större lön. I förmögnare hus höjer sig något
kosten, så att brödet och matmjölet, vanligen af
hafra, får någon tillsats af råg, 0. s. v. De års-
tider, då ingen ans pågår, njutes blott 3 mål om
dagen, någon gång 4. Jemför herremannens an-
strängning härmed: äfven han nöjer sig ej med
3 dagmål. Kaffe, frukost, middag, kaffe, the,
supå, ett glas punsch, en toddy o. s. v.
Och med detta lif, fullt af försakelse och ye-
dermöda, är bondetjenaren oftast nöjd, belåten
och upprymd till sinnet. Han eger cj heller skäl
att klaga. I de flesta fall delar husbonden tro-
get alla tjenarens omständigheter till arbete och
kost, han gifver sin tjenare hvad han har råd
att bestå sig sjelf, sin hustru och sina barn. Det
finnes verkligen hushåll, och många äro de, som
skulle anse ofvanbeskrifna dagordning som en
verklig vällefnad.
Häremellan ligga lika många sorters tjenare,
som det gilves antal af olika stånd och vilkor,
och med - skiftande öden. Men det måste redan
vara klart, att tjenaren, om annars någon men-
niska på jorden, är berättigad till medmenniskors
välvilja, uppmuntran och vägledning till uppkomst
och förståndsodling, och näst bandet mellan fa-
der och barn torde knappt något ansvarsfullare
finnas än det emellan husbonde och tjenare.
Huru litet detta i allmänhet bebjertas, det vete
vi ur allmänna lifvet, der tjenaren icke allenast
är dragdjuret för våra mödor, men är den afle-
dare som får umgälla våra missöden, våra för-
tretligheter och får uppbära våra lynnens åter-
fall och ingrepp i vår lycka. Arme tjenare!
Vilje vi nu söka en gemensam rot till allt
detta onda, så borde vi återkomma till samma
källor, som nyss anfördes, de upplystes alltför
ensidiga och de arbetandes allt för otillräckliga
förståndsodling, i förening med en religion, upp-
löst i tom form och lexa. Förf. säger (sid. 97),
efter att hafva antydt kyrkans förfall: Icke må
vi härför misströsta om sjelfva kyrkans lif. —
Jag vågar tillägga: tyvärr, en sådan fruktan vore
öfverflödig. Det är längesedan kyrkan, upp-
hörde att vara religionen, sådan som det ädla, i
Christi anda genomträngda hjertat vill hafva tänkt
sig den. Kyrkan! det är politiken, det är väldet,
det är privatbankerna, det är samvetstvång t, det
är de intoleranta dogmerna, protestantismens be-
kämpare, det är den uppskakade fantasien, det
är minneslexorna, och det ovidrörda bjertat:
Kyrkan i våra tider och dess trognaste tillhän-
gare isolera det andliga till ett kapitel för sig
sjelft, oberoende af och utan samband med, tvert-
om, i strid mot förnuft och eftertanka, och den
fromme i våra dagar inrättar sitt lif derefter.
Till exempel den fromme i de förnäma stånden,
han ser ned på sin tjenare och den ringare sam-
hällsmenniskan med allt det kalla förakt, med all
den köld och likgiltighet, som de ärfda eller för-
värfda fördomarne ingifva. Han — eller hon —
sönderslites af passioner, äflas efter verldens före-
träden, är full af hat, hämnd och andra stora
eller små själs-oarter, alldeles som vore han en
vanlig menniska. Men han är gudfruktig, derför
är han flitig tempelgångare, begagnar nådemedlen,
man ser hans namn på listan af bibel- och an-
dra fromma sällskaper, han sköter noga sin hus-
liga andakt, och när allt kommer omkring, tror
han — eller hon — verkligen sjelf, att han är ge-
nomträngd af det himmelska ljuset. Här är en
ättestupa ställd ned till folket och menskligheten,
utför hvilken den förnäme gudfruktige ej lärer
störta sig, här är ingen ståndscirkulation i närva-
rande tid tänkbar. Det af kyrkan bekämpade
förnuftet måste spränga bort denna ättestupa, om
gången skall blifva fri för den förnämes afkom-
lingar att vandra ned till folket, och sålunda sätta
ståndsrörelsen i gång. Tala ej om undantag.
Hvem vet ej att de finnas, att sann, kristlig kär-
lek och välvilja för menniskan i alla dess skepnader
här och der äfven kan uppletas bland de högre
stånden, men påstå blott icke, att denna välvilja
är opererad af kyrkan. — Det finnes en kyrka i
det rena menniskobjertat, och detta är den phe-
liga, allmänneliga,, då hon är genomflägtad på en
gång af Christi sanna anda och den förnuftiga sjä-
lens odlade blomsterdoft. Det är endast genom
Christi anda som förnuftet banat sig väg i verl-
den, de tu måste vara oskiljaktiga, de tu gifva
menniskan dess värde, och ve dem som vilja åt-
skilja hvad Gud förenat!
Gå vi vidare och intränga i den så kallade me-
delklassen, så börjar väl himmelen något att klar-
na, men tjocka moln skugga ännu för det fulla
dagsljuset. Något dussin, mer eller mindre, af
s. k. bättre mans söner träffa vi invigande sina
unga armar åt det hedrande arbetet, om vi se
oss om i de tekniska instituter, slöjde- och landt-
bruksinrättningar, som, dock temmeligen sparsamt,
i vårt land ock börja medla mellan stånd och
stånd, men följe vi deras banor på spåren, så
finne vi snart, att meningen var mindre att blifva
arbetare än arbetets herrar och bestämmare. Det
är likvisst något. Arbetet börjar här tillegna sig
ett sjelfmedvetande, som i sinom tid ej skall neka
oss sina frukter.
Och bland den fattige, der har stånds-cirkula-
tionen länge varit i full gång, ty den äflan är
gammal bland allmogen och arbetaren, att blifva
mödan qvitt, att sända sina söner till skolor och
undervisningsverk att blifva herrar, oberäknadt
att bränvinsbränningen och andra fria näringar
an mån Piktat landat avnad havrahändar Anh
j-— — OM