ELISABETH FRY. . Denna i förra månaden aflidna qväkarefru bekant i nästan hela den civiliserade verlden, : nom sina bemödanden att trösta och hjelpa ni lidande, i synnerhet olyckliga fångar; hon besöl i denna menniskovänliga mission flera länder c äfven Sverige. Hennes nit och framgång har sitt sätt bragt den så ofta missbrukade och oftare hånade titeln af filantrop åter till ära; h var den uppoffrande välgörarinnan för tusent eländiga, hvilka, utstötta ur sambället likt pe smittade, tycktes vara öfverlåtna utan hopp förderf till kropp och själ. Bland samhäller högre och lägre klasser lefver ännu mingen, sc haft tillfälle att göra personlig bekantskap m denna menniskokärlekens hjeltinna, och derigenc blifva öfvertygad om den egna tjusningsmakt, so låg i hennes vältaliga ord och hela hennes väse och. som förmådde utöfva ett för den ytlige hb traktaren oförklarligt välde äfven öfver de me förhärdade sinnen. Eliszebeth Fry var dotter af en rik qväka John Gourney till Eartham Hall, och den tred systern ibland tio syskon. Hon föddes 4779, j familjesätet, i grannskapet af Norwich, och up fostrades der jemte sina syskon. Man berätta att hon redan som barn röjde det deltagande f andra, hvilket sedan beredde henne en så vi sträckt och ärofull verkningskrets. Såsom ful vuxen flicka stiftade bon på fid-rnegodset skola för ortens fattiga barn, och blef dess trägr vårdarinna i flera år, oaktadt sin ungdom. Me fastän hon med allvar egnade sig åt detta oc andra välgörande bestyr, var hon likväl ingentir mindre än hvad man vanligen föreställer sig o1 en ung qväkerska. Munter och 1-fnadsglad ti lynnet, af naturen utrustad med yttre behag oc dotter af en rik, men med all sin fromhet ick fördomsfull far, rörde bon sig gerna och ledigt verldens kretsar, och sågs med nöje af alla der som helst uppfattade lifvet ifrån dess rosenfärgad sida, och hvilka hos den glada blomstrand flickan, med det intagande sättet att vara oc den klangfulla rösten, företrädesvis sökte en an genäm deltagarinna i sällskapslifvet. Det va först efter en häftig sjukdom, och bekantskapei med en amerikansk qväkare, William, Savery som hennes lynne tog den öfvervägande religiös rigtning, hvilken efteråt gaf hennes verksamhe sin egendomliga pregel, och hvarförutan denn: verksamhet sannolikt icke skulle blifvit så frukt bar, som den blef. Efter denna sinnesförändrins var det äfven, som hon antog den enkla drägt hvilken är Vännernas samfund egen; hon ble nu i si!t yttre, som i sitt språk, helt och hålle qväkerska. Dock var hon långtifrån att, med den fariseiska inbilskhet, som så ofta utmärker de sig så kallande helige, vända ryg en åt den syndiga verlden; tvärtom: just nu kastade hon sig ofta midt i den rysligaste och ofta syndfullaste hvirfvel af denna verld, och det i London. Hon bade år 4800 blifvit gift med qväkaren Jose! Fry, som var bosatt i Englands hufvudstad och hemförde henne i sitt der belägna vackra hus. Här blef hon lika högaktod genom sina busliga dygder, som i ,Vännernas församlingssal genom sin osminkade fromhet och sin hänförande vältalighet; ty Mrs Fry begagnade ofta den förmånsrätt, som är qvinnan tillerkänd i qväkarförsamlingen: att predika, när anden kallar,. Men behaget af en lugn, beqväm och sorgfri lefnad, kom henne ej att nu, mer än förut, åsidosätta de nödlidande och hjelplösa, hvarpå likväl den ofantliga verldshandelsstaden hade ett öfverflöd, vida utom gränsen för hennes förmåga att trösta och hjelpa. Hon gjorde dock hvad hon kunde, och hennes förmåga var stor; hon försakade alla de nöjen och njutningar, som af den yppiga hufvudstaden bjödos i bländande öfvermått åt en så ung, skön och rik dam, och egnade hvar timma, som hennes husliga pligter lemnade henne öfrig, åt besök i sjukhus, dårhus och fängelser; och här utöfvade hon hos de; otycklige den underbara öfvermakt, som snart skulle väcka hennes samtids förvåning. Vid början af sitt vistande i London erfor hon först i hvilket förskräckligt och tröstlöst tillstånd de qvinliga fångarne i Newgate då befunno sig. Den del af detta fängelse, som var bestämd åt lem, visade ett oafbrutet skådespel af den villaste tygellöshet. Spel, fylleri, svordomar, skällsord och slagsmål utgjorde invånarinnornas enda ysselsättaing; smuts och elände rådde öfverallt. Denna förkastelsens pöl tvekade den unga, fina run ej att nalkas; hon ville försöka om ej nå son kunde räddas derur. Alldeles ensam; utan kydd, och i trots af fångvaktarnes enträgna varvingar, ej mindre i afseende på hennes lif än ieanes penningpung, lät hon tillbomma fängelselörrarne bakom sig, och trädde in ibland afkummet af den råaste pöbel, som finns i verljen. Med lugn mötte hon dess vilda utbrott af). ån och raseri, vann genom ett vänligt, men! ärdigt tilltal uppmärksamhet, gjorde urierna förl lag till en bättre anordning af deras sammanefnad; och, under de bjerthgaste tacksägelser afl( ingarne, lemnade hon Newgate som en skådelats för lugn och ordning. De, som först skilrade denza förvandling, liknade Newgate vid en besatte i Genezareth, ur hvilken en legion forundsandar blefvo utdrifna. Mrs Fry förnyade bo ök, efteråt biträdd af ett fruntimmersumfuhd, som hon lyckades stifta för ändamålet ; ch innan kort voro de olyckliga och tygeilösa ngarne snyggt klädda, nyttigt sysselsatta, och TinNnanda af nit för Gin: mmm RAI — — Dee Förs — AA ÅÄÖ mA ls