Men en dylik arbetets förädling är i vårt fä-
dernesland nedtryckt af minga strypande band
Jag behöfver blott nämna detta skråtvång, til
följe af hvilket slöjden icke mer finnes till som
fri konst, och till följe af hvilket våra handtver-
kerier redan längesedan för en falsk ytas glans
glömt bort att vara solide, duglige, motsvarande
sina ändamål, och till följe af hvilket det legda
arbetet gör allt, för att blifva ett vackert bedrä-
geri. Jag instämmer med förf. (sid. 74), att man
kan vara en bibliskt ren och värdig menniska
utan någon särdeles förståndsodling, men, den för-
utan, blir man aldrig en duglig praktisk verlds-
borgare. Här skiljer jag väsendtligt mellan upp-
lysning och lärdom, med den sednare har arbeta-
ren icke att göra.
Det finnes kanhända flera utgångspunkter för
en blifvande ståndsförsoning; men jag känner in-
gen så naturlig, som förhållandet mellan busbonde
och tjenare. Förf. har med sin enkla och trät-
fande vältalighet vidrört detta ämne (sid. 45 etc.)
Hvarje rättänkande menniska måste rysa tillbaka
för de s. k. bildade menniskors bjertlöshet och
förnedring, som — för att begagna förf:s ord —
punder det att tjenarne drifvas till de hårdaste
ansträngningar med den knappaste aflöning oct
de uslaste lefnadsförnödenheter, på det afbrän-
ningarne måtte så litet som möjligt gravera till-
gångarne till uppfyllelse af den råe eller kallsin-
nige husbondens (eller matmodrens) allijemnt sti
gande mnjutningslystnad, eller förvärfningsbegär
glömma bort hvad en menniska är skyldig men
niskan. Detta är en förfärlig tafla, målad efte
naturen. Jag känner hushåll, der tjenaren aldrig
kan räkna på ett vänligt ord året i ända; mer
icke sällan undfägnas med hvgg och slag.
Det måste alltid finnas tjenare och husbönder
men skall deraf blifva en följd, att alltid skal
finnas husbönder och parias? (Slutet följer.)
a ET ma ann