Tatises, underlättad skolgång o. s. v. Vidtilltagand
ålder, då bekantskapen redan vore gjord, och då le?
nmatsyrke borde vä!jas, eller andre förhållanden i lif
vet förekomma, såsom t. ex. ingåendet i handtverk
arskaffandet af en förmånlig tjenst, bosättning i hän
delse af giftermål, arrendens öfvertsgande, eller dy
ikt, då kunde det välvilliga deltagandet emeHan d
begge skyddssyskonen blifva af ett ganska väsendtlig
inflytande. Huru ofta är icke under lifvets lopp et
godt råd, ett vänligt förord, ett varmt deltagande a
ett oskattbart värde? Om vilkoren mellan de båd:
skyddssyskonen skulle vara mycket lika, d. v. s. on
det ena barnet vore rikt, det andra fattigt, då for
dras bäde eftertanke och en icke sä ringa praktis!
erfarenhet, om rätta sättet att hjelpa de behöfvande
för att med sin .välgörenhet icke mera skada är
gagna.
Nyttan af desse skyddsbrödralag borde således för
nämligast bestå deri, att genom dem skulle ett in
nerligare samband. ett välvilligare förhållande och et
ömsesidigt förtroende bildas mellan de bättre oct
sämre lottade samhäl!sklasserna, samt, i följd deraf
en allmännare, bättre och rikare samfundsanda ut
vecklas.
Bland inkast mot dn framställda iden har anförts
1:0 All desse skyddsbrödra örbund icke innebära
annat än hvad hvarje barns faddrar vanligen via
dopet åtaga sig. Faddierskapet har likväl i sednare
tider i det närmaste urartat till en tom ceremoni
och afser dessutom egentligen blott barnets högtid-
liga upptagande till mediem af den kristna försam
lingen. Någon gång händer det visserligen, att en
from, ömsint och slägtkär Gudfar eller Gudmor
helst dessa personer för det mesta utgöras af nära
anförvandter, utsträcka sin Törbindelse ända derhän
att de värda sig om barnets ungdom och framtida
utkomst, men sådant hörer till undantagen och är
icke någon allmän sed. Att faddrarne äro till anta-
let flere, bidrager också dertill, att den ene. förli-
tande sig på den andre, tror sig kunna undandraga
sig skyldigheten af den vård, som i dopet blifvit ut-
lofvad.
2:0 Att, som de begge skyddssyskonen icke, i lik-
het med de fordna fostbrödralagen, sjelfve fått välja
föremålet för sina sympatier, skulle derigenom icke
blott liknöjdhet utan äfven motvilja kunna uppkom-
ma; och slutligen 3:o att det är betänkligt för ett
regelbundet hushåll. att, under bilden af ett ömsesi-
digt skyddsbrödraförbund, genom löfte förbinda sig
till hjelp och understöd ät ett annat i mindre lyck-
liga omständigheter varande hushåll, hvars anspråk
på deltagande kunna vara både öfverdrifne och be-
svärlige; och slutligen, att tacksamheten icke sällan
torde uteblifva.
Till svar på de bogge sednare punkterne skulle för-
fattaren vilja anöra, att de föreslagna nya skydds-
brödraförbindelserna, såsom bildade i afsigt att in-
gjuta ett kristligt och välvi!ligt förbållande emellan
de skiljda samhällsklasserne, icke kunna jemföras med
de Gamles Fostbrödralag, hvilka hufvudsakligen voro
ingångne för att bistå hvarandra under krigets faror.
I fordna dagar voro folken nästan i beständig fejd
med hvarandra, och det var en allmän sed, ett god-
kändt yrke, alt i brist af annat hvarje sommar gå
ut på vikingståg. Då voro fostbrödralagen af ett
ädelt och högsinnadt syfte. En annan tid har kom-
mit, hvarunder fredens välgerningar skänka folken
lugn och trygghet att föröka sig snart sagdt till oänd-
lighet. Den ökade folkmängden siknar utrymme för
hvar och en att förvärfva besutenhet. Om vi nu
derjemte påminna oss, att norden är ett sterilt, ma-
gert och fattigt land, med ett härdt klimst, så inses
lätt, alt nya institutioner måste stiftas, nya krafter
framkallas, för att stödja och upprätthålla samhället
under dess kamp med fattigdomen och den demora-
lisation, som deraf följer. Låtom oss också antaga.
att de nya Skyddsbrödraförbunden, som grunda sig
på en religiös nödvändighet, icke till.en början kunna
blifva af samma djupa ingripande beskaffenhet som
de gamles Fostbrödralag, så har den förmodan dock
sannolikheten för sig, ett d- barn, som i 15 å 16
år ofta sett, talat med och deltagit i hvarandras
fröjder och förhoppningar, och som på samma gång
vid altaret förnya sitt döpelseförbund, också skola
fatta vänskap och deltagande för hvarandra. och
då är ändamålet vunnet. Deraf kan icke härflyta
annat än godt,
Hvad äter den fruktan angår att draga på sig be-
svärliga anspråk, böra vi påminna oss, att hvarje god
serning fordrar uppoffring, och utan uppoffring ut-
rättar man ingenting, samt att den, som här kommer
fråga, är icke någon laglig pligt, utan helt och
hållet frivillig, beroende på hvar och ens uppfatining
af lifvets bestämmelse.
Enligt Tabell-kommissionens sednaste quinquennii-
erättelse, förhålla sig de förmögne och bergade hus-
vällens antal till de behöfvande och fatiige såsom nära
; till 4, och således bör den behöfvande kunna på-.
äkna, att åtminstone någon af de tre, som lefva i
Istånd, icke skola undandraga sig den kristliga plig-
en att skydda hans nyfödda barn, hvars öde eljest
.orde blifva att icke förvärfva någon annan erfaren-
ret af lifvet, än dess brister och försakelser ).
Att detta ämne äfven utomlands väckt stor upp-
närksamhet, kan inhemtas af hvad baron de Gerando,
vär af Frankrike, yttrat i sitt stora arbete: de la
ienfaisance publique. Han säger deri: Mensklig-
ietens behof, civilisatonens önskningar, samhäilsord-.
ingens intressen påkalla, i enlighet med kristendo-
nens anda, att de bättre klasserne bilda ett vid-
träckt system af beskydd och omvårdnad till för-
nån för de ringare och vanlottade.
Vi inse alla mer än väl, att när det Högsta Vä-
endet framkallade oss till lif och gjorde oss delak-
ige af sin sköna skapelse, var dess afsigt att vi borde
efva och verka i dess anda och söka lemna spår
fler oss, att vi funnits på jorden; och hvad bättre
unna vi väl göra i detta hänseende, än att skydda
) I hela riket fanns år 1840: antal hushåll som äga
mara än da hohäfvua PV TAR osnm mad arhata kanna