de honom namnkunnig, rik och väldig såsom Paganini, hvars rykte då genijöd genom hela Europa. — Med en poetisk hänförelse upphöjde Gaetano mig till skyarna och gjorde Maria Taglioni till fotsteg för min upphöjning och min lycka. Dessa illusioner från min barndom åternjuter jag ännu med vällust. Ack, de äro nästan de enda sälla ögonblick, som mig förunnats! — Jag tror icke, såsom Venedigs gondolier, att det största af allt lidande är, att i olyckan erinra sig lyckan. Tanken på den sällhet jag njutit tröstar mig nu, såsom minnet af en god gerning mildrar samvetsqvalen. Gaetano instämde i alla mina framtidsfantasier. Se här huru vi hade uppgjort vår plan: Han borde till en början erhålla högsta priset för sitt spel; derom voro vi öfverens; sedan skulle han intaga en betydande och indrägtig plats i orchestern vid la Scala. Min dans skulle vinna en omätlig framgång; vi hade beslutat det. Impressarion erbjöd mig de fördelaktigaste vilkor: jag dansade ettår i Milano, för att grunda och stadga mitt rykte, och sedan skulle Gaetano och jag göra en tur genom Europa och kanhända äfven till Amerika, derefter återvända, för att, höljda af ära och rikedom, lefva nöjda och lyckliga i en villa, som vi ofta tillsammans besökt. I ett enda fall voro vi af olika mening, nemligen i afseende på inrättandet af denna vår boning. Dessa drömmar gjorde oss så lyckliga. Min mor — jag klandrar henne ej — såg icke denna böjelse utan oro — icke för det, att hon ,hade något att förebrå Gaetano, men emedar detta vanliga förslag till förening och lefnadssät