skan, att denna id må blifva föremål för ettx-
varligt bebjertande, så att den må kunna komma
till verkställighet:
Till S:t Jacobs och Zohannis Församlings re-
spektive Innevånare. Om ett enkelt, lätt verk-
ställbart, och med Nordbons lynne öfverens-
stämmende sätt att minska -den öfverhand
tagande falligdomen, samt alt på samma gång
upplifva en ädel, mild och välgörande sam-
fundsenda.
Medborger!ig dygd och trefnad finnes.
der möda och njutning stå Vill hvarandra
i elt afpassadt förhållande.
J. O. WALES.
Få äro de, som icke både med glädje och beun-
dran betrakta civilisationens förvånande framsteg.och
utveckling; men denna tillfredsställelse blandas icke
sällan med oro. när man varseblifver de mörka skug-
gor, som ätfölja kulturens Jljussidor, och som taga
tänkarens och menniskovännens allvarliga uppmärk-
samhet i anspråk. Petta förhållande rörer icke en-
samt Sverige, utan från nästan alla länder i Europa
ingår bekräftelse på den sorgliga erfarenheten, att
brott, fattigdom, nöd och clände öka sig i vida-star-
kare progression än samhället på det hela förkofrar
sig. Den tidpunkt synes icke vara aflägsen, då kost-
naderna för fattigvård och fångvård gemensamt skola
utgöra Statens mest tryckande hördor, och följaktli-
gen gifva anledning både till vådor och bekymmer.
Den proletära befolkningen, som har intet att
stödja sig vid utom sin arbetsförmåga, ökar sig o-
upphörligt och vexer oss snart öfver hufvudet. Om
då några tätt på hvarandra följande missvextår, eller
andra ogynnsamma konjunkturer, som icke äro af
en snart öfvergående beskaffnhet, skulle tilistöta,
erfordras ingen siareblick att förutsäga: det sam-
hällets lugn och säkerhet stå på spel och äfventyra
att skakas ända ned i sina grundvalar.
Tanken på att nu mera sällan någon dag går förbi
(detta skrefs i November 1844), som icke en eller
annan olycklig och uttärd usling dör på Stockholms
gator, af höd, elände och uselbet, är i sanning så
smärtande och nedslående, att endast en lång vana
kan i någon mån minska dess intryck och göra det
möjligt att fördraga dessa sorgliga uppträden. Och
det oaktadt finnes ingen stad på jorden, som, i för-
hällande till sin folkmängd, har så ansenliga fattig-
vårds- och välgörenhets-ans!ag som Sveriges Hufvud-
stad. ilvar och en, som älskar sitt land, kan icke
undgå att med fruktan fråga: finnes det då ingen
hjep mot detta onda?
Författaren till dessa rader, som länge och myc-
ket tänkt öfver detta ämne, hyste en lång tid den
förhoppning, att, om enkla och väl vårdade socken-
municipalstyrelser kunde komma till stånd, skulle
detta väsenduigen bidraga att förminska den påträn-
gande paupcrismen. Dessa styrelser äro sedan för-
liget år genom Regeringens åtgärd anbefallde till
verkställighet öfver hela riket; men det synes som
den anda skulle saknas, hvaraf de borde lifvas, och
hvarförutan de verkningar man af dem väntat måste
uteblifva.
Alt äter sammanknyta de bristande samhällsban-
den, och att söka förhindra den upplösning, som ät-
följer sjelfviskhet, liknöjdhet och egoism, låter icke
göra sig på annat sätt, än att ur djupet af vårt
bjerta söka framkalla en lifligare känsia af religio-
nens kärleksrika, väckande och tröstefulla sanningar.
Detta är och blir, enligt min fasta öfvertygelse, mensk-
lighetens enda räddningsplanka.
Om man således med tankan fästad på Christi
milda lära, som bjuder och befaller: di skall älska
dn nästa som dig sjelf, kunde förmå sig att åt ut-
öfningen af detta kärleksfulla bud inrymma en vid-
sträcktare bemärkelse än hvad som nu allmännast
är fallet, så skulle deraf ovilkorligen härflyta högst
välgörande följder.
Ibiand de medel, som ostridigt skulle i väsendtlig
mån bidraga till att befrämja denna afsigt, anser
författaren sig böra föreslå: Att på allmän socken-
stämma borde såsom gällande stadgar antagas, att
för hvarje barn, som födes inom ett ordentligt,
bergadt, kristligt sinnadt hushåll — lika godt inom
hvilken samhällsklass, blott man på grund af kän-
nedomen om föräldrarnes duglighet och arbetsam-
wet kan påräkna att det nyfödda barnet under sin
illvext får åtnjuta en förståndig uppfostran — för-
unstaltar Puostor efter samråd med föräldrarne, att
bid dopets förrättande, det nyfödda barnet inskrifves
i kyrkoboken såsom Skyddsbror eller Skydds-
yster till något annat inom socknen i sämre lef-
vadsvilkor befintligt barn ).
Hvilket gladt, trösterikt och välkommet budskap
kulle ieke pastor medföra till den fattiges koja, om
an kunde säga: Edert barn har i dag blifvit anta-
;et till skyddssyskon inom det eller det välkändal
iushållet. Skulle bekymmer och motgångar hädan-
fter, oaktadt alla edra bemödanden, blifva eder lott, !
eh j fortfaren att uppföra eder lika arbetsamt och
ediigt som hittills, så kunnen j, med förtroende och
opp om hjelp och understöd, vända eder till dem,
om å deras barns vägnar, lofvat räcka eder en väl-
illig hand. .
Detta understöd, härflytande från sambandet emel-
an de små skyddssyskonen, kan naturligtvis till en
jörjan icke blifva annat än att, t. ex. vid hvarje
nidsommar eller jul, då barnen genom föräldfarnes
tgärd besökte hvarandra, kunde det, som befann sig
lyckligare lefnadsomständigheter, afstå ät det andra
lägra leksaker, aflagda kläder, eller dylikt, hviika,
fter några års förlopp, förbyttes uti en abce-bok, en!
) Skälet hvarföre ett gossebarn icke bör genom
skyddsband fästas vid en jemnårig flicka åsyftar fö-
rekommandet af den möjliga osedlighet, hvartill
denna förbindelse kunde framdeles gifva anledning.
Egenskapen af skyddssyster skall också bidraga att
förvärfva oss qvinnans milda och ömma medvyer-
kon fill hafardrande af samhället: förädling hvar.
An