skan, att denna id må blifva föremål för ettxvarligt bebjertande, så att den må kunna komma till verkställighet: Till S:t Jacobs och Zohannis Församlings respektive Innevånare. Om ett enkelt, lätt verkställbart, och med Nordbons lynne öfverensstämmende sätt att minska -den öfverhand tagande falligdomen, samt alt på samma gång upplifva en ädel, mild och välgörande samfundsenda. Medborger!ig dygd och trefnad finnes. der möda och njutning stå Vill hvarandra i elt afpassadt förhållande. J. O. WALES. Få äro de, som icke både med glädje och beundran betrakta civilisationens förvånande framsteg.och utveckling; men denna tillfredsställelse blandas icke sällan med oro. när man varseblifver de mörka skuggor, som ätfölja kulturens Jljussidor, och som taga tänkarens och menniskovännens allvarliga uppmärksamhet i anspråk. Petta förhållande rörer icke ensamt Sverige, utan från nästan alla länder i Europa ingår bekräftelse på den sorgliga erfarenheten, att brott, fattigdom, nöd och clände öka sig i vida-starkare progression än samhället på det hela förkofrar sig. Den tidpunkt synes icke vara aflägsen, då kostnaderna för fattigvård och fångvård gemensamt skola utgöra Statens mest tryckande hördor, och följaktligen gifva anledning både till vådor och bekymmer. Den proletära befolkningen, som har intet att stödja sig vid utom sin arbetsförmåga, ökar sig oupphörligt och vexer oss snart öfver hufvudet. Om då några tätt på hvarandra följande missvextår, eller andra ogynnsamma konjunkturer, som icke äro af en snart öfvergående beskaffnhet, skulle tilistöta, erfordras ingen siareblick att förutsäga: det samhällets lugn och säkerhet stå på spel och äfventyra att skakas ända ned i sina grundvalar. Tanken på att nu mera sällan någon dag går förbi (detta skrefs i November 1844), som icke en eller annan olycklig och uttärd usling dör på Stockholms gator, af höd, elände och uselbet, är i sanning så smärtande och nedslående, att endast en lång vana kan i någon mån minska dess intryck och göra det möjligt att fördraga dessa sorgliga uppträden. Och det oaktadt finnes ingen stad på jorden, som, i förhällande till sin folkmängd, har så ansenliga fattigvårdsoch välgörenhets-ans!ag som Sveriges Hufvudstad. ilvar och en, som älskar sitt land, kan icke undgå att med fruktan fråga: finnes det då ingen hjep mot detta onda? Författaren till dessa rader, som länge och mycket tänkt öfver detta ämne, hyste en lång tid den förhoppning, att, om enkla och väl vårdade sockenmunicipalstyrelser kunde komma till stånd, skulle detta väsenduigen bidraga att förminska den påträngande paupcrismen. Dessa styrelser äro sedan förliget år genom Regeringens åtgärd anbefallde till verkställighet öfver hela riket; men det synes som den anda skulle saknas, hvaraf de borde lifvas, och hvarförutan de verkningar man af dem väntat måste uteblifva. Alt äter sammanknyta de bristande samhällsbanden, och att söka förhindra den upplösning, som ätföljer sjelfviskhet, liknöjdhet och egoism, låter icke göra sig på annat sätt, än att ur djupet af vårt bjerta söka framkalla en lifligare känsia af religionens kärleksrika, väckande och tröstefulla sanningar. Detta är och blir, enligt min fasta öfvertygelse, mensklighetens enda räddningsplanka. Om man således med tankan fästad på Christi milda lära, som bjuder och befaller: di skall älska dn nästa som dig sjelf, kunde förmå sig att åt utöfningen af detta kärleksfulla bud inrymma en vidsträcktare bemärkelse än hvad som nu allmännast är fallet, så skulle deraf ovilkorligen härflyta högst välgörande följder. Ibiand de medel, som ostridigt skulle i väsendtlig mån bidraga till att befrämja denna afsigt, anser författaren sig böra föreslå: Att på allmän sockenstämma borde såsom gällande stadgar antagas, att för hvarje barn, som födes inom ett ordentligt, bergadt, kristligt sinnadt hushåll — lika godt inom hvilken samhällsklass, blott man på grund af kännedomen om föräldrarnes duglighet och arbetsamwet kan påräkna att det nyfödda barnet under sin illvext får åtnjuta en förståndig uppfostran — förunstaltar Puostor efter samråd med föräldrarne, att bid dopets förrättande, det nyfödda barnet inskrifves i kyrkoboken såsom Skyddsbror eller Skyddsyster till något annat inom socknen i sämre lefvadsvilkor befintligt barn ). Hvilket gladt, trösterikt och välkommet budskap kulle ieke pastor medföra till den fattiges koja, om an kunde säga: Edert barn har i dag blifvit anta;et till skyddssyskon inom det eller det välkändal iushållet. Skulle bekymmer och motgångar hädanfter, oaktadt alla edra bemödanden, blifva eder lott, ! eh j fortfaren att uppföra eder lika arbetsamt och ediigt som hittills, så kunnen j, med förtroende och opp om hjelp och understöd, vända eder till dem, om å deras barns vägnar, lofvat räcka eder en välillig hand. . Detta understöd, härflytande från sambandet emelan de små skyddssyskonen, kan naturligtvis till en jörjan icke blifva annat än att, t. ex. vid hvarje nidsommar eller jul, då barnen genom föräldfarnes tgärd besökte hvarandra, kunde det, som befann sig lyckligare lefnadsomständigheter, afstå ät det andra lägra leksaker, aflagda kläder, eller dylikt, hviika, fter några års förlopp, förbyttes uti en abce-bok, en! ) Skälet hvarföre ett gossebarn icke bör genom skyddsband fästas vid en jemnårig flicka åsyftar förekommandet af den möjliga osedlighet, hvartill denna förbindelse kunde framdeles gifva anledning. Egenskapen af skyddssyster skall också bidraga att förvärfva oss qvinnans milda och ömma medvyerkon fill hafardrande af samhället: förädling hvar. An