med omtalande. Jag fortfor att begagna undervisningen, men endast för att repetera nya steg och för at bilda mig i pantomimens studium. Man försäkrade, att jag öfverträffade i denna sednare genre. Det var vid denna tid, då jag var mindre sysselsatt under väntan på min debut, som jag i kiassen gjorde bekantskap med en ung musikus; han bade i sitt spel en rörande, melodiös expression, som, utgående från instrumentet, tycktes meddela sig åt hela hans väsende. Han spelade violio, och allt lofvade ho; honom en blifvande utmärkt artist. Jag hade bemärkt hans sköna, något bleka ansigte, med grekisk profil, mildrad af denna finhet, som är så egen för vår nationalfysionomi, hans svarta ögon, alltid fuktade af en rörande känslighet, hans långa hår och fjunet, som skuggade öfverläppen och redan prydde hakans konturer. Han var tjugo år, således något mer än sex utöfver min ålder. Man kallade honom Gaetano Pellabruna. — Jag började älska honom ända till dyrkan, och var så högst lycklig, då jag fann att min kärlek var delad. Vår gemensamma böjelse utbytte snart bekännelser derom. Blickarne talade till våra hjertan med sådan klarhet, att vi icke hade något att förklara sedan första ordet var utsagdt. Jag dansade at drig bättre än vid Gaetanos violin, och det va öfverenskommet alt han vid min första debu skulle anföra ballettmusiken; chefen för orche stern hade lofvat bonom det. Huru många aft nar vid Naviglios stränder, i Corsas aller, elle på ängarna utom Porta Orientale talade vi on våra iöften och våra förboppningar. — At Gae tano skapade jog en hel verld af beundrare, gjor