med omtalande. Jag fortfor att begagna under-
visningen, men endast för att repetera nya steg
och för at bilda mig i pantomimens studium.
Man försäkrade, att jag öfverträffade i denna sed-
nare genre.
Det var vid denna tid, då jag var mindre sys-
selsatt under väntan på min debut, som jag i
kiassen gjorde bekantskap med en ung musikus;
han bade i sitt spel en rörande, melodiös expres-
sion, som, utgående från instrumentet, tycktes
meddela sig åt hela hans väsende. Han spelade
violio, och allt lofvade ho; honom en blifvande
utmärkt artist. Jag hade bemärkt hans sköna,
något bleka ansigte, med grekisk profil, mildrad
af denna finhet, som är så egen för vår national-
fysionomi, hans svarta ögon, alltid fuktade af en
rörande känslighet, hans långa hår och fjunet,
som skuggade öfverläppen och redan prydde ha-
kans konturer. Han var tjugo år, således något
mer än sex utöfver min ålder. Man kallade ho-
nom Gaetano Pellabruna. — Jag började älska
honom ända till dyrkan, och var så högst lyck-
lig, då jag fann att min kärlek var delad. Vår
gemensamma böjelse utbytte snart bekännelser
derom. Blickarne talade till våra hjertan med
sådan klarhet, att vi icke hade något att förklara
sedan första ordet var utsagdt. Jag dansade at
drig bättre än vid Gaetanos violin, och det va
öfverenskommet alt han vid min första debu
skulle anföra ballettmusiken; chefen för orche
stern hade lofvat bonom det. Huru många aft
nar vid Naviglios stränder, i Corsas aller, elle
på ängarna utom Porta Orientale talade vi on
våra iöften och våra förboppningar. — At Gae
tano skapade jog en hel verld af beundrare, gjor