det föregående. Emot detta påstående har Post tidningen uppträdt och förklarat: att den va lka orättvis som grundlös. Konungen her Norge vägrat sin sanction till flera beslut a storthinget, i hvilka visats spår att söka utvidga folkmakten på konungamaktens bekostnad. Afven i Sverige skall han söka upprätthålla sina konstitutionella rättigheter. Han har lofvat en kraftfull regering, och skall så mycket mera verkliggöra detta i Sverige, som hans konstitutionella makt här är större än i Norge., — Nu vet man likväl rätt väl, att Post-Tidningen, såsom organ för de malcontenta, af hela sitt hjerta instämmer i Morgonens mening att regeringen antagit en mera demokratisk rigtning än den fordna, och att denna klagan egentligen endast föres derföre, att magnater och prelater icke mera kunna oinskränkt herrska genom sidoinflytelse, emedan Konungen nu verkligen öfverlägger och beslutar i statsrådet, gifver skäl och tager skäl, samt låter den allmänna rösten gälla framför de enskilda kotteriernas. Man fann derföre denna Post-tidningens förklaring, men i synnerhet den bestämdhet hvarmed den uttalades, högst besynnerlig. Det är hon likväl icke, om man vill skilia mellan dess skenbara och sanna mening. Post-tidningens mening var nemligen endast och allenast, att genom en fin sofistik skaffa bättre insteg åt en af sina käraste läror, den om en kraftfull, det är af en oinskränkt camarilla styrd regering. Den skenbara meningen var åter, att Konungen icke skulle vara sinnad att eftergifva någon af sina enligt grundlagen tillkommande konstitutionella rättigheter, till konungamaktens undergrä!vande. Detta är ett påstående, till hvilkets bestridande ännu ingen haft den ringasie anledning; det kunde alltså utan all fara blifva uttaladt med den största bestämdhet. Man kan säga, att i Sverige redan striden längesedan på ett lyckligt och önskvärdt sätt blifvit utkämpad angående den andel som Konungen och folket, i krat af dess representationsrätt genom sina representanter skall äga i stats-förvaltningen, och att hvarje inskränkning nu mera i konungamakten, om denna äfven vid första anblicken kunde synas medföra demokratiska fördelar, endast egentligen skulle tjena till att föröka magnaternas och prelaternas makt, samt åter utbreda öfver Sverige allt det lidande som den så kallade frihets-fiden så rikligt hade i släptig, om hvilken Geijer så träffande sagt: det gilves friheter i alla vinklar och vrår, genom hvilka friheten går under. Ett land med en adel och en prelatur, sådana som Sveriges, kan väl blifva en aristokrati, ja om man så vill, allt möjligt, endast icke demokrati i ordets egentliga mening, och vid ingen al dessa möjligheter skulle Sverige vinna. Den sanna meningen är, på sätt redan antydt blifvit, alt konungen endast skulle äga att gynna magnater och prelater, på bekostnad af folkets rättigheter och fördel. Post-tidningen ställer sig som visste hon ingenting om skillnaden emellan utvidgning och inskränkning, emellan konungamakt och prelatoch magnat-makt, samt önskar gerna att andra, åtminstone för ögonblicket skulle slömma bort denna skillnad. År det verkligeu meningen att förändra, så kan således icke ifrågakomma en utvidgning eller inskränkning af konungamakten eller folkmakten, utan bloit sättet auru denna makt å båda sidor må kunna ändanålsenligast och hälsosammast utöfvas. I dettal utseende, nemligen att folket må kunna utöfval! le det tillkommande medborgerliga rättigheterna, vå det ändamålsenligaste och mest välgörande ätt, är det nya systemet mycket mera demokraiskt än det gamla.n