det föregående. Emot detta påstående har Post
tidningen uppträdt och förklarat: att den va
lka orättvis som grundlös. Konungen her
Norge vägrat sin sanction till flera beslut a
storthinget, i hvilka visats spår att söka utvidga
folkmakten på konungamaktens bekostnad. Afven
i Sverige skall han söka upprätthålla sina konsti-
tutionella rättigheter. Han har lofvat en kraft-
full regering, och skall så mycket mera verklig-
göra detta i Sverige, som hans konstitutionella
makt här är större än i Norge., — Nu vet man
likväl rätt väl, att Post-Tidningen, såsom organ
för de malcontenta, af hela sitt hjerta instäm-
mer i Morgonens mening att regeringen antagit
en mera demokratisk rigtning än den fordna, och
att denna klagan egentligen endast föres derföre,
att magnater och prelater icke mera kunna oin-
skränkt herrska genom sidoinflytelse, emedan Ko-
nungen nu verkligen öfverlägger och beslutar i
statsrådet, gifver skäl och tager skäl, samt låter
den allmänna rösten gälla framför de enskilda
kotteriernas. Man fann derföre denna Post-tid-
ningens förklaring, men i synnerhet den bestämd-
het hvarmed den uttalades, högst besynnerlig.
Det är hon likväl icke, om man vill skilia mel-
lan dess skenbara och sanna mening. Post-tid-
ningens mening var nemligen endast och allenast,
att genom en fin sofistik skaffa bättre insteg åt
en af sina käraste läror, den om en kraftfull, det
är af en oinskränkt camarilla styrd regering.
Den skenbara meningen var åter, att Konungen
icke skulle vara sinnad att eftergifva någon af
sina enligt grundlagen tillkommande konstitutio-
nella rättigheter, till konungamaktens undergrä!-
vande. Detta är ett påstående, till hvilkets be-
stridande ännu ingen haft den ringasie anledning;
det kunde alltså utan all fara blifva uttaladt med
den största bestämdhet. Man kan säga, att i
Sverige redan striden längesedan på ett lyckligt
och önskvärdt sätt blifvit utkämpad angående
den andel som Konungen och folket, i krat af
dess representationsrätt genom sina representan-
ter skall äga i stats-förvaltningen, och att hvarje
inskränkning nu mera i konungamakten, om denna
äfven vid första anblicken kunde synas medföra
demokratiska fördelar, endast egentligen skulle
tjena till att föröka magnaternas och prelaternas
makt, samt åter utbreda öfver Sverige allt det
lidande som den så kallade frihets-fiden så rik-
ligt hade i släptig, om hvilken Geijer så träf-
fande sagt: det gilves friheter i alla vinklar och
vrår, genom hvilka friheten går under.
Ett land med en adel och en prelatur, sådana
som Sveriges, kan väl blifva en aristokrati, ja
om man så vill, allt möjligt, endast icke demo-
krati i ordets egentliga mening, och vid ingen al
dessa möjligheter skulle Sverige vinna. Den
sanna meningen är, på sätt redan antydt blifvit,
alt konungen endast skulle äga att gynna mag-
nater och prelater, på bekostnad af folkets rät-
tigheter och fördel. Post-tidningen ställer sig
som visste hon ingenting om skillnaden emellan
utvidgning och inskränkning, emellan konunga-
makt och prelat- och magnat-makt, samt önskar
gerna att andra, åtminstone för ögonblicket skulle
slömma bort denna skillnad. År det verkligeu
meningen att förändra, så kan således icke ifråga-
komma en utvidgning eller inskränkning af ko-
nungamakten eller folkmakten, utan bloit sättet
auru denna makt å båda sidor må kunna ända-
nålsenligast och hälsosammast utöfvas. I dettal
utseende, nemligen att folket må kunna utöfval!
le det tillkommande medborgerliga rättigheterna,
vå det ändamålsenligaste och mest välgörande
ätt, är det nya systemet mycket mera demokra-
iskt än det gamla.n