Historiska upplysningar till den artikel rörande Halländska Kyrkohemmanen, som ännes införd i Aftonbladet M 149 (d. 2 Juli) detta år. ; Under en långvarig sommarresa egde jag icke tillfälle att taga kännedom om ofvannämnda artikel, som innehåller riksdagsmannen Bengt Gudmundssons memorial, riktadt emot den under sista riksdagen af mig afgifna reservationen i frågan om egandeoch dispositionsrätten till Halländska kyrkohemmanen. Jag efterkommerderföre sent de uppmaningar jag erhållit från minga epskilda Aftonbladets läsare och ji en annpan tidning; att upplysa de ganska betydliga historiska missteg, som insmygt sig i memorialet. Något annat ändamål, än att upplysafrågans historiska del, har icke eller denna uppsats, som till Aftonbiadets redaktion öfverlemnas, för att meddelas ssåmma allmänhet, hvilkens omdöme, genom memorTialets offentliggörande blifvit taget i anspråk. Personliga tillmälen; hvilka icke saknas i den ofvannämda artikeln, böra lemnas åt glömskan. De måste betraktas såsom rhetoriska figurer till prydnad inom en viss krets af riksdagsoch tidningstalet; och de hafya genom det täta missbruket redan förlorat sin udd. Det skall visa sig i det följande huru mycken omsorg i memorialet blifvit använd att intrassla det historiska af frågan. Det invecklade kan icke utredas utan någon vidlöftighet; Men skyldig att i en tidningsartikel inskränka mig till de nödvändigaste upplysningar, skall jag snarare blott angifva än utföra de historiska data, som miste åberopas. Slutsatserna skola dock klart nog falla i ögonen, om man annars vill se, Man vet redan af historienn — säger memorialförfattaren — Matt efter reformationen i Danmark; till hvilket rike då Halland hörde; likasom här i Sverige och Norrige, alla klosters och kyrkors gods iBdrogos till staten. A? historien vet man raka motsatsen. — När konung Christian III, vid början af riksdagen i Köpenbar.n 1536, äskade bifall och godtännande af det nyss förut tagna steget, att fängsla katholska bisko;parne och indraga deras gods till kronan, förklarade kan i den Kongl. propositionen, att ick desto mindre mycket skulle blifva öfrigt till gudeligt bruk, ty adeln skulle behålla sin patronaträtt, kyrkorna sina jordegendomar,. (Seden Danske Reformationshistorie ved Fr. Minter 2 D. s. 306. Hela konurgens proposition finnes der ti!l sitt hufvudsakliga innehåll anförd s. 3024—5307). Tilloch med domkapitlen, vikariekollegierna, prelaturerna och prosterierna skulle behålla hvad de hade, men klostrens inkomster användas lill hospitaler och fattighus.n Riksdagsbeslutet, Köpenhbemnska Recessen af 1536, estämmer också, i enlighet med Kongl. propositionen, i tidliga ord hvad som skulle till kronan indregas, nemligen alla biskopsstifts gods, slott, gårdar, hus och jordegods, som biskoparne nu hafva heft i hand och värd, och tillägger lika uttryckligt, att alla andra andeliga förläningar, om hvilka nu ej är belefvadt, skulle vid deras makt förblifvan. (Koiderup Rosenvinges upl. af Danska lagar och ordinanser s. 154, 465). I reservationen är härpå hänvisadt (s. 24). Jag förmodade icke, att ett af de mest obestridliga och allmänt kända historiska facta skulie behöfva omständligare bevisas. Danska kan:leren Arild Hvitfeld, den nära samtida, för sin diplomatiska noggranhet berömde historieskrifvaren, upplyser (i Histor. Beskrifveise paa hvis mercktcligt under Kong Christian 3. sig tilldraget, orig. uppl. 1595, s. Ff) att indragningen inskränkte sig will biskoparnes gods på Luthers tillstyrkan. Han hade skrifvit derom till Konungen med den till biträder vid. reformationsverket tillkallade D:r Bugenhagen. Hvitfeld tillägger, att Konungen förordnade i de sju biskoparnes ställe aju stiftslänsmän, hvilka skulle försvara de andiigas gods. Dessa fingo befallning att uppteckna kyrkors, skolors, hospitalers och presters. inkomst ötver hela riket. Och njötb de icke ållenast hvad de hade haft uti biskoparnes lid, men de som icke tillbörligen förr voro försörjde, blefvo nu försedde med vidare ränta och underhåll. Och Konungen noch kronan succederade ej i något vidare, än i den pränta och herrlighet, biskoparne hade haft, hvaraf aKonungen miste en stor del till denna reformations bebof. För sin villfarande mening äberopar memor. förf. danska kyrkoordinantien, — likväl utan att uppgifva något dess stadgande, till bekräftelse af denna mening. Denna ordning för danska kyrkoväsendet började bearbetas riksdagsåret 4536, undergick ny granskning under Bugenhegens ledning 4537 och kungjordes samma år till efterrättelse, ehuru först 4539 på riksdagen i Odense bekräftad. Denna samtidigt upprättade lag skulle då motsäga Konungens proposition, riksdagsbeslutet och andra samtida historiska vittnesbörd? — Nej! I ordinantien finnes icke ett ord, som skulle på sflägsnaste sätt kunna tydas till bevis för kyrkohemmanens indragning. Bet som rörer kyrkornas enskilda egendom, ligger utom ordinantiens föremåt; ty den befattar sig endast med kyrkoceremonierna, skolor och hospitaler, ecklesiastikständets vligter och anderbåll. Kyrkohemmanen kunna då icke ennorlunda än tillfälligt der förekomma, och nämnes al!tid så, att den påstådda indragningen derigenom vederlägges, t. er. i5 afd. (orig.uppl. blad. LXXXTI), derssuperintendenter och prostar, bland deras öfriga eimbetspligter åläggas att läta i klara register beskrifva allt det gods till socknarne ligger, — ett temligen öfverflödigt staädgände, om detta gods, vid samma tid, cå Urdinantien utfärdades, indrogs till kronan, soch (blad LXXXIV) der prostarne antydas, att vid visitationer gifya akt på kyrkorne och kyrkohemman (Kirkegaarde). Men väl angifver ordinåntien i tydliga ord den grundsats, som gjorde sig gällande vi reformationen i Danmark, i afseende på presterskapets och kyrkornas egendöm. Denna grundsats är uttryckt i följande ord (bladet LXX): ty Evangelium teger ieke ifrån någon hvdd han är, utan hjelper hvar och en att beskydda hvad Honom tillhörer; så mycket mindre skulle man vilja taga ifrån Evängeljura hvad godt är detsamma tillagdt., Skulle en sednare. tid finna, att dennagrundsats vittnar om den gamla tidens enfald och fåkunnjighet, så får man väl icke derföre vända upp. och ned på den historiska sanningen genom förnekande af grundsatsens Li!lvaro i cn menlösare tid. Att den verkligen tillämvaces, se vi aftäåtskilliga stadganden i ordinanticn