Historiska upplysningar till den artikel rö-
rande Halländska Kyrkohemmanen, som
ännes införd i Aftonbladet M 149 (d. 2
Juli) detta år. ;
Under en långvarig sommarresa egde jag icke till-
fälle att taga kännedom om ofvannämnda artikel,
som innehåller riksdagsmannen Bengt Gudmundssons
memorial, riktadt emot den under sista riksdagen af
mig afgifna reservationen i frågan om egande- och
dispositionsrätten till Halländska kyrkohemmanen.
Jag efterkommer- derföre sent de uppmaningar jag
erhållit från minga epskilda Aftonbladets läsare och
ji en annpan tidning; att upplysa de ganska betydliga
historiska missteg, som insmygt sig i memorialet.
Något annat ändamål, än att upplysafrågans histo-
riska del, har icke eller denna uppsats, som till Af-
tonbiadets redaktion öfverlemnas, för att meddelas
ssåmma allmänhet, hvilkens omdöme, genom memo-
rTialets offentliggörande blifvit taget i anspråk. Per-
sonliga tillmälen; hvilka icke saknas i den ofvan-
nämda artikeln, böra lemnas åt glömskan. De må-
ste betraktas såsom rhetoriska figurer till prydnad
inom en viss krets af riksdags- och tidningstalet;
och de hafya genom det täta missbruket redan för-
lorat sin udd.
Det skall visa sig i det följande huru mycken om-
sorg i memorialet blifvit använd att intrassla det hi-
storiska af frågan. Det invecklade kan icke utredas
utan någon vidlöftighet; Men skyldig att i en tid-
ningsartikel inskränka mig till de nödvändigaste
upplysningar, skall jag snarare blott angifva än ut-
föra de historiska data, som miste åberopas. Slut-
satserna skola dock klart nog falla i ögonen, om man
annars vill se,
Man vet redan af historienn — säger memorial-
författaren — Matt efter reformationen i Danmark;
till hvilket rike då Halland hörde; likasom här i
Sverige och Norrige, alla klosters och kyrkors gods
iBdrogos till staten.
A? historien vet man raka motsatsen. — När ko-
nung Christian III, vid början af riksdagen i Kö-
penbar.n 1536, äskade bifall och godtännande af det
nyss förut tagna steget, att fängsla katholska bisko-
;parne och indraga deras gods till kronan, förklarade
kan i den Kongl. propositionen, att ick desto min-
dre mycket skulle blifva öfrigt till gudeligt bruk, ty
adeln skulle behålla sin patronaträtt, kyrkorna sina
jordegendomar,. (Seden Danske Reformationshi-
storie ved Fr. Minter 2 D. s. 306. Hela konurgens
proposition finnes der ti!l sitt hufvudsakliga innehåll
anförd s. 3024—5307). Tilloch med domkapitlen, vika-
riekollegierna, prelaturerna och prosterierna skulle
behålla hvad de hade, men klostrens inkomster an-
vändas lill hospitaler och fattighus.n
Riksdagsbeslutet, Köpenhbemnska Recessen af 1536,
estämmer också, i enlighet med Kongl. propositio-
nen, i tidliga ord hvad som skulle till kronan in-
dregas, nemligen alla biskopsstifts gods, slott, går-
dar, hus och jordegods, som biskoparne nu hafva
heft i hand och värd, och tillägger lika uttryckligt,
att alla andra andeliga förläningar, om hvilka nu
ej är belefvadt, skulle vid deras makt förblifvan.
(Koiderup Rosenvinges upl. af Danska lagar och or-
dinanser s. 154, 465). I reservationen är härpå hän-
visadt (s. 24). Jag förmodade icke, att ett af de mest
obestridliga och allmänt kända historiska facta skulie
behöfva omständligare bevisas.
Danska kan:leren Arild Hvitfeld, den nära sam-
tida, för sin diplomatiska noggranhet berömde histo-
rieskrifvaren, upplyser (i Histor. Beskrifveise paa
hvis mercktcligt under Kong Christian 3. sig tilldra-
get, orig. uppl. 1595, s. Ff) att indragningen in-
skränkte sig will biskoparnes gods på Luthers till-
styrkan. Han hade skrifvit derom till Konungen
med den till biträder vid. reformationsverket till-
kallade D:r Bugenhagen. Hvitfeld tillägger, att
Konungen förordnade i de sju biskoparnes ställe
aju stiftslänsmän, hvilka skulle försvara de andii-
gas gods. Dessa fingo befallning att uppteckna
kyrkors, skolors, hospitalers och presters. inkomst
ötver hela riket. Och njötb de icke ållenast hvad
de hade haft uti biskoparnes lid, men de som icke
tillbörligen förr voro försörjde, blefvo nu försedde
med vidare ränta och underhåll. Och Konungen
noch kronan succederade ej i något vidare, än i den
pränta och herrlighet, biskoparne hade haft, hvaraf
aKonungen miste en stor del till denna reformations
bebof.
För sin villfarande mening äberopar memor. förf.
danska kyrkoordinantien, — likväl utan att upp-
gifva något dess stadgande, till bekräftelse af denna
mening. Denna ordning för danska kyrkoväsendet
började bearbetas riksdagsåret 4536, undergick ny
granskning under Bugenhegens ledning 4537 och
kungjordes samma år till efterrättelse, ehuru först
4539 på riksdagen i Odense bekräftad. Denna sam-
tidigt upprättade lag skulle då motsäga Konungens
proposition, riksdagsbeslutet och andra samtida hi-
storiska vittnesbörd? — Nej! I ordinantien finnes
icke ett ord, som skulle på sflägsnaste sätt kunna
tydas till bevis för kyrkohemmanens indragning. Bet
som rörer kyrkornas enskilda egendom, ligger utom
ordinantiens föremåt; ty den befattar sig endast med
kyrkoceremonierna, skolor och hospitaler, ecklesiastik-
ständets vligter och anderbåll. Kyrkohemmanen kunna
då icke ennorlunda än tillfälligt der förekomma, och
nämnes al!tid så, att den påstådda indragningen derige-
nom vederlägges, t. er. i5 afd. (orig.uppl. blad. LXXXTI),
derssuperintendenter och prostar, bland deras öfriga
eimbetspligter åläggas att läta i klara register beskrifva
allt det gods till socknarne ligger, — ett temligen
öfverflödigt staädgände, om detta gods, vid samma
tid, cå Urdinantien utfärdades, indrogs till kronan,
soch (blad LXXXIV) der prostarne antydas, att vid
visitationer gifya akt på kyrkorne och kyrkohemman
(Kirkegaarde). Men väl angifver ordinåntien i tyd-
liga ord den grundsats, som gjorde sig gällande vi
reformationen i Danmark, i afseende på presterska-
pets och kyrkornas egendöm. Denna grundsats är
uttryckt i följande ord (bladet LXX): ty Evangelium
teger ieke ifrån någon hvdd han är, utan hjelper
hvar och en att beskydda hvad Honom tillhörer; så
mycket mindre skulle man vilja taga ifrån Evänge-
ljura hvad godt är detsamma tillagdt., Skulle en
sednare. tid finna, att dennagrundsats vittnar om
den gamla tidens enfald och fåkunnjighet, så får man
väl icke derföre vända upp. och ned på den histori-
ska sanningen genom förnekande af grundsatsens Li!l-
varo i cn menlösare tid. Att den verkligen tilläm-
vaces, se vi aftäåtskilliga stadganden i ordinanticn
