bringar bjeltinnan i förlägenhet, är godt och väl
men att han låter henne blottställas för druckn:
libertiners karesser, är en taktlöshet, som qvar-
lemnar ganska litet af åskåderens illusioner.- Dess:
erhålla nåd stöten i sista akten, då man återser
Donna Angela såsom abbedissa inspe, och finner
att hennes nattliga utflygter skett utan någon
nödvändighet, utan något ädelt motiv, endast a!
lättsinnighet och en omåttlig. danslystnad. --Den
fantastiska drömbilden förvandlar sig till en van-
lig fille mal gardee, och Don Eugen får trösta
sig med att äfven på qvinliga vildbasare söka
tillämpa den gamla sägen om rougernas förträff-
lighet i äkta ståndet.
Vi ha dröjt så länge vid Donna Angela, eme-
dan denna karakters poetiska behandling. är a!
stört inflytande äfven på dess musikaliska, och
öfverhufvud På det intresse, som det hela åsyf-
tar väcka. Intrigen är för öfrigt ganska väl ut-
tänkt; invecklingarne i 2:dra akten äro med myc-
ken finess anlagde i den första, tillika bidraga de
på ett otvunget sätt till knutens lösning i den
tredje, och. det. hela är genomfördt. med den
klarhet och öfverskådlighet, som vanligtvis ut-
märker den nyare franska dramatikens produkter.
Komponisten har i Angelas parti fått en svår
knut att lösa: han borde skildra henne än. som
ett helgon, än som en lättsinnig. yrhätta, och
-detta har. dubbel svårighet, när; matsägelserna
icke äro skenbara, utan verkliga.: Auber tycks
imedlertid. ej ha synnerlig lust alt bråka sin
hjerna med lösningen af;psykologiska problemer;
han: har uppfattat hvarje moment sådant det i
sitt isolerade skick erbjöd sig honom, ofta med
mMycken framgång, och låtit sångerskan sörja för
det öfriga. Bland Angelas partier. nämna vi bö-
nen i 3:dje akten, Fader i det högax: i vårt
tycke en bland Aubers wackraste ingilvelser, änvu
intressantare genom sin. religiösa: lyftning, och af
stor effekt i.det moment der den förekommer;
Arragonaisen i 2:dra akten är originell och ka-
rakteristisk, Arian i 3:dje Omsider är jag här,
pikant och qvick. Hennes båda kuplettnummer
i 4:sta akten förete ej egentligen nya, men dock
graziösa melodier. Terzetten i 4:sta akten -mel-
lan Angela, Brigitta och Eugen är grundad på
enbolero af äkta kastiliansk gravitet och ej
utan en fläkt af den romantiska anda, som
vanligen lefver i de spanska melodierna. — Eu-
gens parti är deremot temligen magert utstyrdt:
hans duett med Angela är nog. långdragen. (ehurä
mellansatsen har en lifligare rytm), hans:cavatina
i 2:dra akten skäligen färglös. Mycket var ock
ej af denna karakter att göra. — Påssin stora.
talang för den komiska stylen deremot har vAu-.
ber här gifvit högst intressanta prof: dialogeni
mellan Don Juliano och Angela (såsom bondflicka)l.
i2:dra aktens Morceau densemble, innehåller
en pikant kontrast mellan den förres affekterade
sentimentalitet och den sednares! naiva enfaldig-
het; Oboesolon i ritornellen: meds sin! träffande
karakteristik fulländar den Hfliga taflan. :-Ej min-
dre qvick är komponistens persifllage på kloster-
väsendet, då han parodierar de munviga stilts-
damernas sladder, men i symnerliet då hon i Gil
Perez kupletter med få snillrika drag skildrar
den skenhelige sybariten, hvars gravitetiska Deo
gratias uttalar hela vidden af hans andliga hög-!.
mdd. — Men då man afräknar dessa glanspunk-
ter, företer denna musik imedlertid många svaga 4
partier, dit vi i synnerhet räkna manskörerna,ll
som med sin bullrande instrumentation mestar 4
1
1
dels endast innehålla ett tomt klingklang, åtskil-
liga bland ensemblerna samt ouvertyren, hvars
sammansättning är alltför lös och brokig, för att
kunna kallas ett konstverk. Instrumeutationenc
är ganska intressant i solosakerna och de bättrejs
ensemblerna:. man - finner karakteristisk rikedomlg
förenad med en ekonomi, som tillkännager för-
fattarens förtrogenhet äfven med: den svåra kon-t
sten att-pausera der sig bör: ett säkert känne-,r
tecken -på mästarhanden. Uti de flesta körer p
och emsembler låter han deremot orkestern väs-3
nas alltför -:mycket, hvartill han utan tvifvel haftg
vigtiga, om. ock ej serdeles estetiska skäl. — I,
sin helhet tagen torde musiken till Svarta Do- g
minon ej vinna vid jemföre:sen med den Willy
Hälften hvar, och till Kronjuvelerna, ehuru f
den i enskildheter visserligen rätt väl kan mäta!,
sig med dessa tonverk. En fördelaktig omstän-p
dighet med ifrågavarande musik är imedlertid, 1
att dess bästa partier befinna sig i de sista ak-!p
terna och de svagaste i den:första, då ett mot-l!r
satt förhållande eger rum med t. ex. Kronjuver f.
lerna. Men alla dess brister väcka hvarken leds-lj;
nad eller harm hos åhöraren: Musikens lifliga, !)
om;ock stundom föga: betydande, karakter, deny
flägt af en viss förfinad sinnlighet, som röjes öf-
verallt, låta lika sikert ingen ledsnad uppkom-!r
m?, som den anspråkslösa godlyntbeten i det hela
afväpvar granskarens missnöje. För- öfrigt har
Auber förlitat: sig på sin grundliga teaterkänne-
dom, och denna har äfven vid detta tillfälle icke
svikit honom. SR
Hufvudpartiet i operan — Donna Angelas — ut-
fördes af fru Lieaberg. Det vore obilligt att af
henne fordra: harmoni i en -karakter; som både li-
brettist och kompositör lemnat utan sådan; deremot
gällde det att genom utförandet af de enskilda mo-
menterna komma! åhöraren att glömma: det som fe-
lades i det hela. Att fru Liedberg gjort sitt bästa
härvid, bör erkännas, likasom att hon vid flera till-
fällen lyckades häri; serdeles i! 4:sta och 3:dje akter-
na. Romansen (Des dur): Hyem jag är?. sjöng
honmed-en själtullnet i uttrycket, som framkallade
ett allmänt och: ,;välförtjent bifall; äfven utmärkte
hon sig fördelaktigt å de genom säng och spel iter-
LÄNEN AT
-
4 NP HO FA B HN få