fega rätt att af sitt eget folk odlas, och skul -Idess studium sakna den företrädesvis disciplin Irande makt, som sägs ligga i hvarje grundli -Ispråkstudium ? Och huru skola vi väl blifva t ;Ifullo en fri, sjelfständig och till den högsta mens liga bildning sträfvande nation, om ej i och g nom språket, vårt modersmål, som är tanken Ibildningens organ? Huru skall språket sjelf lehuru bildsamt det är i sin grund, med ande Joch bildningen vinna denna fullständiga renhe lädelhet, styrka, klarhet och bestämdbet, som :; -Idess, liksom andens och bildningens mål, om d dej fritt, grundligt och allmänt odlas af sitt fol Joch ur sig sjelft söker sin utveckling? — Änn Juthärda vi vanäran att af utländningen lära, jag vill ej säga företrädesvis att tala hans språl — utan till och med virt eget. Man kämpe för de antika språken, hvilkas fullkomliga dö ingen insigtsfull torde frukta; man sätter å andr sidan emot dem de lefvande, hvilkas inhemtand derföre till en viss grad vid elementarläroverke rättvist blifvit förberedda; — men få äro de rt ster, som på allvar höja sig för nödvändighete af ett tidigt och grundligt studium af vårt mc dersmål i förening med det yppersta, mest eger domliga af vår literatur. Så länge vi vid elc ;mentarläroverken ) sakna bestämda lärare der vid högskolorna ) bestämda läroplatser derfö —, måste vi till vår egen skam af utländninge med rätta höra hans tadel, som obetänksamt no och bekymmerslöst upprepas af mången landsmar Sålunda har det fosterländska i språk och li teratur, hvilka likväl, som jag sökt visa, äro de första nödvändiga för nationalitetens utvecklin och bestämning, hittills blifvit alltför styfmoder ligt behandladt vid den första undervisningen oci de allmänna läroverken. Följderna hafva ej ute blifvit: förakt för allt fosterländskt i jemförels med det främmande, som lärarne bemödat sig at inplanta och upphöja, och deraf följande ofrihe obestämdhet, osjelfständighet, så mycket man jä) bär motsatserna på tungan. — Men, — jag upp repar det, — hvad är naturligare än att det språl vi kalla modersmål, hvars ljud först klingat vi vår vagga och i vår kära hembygds dalar, oc! som snart sagdt sjelfva stenarne tala, — hvad ä naturligare, säger jag, än att detta språk blifve första föremålet för språkundervisning? Eller an ses det verkligen af naturen så medfödt, att vw skola öfverlemna dess utbildning åt sig sjelft under det vi taga vår tillflygt till latin, grekiska tyska och franska m. fl.? — Så ställas, tycke mig, uppfostran och undervisning på bufvudet Derlöre bar ock mången ibland oss först sent — om någonsin? — gjort närmare bekantskaj med sitt eget land, dess språk, literatur och inr: förhållanden, och förvånats, att äfven här finn: något, som varit värdt uppmärksamhet, beundrar och kärlek. Men detta, till och med grundlägg ningen dertill, öfverlemnas åt sjelfstudiet. Si bar åtminstone, jag kan intyga det, varit händel. sen med de flesta bland de unga, som stå på gränsen af mandom eller nyss öfverstigit den Och en sådan erfarenhet har ej gjorts u:an både harm och vemod. Det är ock denna, som mana mig att efter förmåga här uttala hvad som lega mig om bjertat. Jag skulle önskat, att jag der till egt ord och uttryck så starka, klara och ge: pomträngande, att de trängt till djupet af hvarje osterländskt bröst, och att sakens stora vigt till fullo fattades och kändes i hufvud och hjerta. Men kanske har förhållandet redan börjat mer och mer allmänt inses och erkännas). Den strid, som nu föres derom, kan då ej annat än för! eller sednare leda till en god utgång. Går den väntade reformen i uppfostran och allmän bildning den naturenliga utvecklingen till mötes, så lår ej felt att vi ju en gång, efter den långa pilzrimsfärden i främmande land, återkomma till vår vagga, vår hembygd och — oss sjelfva. När vi då rätt funnit hvad vi ega, kännt hvad vw kunna, och gjort hvad vi böra, då först kunn: vi, älven vi, stolta träda utländningen till mötes lära och läras, beundra och beundras, och moi hvilken fiende som helst känna oss lugpt trygga Då skall man måhänd? mindre bära fosterland; på läpparna, än tänka och handla fosterländskt. Det är den morgon jag tycker mig se randas ör fäderneslandet, — och — hvarföre ej för det — skandinaviska Norden? — Ty Danmark bar relan länge kännt sig sjelft och — oss. Det bar agit oss vid handen, och företagit sig med oss vandringen genom den Skandinaviska fornverldens abyrint. De lärde hafva deschiffrerat runorna, ch vi hafva ett ögonblick förstummats af häpnad ch förvåning. Vi hafva sett våra fäder som bröler bebo samma land, deltaga i samma härnader, ala samma språk, och i krig och fred vara ett. å hafva fädrens ättlingar, i århundraden onatur) Se Tillägg MM 9. ) Se Tillägg JM 3. ) Se Tillägg N:o 4. S )