fega rätt att af sitt eget folk odlas, och skul
-Idess studium sakna den företrädesvis disciplin
Irande makt, som sägs ligga i hvarje grundli
-Ispråkstudium ? Och huru skola vi väl blifva t
;Ifullo en fri, sjelfständig och till den högsta mens
liga bildning sträfvande nation, om ej i och g
nom språket, vårt modersmål, som är tanken
Ibildningens organ? Huru skall språket sjelf
lehuru bildsamt det är i sin grund, med ande
Joch bildningen vinna denna fullständiga renhe
lädelhet, styrka, klarhet och bestämdbet, som :;
-Idess, liksom andens och bildningens mål, om d
dej fritt, grundligt och allmänt odlas af sitt fol
Joch ur sig sjelft söker sin utveckling? — Änn
Juthärda vi vanäran att af utländningen lära, -
jag vill ej säga företrädesvis att tala hans språl
— utan till och med virt eget. Man kämpe
för de antika språken, hvilkas fullkomliga dö
ingen insigtsfull torde frukta; man sätter å andr
sidan emot dem de lefvande, hvilkas inhemtand
derföre till en viss grad vid elementarläroverke
rättvist blifvit förberedda; — men få äro de rt
ster, som på allvar höja sig för nödvändighete
af ett tidigt och grundligt studium af vårt mc
dersmål i förening med det yppersta, mest eger
domliga af vår literatur. Så länge vi vid elc
;mentarläroverken ) sakna bestämda lärare der
vid högskolorna ) bestämda läroplatser derfö
—, måste vi till vår egen skam af utländninge
med rätta höra hans tadel, som obetänksamt no
och bekymmerslöst upprepas af mången landsmar
Sålunda har det fosterländska i språk och li
teratur, hvilka likväl, som jag sökt visa, äro de
första nödvändiga för nationalitetens utvecklin
och bestämning, hittills blifvit alltför styfmoder
ligt behandladt vid den första undervisningen oci
de allmänna läroverken. Följderna hafva ej ute
blifvit: förakt för allt fosterländskt i jemförels
med det främmande, som lärarne bemödat sig at
inplanta och upphöja, och deraf följande ofrihe
obestämdhet, osjelfständighet, så mycket man jä)
bär motsatserna på tungan. — Men, — jag upp
repar det, — hvad är naturligare än att det språl
vi kalla modersmål, hvars ljud först klingat vi
vår vagga och i vår kära hembygds dalar, oc!
som snart sagdt sjelfva stenarne tala, — hvad ä
naturligare, säger jag, än att detta språk blifve
första föremålet för språkundervisning? Eller an
ses det verkligen af naturen så medfödt, att vw
skola öfverlemna dess utbildning åt sig sjelft
under det vi taga vår tillflygt till latin, grekiska
tyska och franska m. fl.? — Så ställas, tycke
mig, uppfostran och undervisning på bufvudet
Derlöre bar ock mången ibland oss först sent
— om någonsin? — gjort närmare bekantskaj
med sitt eget land, dess språk, literatur och inr:
förhållanden, och förvånats, att äfven här finn:
något, som varit värdt uppmärksamhet, beundrar
och kärlek. Men detta, till och med grundlägg
ningen dertill, öfverlemnas åt sjelfstudiet. Si
bar åtminstone, jag kan intyga det, varit händel.
sen med de flesta bland de unga, som stå på
gränsen af mandom eller nyss öfverstigit den
Och en sådan erfarenhet har ej gjorts u:an både
harm och vemod. Det är ock denna, som mana
mig att efter förmåga här uttala hvad som lega
mig om bjertat. Jag skulle önskat, att jag der
till egt ord och uttryck så starka, klara och ge:
pomträngande, att de trängt till djupet af hvarje
osterländskt bröst, och att sakens stora vigt till
fullo fattades och kändes i hufvud och hjerta.
Men kanske har förhållandet redan börjat mer
och mer allmänt inses och erkännas). Den strid,
som nu föres derom, kan då ej annat än för!
eller sednare leda till en god utgång. Går den
väntade reformen i uppfostran och allmän bild-
ning den naturenliga utvecklingen till mötes, så
lår ej felt att vi ju en gång, efter den långa pil-
zrimsfärden i främmande land, återkomma till
vår vagga, vår hembygd och — oss sjelfva. När
vi då rätt funnit hvad vi ega, kännt hvad vw
kunna, och gjort hvad vi böra, då först kunn:
vi, älven vi, stolta träda utländningen till mötes
lära och läras, beundra och beundras, och moi
hvilken fiende som helst känna oss lugpt trygga
Då skall man måhänd? mindre bära fosterland;
på läpparna, än tänka och handla fosterländskt.
Det är den morgon jag tycker mig se randas
ör fäderneslandet, — och — hvarföre ej för det —
skandinaviska Norden? — Ty Danmark bar re-
lan länge kännt sig sjelft och — oss. Det bar
agit oss vid handen, och företagit sig med oss
vandringen genom den Skandinaviska fornverldens
abyrint. De lärde hafva deschiffrerat runorna,
ch vi hafva ett ögonblick förstummats af häpnad
ch förvåning. Vi hafva sett våra fäder som brö-
ler bebo samma land, deltaga i samma härnader,
ala samma språk, och i krig och fred vara ett.
å hafva fädrens ättlingar, i århundraden onatur-
) Se Tillägg MM 9. ) Se Tillägg JM 3.
) Se Tillägg N:o 4.
S
)