berr grefven att, emot sitt eget intresse, dröj så länge att uppgöra affiren oss emellan? — Måste icke partiet vara lika, bästa baron och ni aflägga era prof; borde icke grefve dAuf frey se allt med egna ögon och äfven under e) frånvaro fullgöra åliggandet att försvara dett: slott. : — Jag skulle tro detta; men vet, att ni ej alls dagar varit i Freyken, och att då ni befann e1 här, var det icke ni som förde befälet. Hvad gjorde denne grefve VAuffrey här, hvars plats borde vara der faran kallar. Då grefven log, dröjande att, svara, och Genevieve drog sig rodnande tillbaka i ett börn aj rummet, hördes ett förfärligt larm i slottet och en häftig kanonad skaka murarna. I detsamma uppfyllde en skara officerare och tjenare tornsalongen. Yttre befästningen hade blifvit anfaller af en-talrik trupp från Rouen, som man icke visste huru den kringgått kungliga armeen. Grefven reste sig genast med häftighet; hans ögor blixtrade af en liflig glans, hans figur tycktes fördubblad, hans röst var hög och befallande. — Hola! herre, sade ban till Richard, ni skal nu se hvar min plats är och om jag vet intaga den. — Det är försent, svarade baron de Freyken, i det han sperrade vägen för grefven med en rörelse, full af stolthet: den främsta platsen i elden är nu min. — Vid konungen, jag befaller här — eh han sjelf skulle ej sätta sig deremot. — Sadane äro de alle — förmätne! sade Grefven. Afven denne, en dags baron, liknar dem. — Jag har förr sagt, mina herrar adelsmän, söken ej att bortskymma mig. Jag vill äfven synas och