berr grefven att, emot sitt eget intresse, dröj
så länge att uppgöra affiren oss emellan?
— Måste icke partiet vara lika, bästa baron
och ni aflägga era prof; borde icke grefve dAuf
frey se allt med egna ögon och äfven under e)
frånvaro fullgöra åliggandet att försvara dett:
slott. :
— Jag skulle tro detta; men vet, att ni ej alls
dagar varit i Freyken, och att då ni befann e1
här, var det icke ni som förde befälet. Hvad
gjorde denne grefve VAuffrey här, hvars plats
borde vara der faran kallar.
Då grefven log, dröjande att, svara, och Gene-
vieve drog sig rodnande tillbaka i ett börn aj
rummet, hördes ett förfärligt larm i slottet och
en häftig kanonad skaka murarna. I detsamma
uppfyllde en skara officerare och tjenare torn-
salongen. Yttre befästningen hade blifvit anfaller
af en-talrik trupp från Rouen, som man icke
visste huru den kringgått kungliga armeen. Gref-
ven reste sig genast med häftighet; hans ögor
blixtrade af en liflig glans, hans figur tycktes för-
dubblad, hans röst var hög och befallande.
— Hola! herre, sade ban till Richard, ni skal
nu se hvar min plats är och om jag vet in-
taga den.
— Det är försent, svarade baron de Freyken, i
det han sperrade vägen för grefven med en rö-
relse, full af stolthet: den främsta platsen i elden
är nu min. — Vid konungen, jag befaller här —
eh han sjelf skulle ej sätta sig deremot.
— Sadane äro de alle — förmätne! sade Gref-
ven. Afven denne, en dags baron, liknar dem.
— Jag har förr sagt, mina herrar adelsmän, söken
ej att bortskymma mig. Jag vill äfven synas och