ning äro derföre endast en oupphörligt fortgåend vexelverkan mellan mer eller mindre fria kraf ter, som endast så vinna sin fulla utveckling, si fribet och sjelfständighet. Genom den oupphör liga friktionen framspringer den ena gnistan efte den andra, tills det stigande ljuset sprider sin strålar öfver verlden. Man har allmänt antagit språkstudiet vara de mest ändamålsenliga medlet för själskrafterna begynnande och fortsatta utveckling. Jag vill oci kan ej förneka rigtigheten häraf, ty saken tala; för sig sjelf. När språket är andens lefvande or: gan, är det oundgängliga medlet för dess utveckling i tiden, så säger det sig sjelft, att de båd: måste vara af hvarann på det innerligaste bero ende. Språkets utveckling är beroende af andens andens af språkets. De kunna ej åtskiljas. Hu gäller det bekanta uttrycket: det dunkelt sagd: är det dunkelt tänkta, om man med ordet sagda får afse ej blott det ljudeligt uttalade ordet, utar äfven det tecknade, det skrifna. Ty ett fel: språkets organ kan finnas, hvilket ersättes genom skrift. — En klar och tydlig tanke kan således ej vara i och för menniskan, som ej i och med ordet, språket blifvit och är det. Det är således i och genom språket blott som den menskliga tankeverksamheten uppnår den högsta möjliga klarhet och bestämdhet. När så är, inses lätt vieten och nödvändigheten af ett grundligt epråkstudium från den begynnande utvecklingen a! menniskoanden allt intill dess fulländning. Och denna fuliändning, veta vi, är målet för menniskans lit på jorden. Men häraf (torde ock inses, att Ikasom hvarje enskild personlighet och slägtet i gemen i och med språket eller språkena måste arbeta sig till sitt mål, så måste ock nafionerna göra det. En nation blifver aldrig en nation, ett i ordets betydelsefullaste mening fritt, sjelfständigt och egendomligt folk, utan i och genom sit! språk. Nationaliteten uttalar sig derföre ingenstädes så klart, tydligt och bestämdt, som i språket. Vill man rätt lära känna till hvilken kulturgrad, till hvilken grad af sjelfmedvetande och deraf frihet och sjelfständighet ett folk hunnit, så studere man dess språk i sin utveckling allt ivtill dess närvarande form. Tungomålet röjer dig, — är derföre ett ordspråk, som eger en vidsträckt och djup sanning. Men om ett dödt eller så kalladt gammalty språk till en viss grad och för ett visst ändamål synes ega ett före:räde i sin redan hestämda begränsning ), så måste deremot ett lefvande språk (e3a det öfverträffande värdet, att ej blott kunna uttrycka det döda eller gamla språkets begrepp, utan äfven de mellanliggande tiders och sin tids, hvars tolk det är, och i hvilken det lefver. Men hvilket språk ligger väl, på grund af förutgående försökta utveckling, en hvar närmare än — modersmålet ? Det är, säges det, — och ingen med öppen blick torde förneka det, — ett af vår tids mest utmärkande tecken, att folken börjat kasta blicken in i sig sjelfva, för att ur sitt eget lif, sin egen forntid, uppleta nyckeln till sin framtida Jycka, storhet och ära. Och endast så, tror jag, skola de uppnå sin bestämmelse. Detta är ett sätt att isolera sig, som just för till den sanna Bemenskapen. Det skall uppstå en töflan i allt stort och förträffligt, ett ömsesidigt erkännande af enhvars egendomliga företräde, som just gör det förträffliga gemensamt. Och detta gemensamma är just det högre menskliga, det gudomlige, som är i menskligheten inneboende och ur den skall utvecklas till klarhet och makt. Kasta vi härifrån en blick på vårt eget fädernesland, så måste vi med glädje erkänna, att tidens utmärkande tecken äfven der i flere rigtningar låtit sig förnimmas. AÅtergången till sig sjelf uttalas allt mer och mer som ett behof. Men denna återgång skall aldrig kunna rätt lyckas, förrän vi tillfullo erkänna rättigheten äfven Ör oss att tala vårt modersmål och från den tidiga barndomen framför allt odla och rätt tillegna oss det. Vi höra ju så ofta Svensken förebrås företrädesvis smak för allt utländskt? Egne andsmän blygas ej att upprepa detta yttrande med sorglös likgiltighet, iställetför att söka undanrödja den grund, hvarpå det, enligt min öfvertygelse, ensamt hvilar, — jag menar: wuraktlöandet att från barndomen inhemta och odla företrädesvis det fosterländska så i språk som lieralur. — För vår literatur och våra historiska minnen behöfva vi ej blygas. Och huru skulle Vi göra det för ett språk, som sjelfva utländninsen erkänner för ett af jordens skönaste! Mig ycks det ock, såvidt jag förstår, ega ett välljud! rån det mest starka till det mest ljufva och mil-! la, en kraft, en klarhet, en träffande udd och ! ;edigenhet i sina bästa företeelser, som synes mig! aratnära oöfverträftlig. Skulle ej ett sådant språk ; ) Se Tillägg JM 4.