ning äro derföre endast en oupphörligt fortgåend
vexelverkan mellan mer eller mindre fria kraf
ter, som endast så vinna sin fulla utveckling, si
fribet och sjelfständighet. Genom den oupphör
liga friktionen framspringer den ena gnistan efte
den andra, tills det stigande ljuset sprider sin
strålar öfver verlden.
Man har allmänt antagit språkstudiet vara de
mest ändamålsenliga medlet för själskrafterna
begynnande och fortsatta utveckling. Jag vill oci
kan ej förneka rigtigheten häraf, ty saken tala;
för sig sjelf. När språket är andens lefvande or:
gan, är det oundgängliga medlet för dess utveck-
ling i tiden, så säger det sig sjelft, att de båd:
måste vara af hvarann på det innerligaste bero
ende. Språkets utveckling är beroende af andens
andens af språkets. De kunna ej åtskiljas. Hu
gäller det bekanta uttrycket: det dunkelt sagd:
är det dunkelt tänkta, om man med ordet sagda
får afse ej blott det ljudeligt uttalade ordet, utar
äfven det tecknade, det skrifna. Ty ett fel:
språkets organ kan finnas, hvilket ersättes genom
skrift. — En klar och tydlig tanke kan således
ej vara i och för menniskan, som ej i och med
ordet, språket blifvit och är det. Det är således
i och genom språket blott som den menskliga
tankeverksamheten uppnår den högsta möjliga
klarhet och bestämdhet. När så är, inses lätt vie-
ten och nödvändigheten af ett grundligt epråk-
studium från den begynnande utvecklingen a!
menniskoanden allt intill dess fulländning. Och
denna fuliändning, veta vi, är målet för menni-
skans lit på jorden. Men häraf (torde ock inses,
att Ikasom hvarje enskild personlighet och släg-
tet i gemen i och med språket eller språkena
måste arbeta sig till sitt mål, så måste ock na-
fionerna göra det. En nation blifver aldrig en
nation, ett i ordets betydelsefullaste mening fritt,
sjelfständigt och egendomligt folk, utan i och ge-
nom sit! språk. Nationaliteten uttalar sig der-
före ingenstädes så klart, tydligt och bestämdt,
som i språket. Vill man rätt lära känna till hvil-
ken kulturgrad, till hvilken grad af sjelfmedve-
tande och deraf frihet och sjelfständighet ett folk
hunnit, så studere man dess språk i sin utveck-
ling allt ivtill dess närvarande form. Tungomå-
let röjer dig, — är derföre ett ordspråk, som
eger en vidsträckt och djup sanning.
Men om ett dödt eller så kalladt gammalty
språk till en viss grad och för ett visst ändamål
synes ega ett före:räde i sin redan hestämda be-
gränsning ), så måste deremot ett lefvande språk
(e3a det öfverträffande värdet, att ej blott kunna
uttrycka det döda eller gamla språkets begrepp,
utan äfven de mellanliggande tiders och sin tids,
hvars tolk det är, och i hvilken det lefver. Men
hvilket språk ligger väl, på grund af förutgående
försökta utveckling, en hvar närmare än — mo-
dersmålet ?
Det är, säges det, — och ingen med öppen
blick torde förneka det, — ett af vår tids mest
utmärkande tecken, att folken börjat kasta blic-
ken in i sig sjelfva, för att ur sitt eget lif, sin
egen forntid, uppleta nyckeln till sin framtida
Jycka, storhet och ära. Och endast så, tror jag,
skola de uppnå sin bestämmelse. Detta är ett
sätt att isolera sig, som just för till den sanna
Bemenskapen. Det skall uppstå en töflan i allt
stort och förträffligt, ett ömsesidigt erkännande
af enhvars egendomliga företräde, som just gör
det förträffliga gemensamt. Och detta gemen-
samma är just det högre menskliga, det gudom-
lige, som är i menskligheten inneboende och ur
den skall utvecklas till klarhet och makt.
Kasta vi härifrån en blick på vårt eget fäder-
nesland, så måste vi med glädje erkänna, att ti-
dens utmärkande tecken äfven der i flere rigt-
ningar låtit sig förnimmas. AÅtergången till sig
sjelf uttalas allt mer och mer som ett behof.
Men denna återgång skall aldrig kunna rätt lyc-
kas, förrän vi tillfullo erkänna rättigheten äfven
Ör oss att tala vårt modersmål och från den ti-
diga barndomen framför allt odla och rätt till-
egna oss det. Vi höra ju så ofta Svensken före-
brås företrädesvis smak för allt utländskt? Egne
andsmän blygas ej att upprepa detta yttrande
med sorglös likgiltighet, iställetför att söka undan-
rödja den grund, hvarpå det, enligt min öfver-
tygelse, ensamt hvilar, — jag menar: wuraktlö-
andet att från barndomen inhemta och odla fö-
reträdesvis det fosterländska så i språk som li-
eralur. — För vår literatur och våra historiska
minnen behöfva vi ej blygas. Och huru skulle
Vi göra det för ett språk, som sjelfva utländnin-
sen erkänner för ett af jordens skönaste! Mig
ycks det ock, såvidt jag förstår, ega ett välljud!
rån det mest starka till det mest ljufva och mil-!
la, en kraft, en klarhet, en träffande udd och !
;edigenhet i sina bästa företeelser, som synes mig!
aratnära oöfverträftlig. Skulle ej ett sådant språk ;
) Se Tillägg JM 4.