kommande lif. Sedan han först framställt dödens begrep i sin trefaldiga betydelse samt läran om själens odödlighet hvars visshet det fromma medvetandet utan bevis erkänner såsom beviltnadt af den egna erfarenheten om lifvet i Gud kärlekens lif, som är fritt från all fruktan för död och till intetgörelse; lemnas en redegörelse för de serskilda sätt, Pp hvilka tillstandet efter döcen blifvit uppfattadtaf de utmärk taste tänkare bland hedningar, judar och christna, hvaraf såsom förf. anmärker, kan skönjas, huru äfveni öfver d bedna folken fallit några brutna strålar af det ljus, som upplyser dunklet på andra sidan grafven, men ock, at blott uppenbarelsen sprider deröfver en klarbet, som för mår tillfredsställa den anande och längtande menniskoanden. Genom att afteckna några af de hägringar, som på visionernas horisont afspeglat menniskosjälens blifvande till. stånd, låter förf. läsaren göra bekantskap med Alberichs, Bromleys, Svedenborgs, Oberlins och Jang-Stillings åsigter Derpi sker öfvergången till hufvudmonientet, såsom de tyckes, för förf:s undersökning, eller menniskosjäleos efte döden blifvande tilistånd, sådant det i enlighet med Förnuft och Bibel bör uppfattas. På tvenne serskilda vägar. Skrifibevisningens och den philosophiska deductionens, komrer förf. till ett och samma resultat, antagandet af ett mellan:itistånd, hvarut! själarna befinna sig från dödsstunden till uppståndelsen. Detta mellantillstånd uppfattas likväl hvarken såsom ett indifferent dvallif, eller såsom ett lutiringsstadium, likt Katholikernas skärseld, utan såsom elt mognadstitistånds med begynnande salighet eiler osal!ghet. De anförda Bibelstäliena äro så bevisande och den derpå följande deductionen så bindande, att svårligen något låter sig deremot invändas. Nekas kan ej helier, att, först genom detta antagande, uppstånde!sen och domen få sin egentiiga betydeise, äfvensom detsamma är ganska tröstefullt i afseende på frälsningens möjligbet för dem, som utan eget förvällande här sakna Evangeliiljas. Förf.fortgår derpå till en historiskt kritisk bebandling af läran om de dödas uppståndelse och yttersta domen; och slutar med att skildra själarnas eviga tillstånd efter domen. Sedan Skriftens dithörande utsagor blifvit. framställda, vederläggår förf., genom en väl hållen kritik, den ensidiga uppfattningen af detta tillstånd, enligt bvilken saligheten och osaligheten skulle vara blotta subjectiva förnimmelser utan objectiv realitet, och visar på ctt öfvertygande sätt, aut de äro beggedera, och att så väl himmel som helvete måste tänkas såsom på en gång både invärtes och utvärtes. I skildringen af den eviga saligheten, såsom på en gång helig verksambet och helig, outsäglig sabbatsro i Guds åskådaude och tillbedjande, undanrödjes det någon gång framkastade påståendet om saligbetens tröttande enformighet, hvarvid ganska passande åberopas Scrivers sköna ord: palt, liksom blommorna icke tröttna alt doita, de salige ej tröttna att lofva och prisa Herran.s Sådant är, fastän här blot i ofullständiga drag avgifvet, det rika och herrliga innehållet af denna bok. Det lediga och klara framsvällningssättet, uppfattningens djup och tankarnes skärhet, men framför alt annat den troende, allvarliga christliga anda, hvaraf det hela liksom genomandas, vifva ät denna Skrift ett högt och sällsynt värde. Hufvudsakligen enahacda skapynne utmärker förf. äfven i den sednare Skriften eller Försök till Psychologie,, så vidt man af det nu utkomna förra Häftet kan vara berättligad att sluta. Det är i synnerhet här, som förf. visar sin förmåga alt inom ett ringa omfång inrymma det rikhaltiga resu:tatet af vidsträckta och grundeliga studier. Imedlervid nekar sjelfva denna ianehållets rikedom ref. att derför lemna någon relogörelse. Ban vill blott armärka, att i denna på en gång tillämnade Lärooch Läsebok, der framställningen fått en mer scbemsatiserad form, än i den föregående Skriften, röjer sig samma djup i uppfattningen af själslifvets företeelser, lika, om ej ännu större, bestämdhet och klarhet i språket. Med visshet skall således denna Bok i sitt fulländade skick komma ati intaga el utmärkt rum, pj blott bredvid, utan troligen framför de få arbeien af denna art vi på vårt språk ege, samt tilika blifva en både undervisande och angenäm lektyr så väl tör bildade läsare allmänhet, som isynnerhet för Skollärare, Uppfestrare och Prester. W—