Paris 1843, — utan äfven med Berättelsern öfver hvad sig i Rikets styrelse tilldragit, in nehåller allt detta ingenting nytt; men sättet oc anledningen hvarföre den utländske resebeskrif varen kom att just åt dessa omständigheter egn en så fremstående del af sitt arbete, äro alltfö karakteristiska, för att ej förtjena att blifva när mare bekanta. Läsaren skall lätt upptäcka den bland de strödda utdrag, som vi nedanföre med dela ur Doktorns reseanteckningar. Vi börja med en skildring af resan på Öster sjön, för att ge ett prof på författarens sätt at berätta och reflektera. Det var om morgoner och ångfartyget hade lemnat Kalmarsund. Dagen var klar; hafvet utbredde sig rundt omkring oss utan gräns, vi sågo blott himmel oc vatten. Man pistår att ångfartygen förstöra al poesi; men denna åsigt skall ganska säkert ick delas af någon bland de passagerare, som befunn sig ombord på Gauthiod den 25 Juni 4842 Ingen fläkt kunde märkas i luften; -röken frå vår eldstad steg rakt uppåt, som en mörk plym blott dess topp fladdrade öfver det glindrande köl vattnet långt bakom oss. Några hästar, som blif vit ställda i förn, stampade af otålighet och gnäg gade muntert; på däcket hvilade besättningei helt makligt, och under akterdäckets suntält hade salongspassagerarne samlat sig kring en rykande bål. Man sjöng ömsevis nationalsånger från Schweitz England, Frankrike och Sverige. Väl sågos icke här några segel, behagfullt draperade från råstängerna eller bugtande sig för vinden; inger sjöman klättrade här i tacklen eller hvilade på rårna; ingenting återkallade de verkligt eller föregifvet poetiska hågkomsterna från gamla tidens sjöresor; men skeppets hastiga fart, trefnaden och tryggheten hos den lilla besättningen, pistonens jemna slag och det beundransvärda machineri som höll den i gång, allt detta väckte andra föreställningar, mera storartade, än de ståtligaste minnen från fordna tiders seglare. Vi sågo hö menniskans fulländade välde öfver naturen; elementernas arbete i menniskoandens tjenst; vi sågo jernet utrustadt med Nf; vi sågo huru civilisationen ilar pilsnabbt från verldens ena ända till den andra; huru folken räcka hvarandra handen, högaktande hvarandra mera, i min som de lära känna hvarandra bättre; det var den eviga freden, betryggad ändtligen, genom den gemensamhet, som medlen till ett omedelbart omgänge mellan alla jordens invånare oundvikligt måste framkalla. Må hvem, som så tycker, tveka i valet emellan den poesi, som måhända vore möjlig i vildarnes urskogar eller bland idyllernas lamm — i Chateaubriants Natchez, eller Florians Estelle — och den som finnes hos Aladdin och Osterlandets sagor, ögonskenligen och förverkligad framträdande ibland 0ss) — — Likt hvar och en som anländer sjöledes till Stockholm, hänfördes äfver förf. vid den svenska hufvudstadens första anblick; men vi spara hans entusiastiska skildring deröfver, så mycket heldre, som den ej är annat än en variation af det tusen gånger redan sagda. I Hötel de Commerce, der förf. tagit in vid ankomsten, gör han några betraktelser öfver spislar och kakelugnar, som sannolikt skulle modifierats betydligt, om de tillkommit i Februari, och ej som nu i slutet af Juni, då någon praktisk jemförelse mellan dessa olika slags eldstäder ej kunde komma i fråga, eller om han hade sett sig litet omkring i vissa gårdar på landet, der spislar äro vanliga. Sådana som hans. reflexioner nu stå att läsa, äro de för oss rätt roliga. Här hafva varit i säck, innan de kommo i påsen. Det har visserligen redan förut varit ryktesvis kändt, att författaren vore f. d. genreralkonsuln i Pommern Lundblad, som måste rymma för iråkad balans och sedan uppehållit sig i Paris, och hvilken sedermera sades hafva blifvit använd, för att, efter meddelade promemorier härifrån, sammanskrifva den ifrågavarande historien öfver Carl XIV Johans regeringstid; men vi påminne ess icke att hafva förut sett detta så bestämdt uttaladt, som här skett af hr Clausade. Mera kändt är deremot, att br Lundblad under er lång tid sedan han kom till Frankrike, blifvit använd att dels förse de Fransyska tidningarna med korrespondensartiklar rörande Sverge, dels ock att hålla en ledande hand öfver hvad som i detta hänseende ifrån andra håll kunde inflyta i den Fransyska pressen, och man har åtminstone här haft dea tankan, att detta utgjort hufvudsakliga mediet för honom att subsistera i Paris. -—ee mm mr Zn