Paris 1843, — utan äfven med Berättelsern
öfver hvad sig i Rikets styrelse tilldragit, in
nehåller allt detta ingenting nytt; men sättet oc
anledningen hvarföre den utländske resebeskrif
varen kom att just åt dessa omständigheter egn
en så fremstående del af sitt arbete, äro alltfö
karakteristiska, för att ej förtjena att blifva när
mare bekanta. Läsaren skall lätt upptäcka den
bland de strödda utdrag, som vi nedanföre med
dela ur Doktorns reseanteckningar.
Vi börja med en skildring af resan på Öster
sjön, för att ge ett prof på författarens sätt at
berätta och reflektera. Det var om morgoner
och ångfartyget hade lemnat Kalmarsund.
Dagen var klar; hafvet utbredde sig rundt
omkring oss utan gräns, vi sågo blott himmel oc
vatten. Man pistår att ångfartygen förstöra al
poesi; men denna åsigt skall ganska säkert ick
delas af någon bland de passagerare, som befunn
sig ombord på Gauthiod den 25 Juni 4842
Ingen fläkt kunde märkas i luften; -röken frå
vår eldstad steg rakt uppåt, som en mörk plym
blott dess topp fladdrade öfver det glindrande köl
vattnet långt bakom oss. Några hästar, som blif
vit ställda i förn, stampade af otålighet och gnäg
gade muntert; på däcket hvilade besättningei
helt makligt, och under akterdäckets suntält hade
salongspassagerarne samlat sig kring en rykande
bål. Man sjöng ömsevis nationalsånger från Schweitz
England, Frankrike och Sverige. Väl sågos icke
här några segel, behagfullt draperade från rå-
stängerna eller bugtande sig för vinden; inger
sjöman klättrade här i tacklen eller hvilade på
rårna; ingenting återkallade de verkligt eller före-
gifvet poetiska hågkomsterna från gamla tidens
sjöresor; men skeppets hastiga fart, trefnaden och
tryggheten hos den lilla besättningen, pistonens
jemna slag och det beundransvärda machineri
som höll den i gång, allt detta väckte andra fö-
reställningar, mera storartade, än de ståtligaste
minnen från fordna tiders seglare. Vi sågo hö
menniskans fulländade välde öfver naturen; ele-
menternas arbete i menniskoandens tjenst; vi sågo
jernet utrustadt med Nf; vi sågo huru civilisatio-
nen ilar pilsnabbt från verldens ena ända till
den andra; huru folken räcka hvarandra handen,
högaktande hvarandra mera, i min som de lära
känna hvarandra bättre; det var den eviga fre-
den, betryggad ändtligen, genom den gemensam-
het, som medlen till ett omedelbart omgänge
mellan alla jordens invånare oundvikligt måste
framkalla. Må hvem, som så tycker, tveka i valet
emellan den poesi, som måhända vore möjlig i
vildarnes urskogar eller bland idyllernas lamm
— i Chateaubriants Natchez, eller Florians Estelle —
och den som finnes hos Aladdin och Osterlandets
sagor, ögonskenligen och förverkligad framträdande
ibland 0ss) — —
Likt hvar och en som anländer sjöledes till
Stockholm, hänfördes äfver förf. vid den svenska
hufvudstadens första anblick; men vi spara hans
entusiastiska skildring deröfver, så mycket heldre,
som den ej är annat än en variation af det tusen
gånger redan sagda.
I Hötel de Commerce, der förf. tagit in vid
ankomsten, gör han några betraktelser öfver spis-
lar och kakelugnar, som sannolikt skulle modi-
fierats betydligt, om de tillkommit i Februari,
och ej som nu i slutet af Juni, då någon prak-
tisk jemförelse mellan dessa olika slags eldstäder
ej kunde komma i fråga, eller om han hade sett
sig litet omkring i vissa gårdar på landet, der
spislar äro vanliga. Sådana som hans. reflexioner
nu stå att läsa, äro de för oss rätt roliga. Här
hafva varit i säck, innan de kommo i påsen.
Det har visserligen redan förut varit ryktes-
vis kändt, att författaren vore f. d. genreral-
konsuln i Pommern Lundblad, som måste rym-
ma för iråkad balans och sedan uppehållit sig
i Paris, och hvilken sedermera sades hafva blif-
vit använd, för att, efter meddelade promemo-
rier härifrån, sammanskrifva den ifrågavarande
historien öfver Carl XIV Johans regeringstid;
men vi påminne ess icke att hafva förut sett
detta så bestämdt uttaladt, som här skett af
hr Clausade. Mera kändt är deremot, att br
Lundblad under er lång tid sedan han kom
till Frankrike, blifvit använd att dels förse de
Fransyska tidningarna med korrespondensartik-
lar rörande Sverge, dels ock att hålla en le-
dande hand öfver hvad som i detta hänseende
ifrån andra håll kunde inflyta i den Fransyska
pressen, och man har åtminstone här haft dea
tankan, att detta utgjort hufvudsakliga mediet
för honom att subsistera i Paris.
-—- ee mm mr Zn