kommande lif. Sedan han först framställt dödens begrep
i sin trefaldiga betydelse samt läran om själens odödlighet
hvars visshet det fromma medvetandet utan bevis erkänner
såsom beviltnadt af den egna erfarenheten om lifvet i Gud
kärlekens lif, som är fritt från all fruktan för död och till
intetgörelse; lemnas en redegörelse för de serskilda sätt, Pp
hvilka tillstandet efter döcen blifvit uppfattadtaf de utmärk
taste tänkare bland hedningar, judar och christna, hvaraf
såsom förf. anmärker, kan skönjas, huru äfveni öfver d
bedna folken fallit några brutna strålar af det ljus, som
upplyser dunklet på andra sidan grafven, men ock, at
blott uppenbarelsen sprider deröfver en klarbet, som för
mår tillfredsställa den anande och längtande menniskoan-
den. Genom att afteckna några af de hägringar, som på
visionernas horisont afspeglat menniskosjälens blifvande till.
stånd, låter förf. läsaren göra bekantskap med Alberichs,
Bromleys, Svedenborgs, Oberlins och Jang-Stillings åsigter
Derpi sker öfvergången till hufvudmonientet, såsom de
tyckes, för förf:s undersökning, eller menniskosjäleos efte
döden blifvande tilistånd, sådant det i enlighet med För-
nuft och Bibel bör uppfattas. På tvenne serskilda vägar.
Skrifibevisningens och den philosophiska deductionens, kom-
rer förf. till ett och samma resultat, antagandet af ett mel-
lan:itistånd, hvarut! själarna befinna sig från dödsstunden
till uppståndelsen. Detta mellantillstånd uppfattas likväl
hvarken såsom ett indifferent dvallif, eller såsom ett luti-
ringsstadium, likt Katholikernas skärseld, utan såsom elt
mognadstitistånds med begynnande salighet eiler osal!g-
het. De anförda Bibelstäliena äro så bevisande och den
derpå följande deductionen så bindande, att svårligen nå-
got låter sig deremot invändas. Nekas kan ej helier, att,
först genom detta antagande, uppstånde!sen och domen få
sin egentiiga betydeise, äfvensom detsamma är ganska trö-
stefullt i afseende på frälsningens möjligbet för dem, som
utan eget förvällande här sakna Evangeliiljas. Förf.fort-
går derpå till en historiskt kritisk bebandling af läran om
de dödas uppståndelse och yttersta domen; och slutar med
att skildra själarnas eviga tillstånd efter domen. Sedan
Skriftens dithörande utsagor blifvit. framställda, vederläg-
går förf., genom en väl hållen kritik, den ensidiga upp-
fattningen af detta tillstånd, enligt bvilken saligheten och
osaligheten skulle vara blotta subjectiva förnimmelser utan
objectiv realitet, och visar på ctt öfvertygande sätt, aut de
äro beggedera, och att så väl himmel som helvete måste
tänkas såsom på en gång både invärtes och utvärtes. I
skildringen af den eviga saligheten, såsom på en gång helig
verksambet och helig, outsäglig sabbatsro i Guds åskådau-
de och tillbedjande, undanrödjes det någon gång framka-
stade påståendet om saligbetens tröttande enformighet,
hvarvid ganska passande åberopas Scrivers sköna ord:
palt, liksom blommorna icke tröttna alt doita, de salige ej
tröttna att lofva och prisa Herran.s
Sådant är, fastän här blot i ofullständiga drag avgifvet,
det rika och herrliga innehållet af denna bok. Det lediga
och klara framsvällningssättet, uppfattningens djup och tan-
karnes skärhet, men framför alt annat den troende, allvar-
liga christliga anda, hvaraf det hela liksom genomandas,
vifva ät denna Skrift ett högt och sällsynt värde.
Hufvudsakligen enahacda skapynne utmärker förf. äfven
i den sednare Skriften eller Försök till Psychologie,, så
vidt man af det nu utkomna förra Häftet kan vara berät-
tligad att sluta. Det är i synnerhet här, som förf. visar sin
förmåga alt inom ett ringa omfång inrymma det rikhaltiga
resu:tatet af vidsträckta och grundeliga studier. Imedlervid
nekar sjelfva denna ianehållets rikedom ref. att derför lem-
na någon relogörelse. Ban vill blott armärka, att i denna
på en gång tillämnade Läro- och Läsebok, der framställ-
ningen fått en mer scbemsatiserad form, än i den föregå-
ende Skriften, röjer sig samma djup i uppfattningen af
själslifvets företeelser, lika, om ej ännu större, bestämdhet
och klarhet i språket. Med visshet skall således denna Bok
i sitt fulländade skick komma ati intaga el utmärkt rum,
pj blott bredvid, utan troligen framför de få arbeien af
denna art vi på vårt språk ege, samt tilika blifva en både
undervisande och angenäm lektyr så väl tör bildade läsare
allmänhet, som isynnerhet för Skollärare, Uppfestrare och
Prester. W—