Erik Erson, du ska inte lägg dig opputi-an dras göromål, se sål svarade hans hetsige grannt Undertiden låg Svartmahn, stackare, der i bå set bland sin påtrugade sundhetsnämnd, synbar ligen ganska illa tillfreds både med den och-hel den öfriga verlden. An stödde han sin torr nos mot krubban, utan att vidröra de, annar så begärliga ärtrefvorna, som lågo framför honom än sänkte han det trötta och darrande hufvude ned mot golfvet; men då han hörde husbonden: steg i båset bredvid, upplyfte han det och vände de kloka ögonen långsamt mot honom, med dett: egna slags uttryck, som stundom nästan komme: oss att ana tillvaron hos djuret af någon hö gre andlig förmögenhet än blotta instinkten, så som ville han säga: hvad tänker du på, kär: far, som låter dem på detta vis fälas med dir gamle trotjenare ? Men i sin andas ifver gaf Pehr icke akt på denna tysta förebråelse, utan ledde ut trotjenaren och band honom vid en gärdesgård. Ox-Jeppe tog imedlertid upp ett slags eggjern, som han kallade la la lansähätt. Hvad är det der för jen stubbknif j håller i näfven? frågade Erik. J vill väl inte årlåta kreanturet med den? ot Stu...stu... stuhubbkniflb stammade 0OxJeppe och spände sina dunkla ögon — betydligt dummare än Svartmahns — på frågaren. )Dä ä ju jen snä...snväpäppare, vet jag., Dendaringen? ... en tälgknif, om alla gamla märken hålla parullen,, menade Erik. Imedlertid strök Ox Jeppe instrumentet fram och åter på sitt gamla förskinn. Den är justament som ett sy...sy sylspehett, nu, och kan träffa li...li...lihifsåra, om ho än satt i må... må... må..N Månen?, interfolierade Erik. Må ... mångfållan eller i hbjertro...ro.-.rota; sen dä ä gjort, borde han ha... ,Ja, inte så vet jag hvad oxen borde ha, men