Erik Erson, du ska inte lägg dig opputi-an
dras göromål, se sål svarade hans hetsige grannt
Undertiden låg Svartmahn, stackare, der i bå
set bland sin påtrugade sundhetsnämnd, synbar
ligen ganska illa tillfreds både med den och-hel
den öfriga verlden. An stödde han sin torr
nos mot krubban, utan att vidröra de, annar
så begärliga ärtrefvorna, som lågo framför honom
än sänkte han det trötta och darrande hufvude
ned mot golfvet; men då han hörde husbonden:
steg i båset bredvid, upplyfte han det och vände
de kloka ögonen långsamt mot honom, med dett:
egna slags uttryck, som stundom nästan komme:
oss att ana tillvaron hos djuret af någon hö
gre andlig förmögenhet än blotta instinkten, så
som ville han säga: hvad tänker du på, kär:
far, som låter dem på detta vis fälas med dir
gamle trotjenare ?
Men i sin andas ifver gaf Pehr icke akt på
denna tysta förebråelse, utan ledde ut trotjena-
ren och band honom vid en gärdesgård.
Ox-Jeppe tog imedlertid upp ett slags eggjern,
som han kallade la la lansähätt.
Hvad är det der för jen stubbknif j håller i
näfven? frågade Erik. J vill väl inte årlåta kre-
anturet med den? ot
Stu...stu... stuhubbkniflb stammade 0Ox-
Jeppe och spände sina dunkla ögon — betydligt
dummare än Svartmahns — på frågaren. )Dä
ä ju jen snä...snväpäppare, vet jag.,
Dendaringen? ... en tälgknif, om alla gamla
märken hålla parullen,, menade Erik.
Imedlertid strök Ox Jeppe instrumentet fram
och åter på sitt gamla förskinn. Den är justa-
ment som ett sy...sy sylspehett, nu, och kan
träffa li...li...lihifsåra, om ho än satt i må...
må... må..N
Månen?, interfolierade Erik.
Må ... mångfållan eller i hbjertro...ro.-.rota;
sen dä ä gjort, borde han ha...
,Ja, inte så vet jag hvad oxen borde ha, men