Vakten afförde nu de begge fångarne till en
annan del af kyrkogården, hvarunder regenten en-
sam, på samma plats, med korslagda armar, stödd
emot trädstammen, betraktade dem. !
— Gud är mitt vittne att jag önskade vara i
deras ställe, sade regenten med en suck, som ut-
gick från hans själs innersta. s
De sednare åren af hans lefnad framställde sig
derpå i en förfärande sanning för hans minne.
Han nalkades grafvården och lade handen derpå.
— Hvad denna af cypresser beskuzgade mar-
mor är kall... dess kyla genomtränger hela min
varelse och frampressar kallsvetten på min pan-
na... O, hvilka rysliga förbannelser utgå ej
emot mig ur djupet af denna tysta graf! Ko-
nung Andreas skulle kanhända från höjden af de
saligas boningar, der allt andas försoning, kunna
förlåta mig sin egen död, men jag tycker mig se
honom uppstiga ur grafven, för att förebrå mig
sin sons.
Stridande emellan grymhet och ånger, klappade
hans hjerta med häftigbet; han tycktes vara un-
der inflytelse af en gudomlig inspiration, och mil-
dare känslor började få insteg hos honom; han
var på vägen att förlåta de döende och rädda
sin själ ... då markis Loravzi infann sig hos
honom.
— Nåväl, ers höghet, sade denne, lyckan ler åt
er och kröner alla edra förhoppningar.
— Börjar högtidligheten snart? afbröt häftigt
regenten, som, öfverlemnad åt en plågande obe-
slutsamhet, icke hört markisens tal.
— Genast; ers höghet täcktes derföre skynda
med afkunnandet af statsfångarnes dom. :
— Den är redan afkunnad,sade han med svag röst.