Vakten afförde nu de begge fångarne till en annan del af kyrkogården, hvarunder regenten ensam, på samma plats, med korslagda armar, stödd emot trädstammen, betraktade dem. ! — Gud är mitt vittne att jag önskade vara i deras ställe, sade regenten med en suck, som utgick från hans själs innersta. s De sednare åren af hans lefnad framställde sig derpå i en förfärande sanning för hans minne. Han nalkades grafvården och lade handen derpå. — Hvad denna af cypresser beskuzgade marmor är kall... dess kyla genomtränger hela min varelse och frampressar kallsvetten på min panna... O, hvilka rysliga förbannelser utgå ej emot mig ur djupet af denna tysta graf! Konung Andreas skulle kanhända från höjden af de saligas boningar, der allt andas försoning, kunna förlåta mig sin egen död, men jag tycker mig se honom uppstiga ur grafven, för att förebrå mig sin sons. Stridande emellan grymhet och ånger, klappade hans hjerta med häftigbet; han tycktes vara under inflytelse af en gudomlig inspiration, och mildare känslor började få insteg hos honom; han var på vägen att förlåta de döende och rädda sin själ ... då markis Loravzi infann sig hos honom. — Nåväl, ers höghet, sade denne, lyckan ler åt er och kröner alla edra förhoppningar. — Börjar högtidligheten snart? afbröt häftigt regenten, som, öfverlemnad åt en plågande obeslutsamhet, icke hört markisens tal. — Genast; ers höghet täcktes derföre skynda med afkunnandet af statsfångarnes dom. : — Den är redan afkunnad,sade han med svag röst.