det skedde, som bekant är, och man ser af ko
nungens svar, som för ingen del var nådigt, hur
han förevitade magistraten att den gjortingentin
för kyrkan, vore liknöjd för gudstjenstens förö
kande och förbättrande, samt för kyrkobyggnadei
och att den klandrade de religionsifrande, men me
detsamma, fastän beslöjadt, honom sjelf och han
ministrar, för gynnandet af nitiska prester; me
majestätet hade ej ett klandrets ord för dem sor
brutit sin ed. Konungen ville ej böra på någa
svar, utan skickade magistraten sin väg, med de
förebrående besked den fått; men på borggårder
der en stor hop menniskor af alla stånd församla
sig, blef den helsad vid återkomsten med ett tre
faldigt hurra, ådagaläggande den allmänna sympa
tien för magistratens märkvärdiga åtgärd. Den ä
märkvärdig i synnerhet derigenom, att konunge;
här för första gången såg bland oppositionel
uppträda föreståndarne i en stad, hvilken sedai
fyrahundrade år, då monarken ref sönder staden
gamla frihetsbref, varit van att egna tronen ovil
korlig undergifvenhet. Och denna: magistrat, son
redan så ofta lidit hån för sin: servilism: dess
rådsherrar och borgmästare, som så många gånge:
varit skott-taflor vid Berlinarnes infallsjagt — denn
underdåniga kommunalrepresentation har verklige!
tagit mod till sig alt anklaga konungen och han
ministrar för deras partiskhet för obskuranterna
för intoleransen, för prestväldet och förkättrings
lustan och att uppläsa anklagelsen inför konun
gen sjelf!... Å andra sidan är det icke mindr
märkvärdigt att höra konungen rättfärdiga sit
och sina ministrar inför magistraten i Berlir
och bedyra att ban icke skyr ljuset. Det ha
måst komma långt, innan någonting sådant kun.
nat tilldraga sig. Men ingenting är förändrad!
genom hela uppträdet. (Slutet följer.)
ara TS da ön a