hon, sade Giovano å sin sida; irra långt ifrån
henne... Ack, det är ju döden med hvarje steg.
Ärelystnaden hade helt och hållet flytt ur Ma-
rias själ, sjelfva hennes stolthet hade gifvit vika
af fruktan för döden, vid hvars annalkande kän-
slorne oftast undergå förvandling, i synnerhet då
kärleken är med i spelet. Hon var numera blott
en älskande qvinna, hvilken, i likhet med fogeln
och plintan som endast sträfva efter att se dags-
ljuset och inandas luft, uppoffrade allt för att få
se och lefva hos det älskade föremålet. Blek
och nedslagen vände hon sig till regenten och sade:
— Uti ers höghets bröst bodde fordom heder,
mensklighet och religion. Tärande passioner jemte
begäret efter höghet och makt hafva förstört och
tillintetgjort dessa dygder. Men kanske glimmar
ännu en gnista deraf under den kalla askan...-.
Skulle så vara, är jag öfvertygad, att jag mer än
någon annan stulle hos er kunna återtända den-
na heliga eld. Derföre, om ännu någon mensk-
lig känsla klappar i ert bröst, om en enda fiber
hos er kan röras vid åsynen af olyckan, så skänk
mig friketen, utan titlar, utan förmögenhet, det
är allt hvad jag begär.
— Och hvartill skulle blotta friheten tjena er,
Donna Maria; förut var tironen till den grad
föremål för era ärelystna drömmar, att ni syntes
ej kunna lefva utan den?
— Nu åter önskar jag lika ifrigt en ringa och
,ekänd -tillvarelse. Värdes gifva mig den.
— Och hvad blir min lön för en sådan väl-
gerning?
— Glömska af det förflutna.
— Ni tillbjuder er att glömma... I sanning,
prinsessa, skulle det kosta er ganska, litet; ty