hon, sade Giovano å sin sida; irra långt ifrån henne... Ack, det är ju döden med hvarje steg. Ärelystnaden hade helt och hållet flytt ur Marias själ, sjelfva hennes stolthet hade gifvit vika af fruktan för döden, vid hvars annalkande känslorne oftast undergå förvandling, i synnerhet då kärleken är med i spelet. Hon var numera blott en älskande qvinna, hvilken, i likhet med fogeln och plintan som endast sträfva efter att se dagsljuset och inandas luft, uppoffrade allt för att få se och lefva hos det älskade föremålet. Blek och nedslagen vände hon sig till regenten och sade: — Uti ers höghets bröst bodde fordom heder, mensklighet och religion. Tärande passioner jemte begäret efter höghet och makt hafva förstört och tillintetgjort dessa dygder. Men kanske glimmar ännu en gnista deraf under den kalla askan...-. Skulle så vara, är jag öfvertygad, att jag mer än någon annan stulle hos er kunna återtända denna heliga eld. Derföre, om ännu någon mensklig känsla klappar i ert bröst, om en enda fiber hos er kan röras vid åsynen af olyckan, så skänk mig friketen, utan titlar, utan förmögenhet, det är allt hvad jag begär. — Och hvartill skulle blotta friheten tjena er, Donna Maria; förut var tironen till den grad föremål för era ärelystna drömmar, att ni syntes ej kunna lefva utan den? — Nu åter önskar jag lika ifrigt en ringa och ,ekänd -tillvarelse. Värdes gifva mig den. — Och hvad blir min lön för en sådan välgerning? — Glömska af det förflutna. — Ni tillbjuder er att glömma... I sanning, prinsessa, skulle det kosta er ganska, litet; ty