farans stund, ert stöd i olyckan och er slaf för
evigt.
— Ni vill...
— Jag vill ingenting... Jag känner endast
ett häftigt begär att se er, alt lefva nära er, och
denna blinda åtrå, som är starkare än jag, gö!
mig känslolös för allt annat...
G ovanos utmärkta skönhet, hans mod, hans
stolthet, det hemlighetsfulla uti hans ord, all!
vittnade om att han var af högre rang än bans
stånd utvisade, och mildrade derigenom djerfhe-
ten af det språk han förde. Donna Maria kände
äfven inflytelsen af denna dolda herrskarekraft.
Dessutom hade Giovano räddat hennes lif, hon
visade derföre i sitt svar hvarken vrede öfver
hans afslag eller förvåning öfver hans bekännelse
— Men jag blir kanhända förvisad från Sici
lien, från Spanien, från hela Italien; ni måste di
lemna alla dessa lyckliga länder, der ni kunna
finna ett fädernesland.
— Der man har föremålet för sin kärlek, de;
har man ock sitt fådernesland.
— Kärlek!
o— Ja, kärlek! Det väcker er förvåning, at
jag, som uti varelsernas kedja är så långt unde
er, cch som dväljes uti lägre rymder, under de
ni lyser i hofvets salar, är nog förmäten att våg:
älska er, och ni förvånas ännu mer deröfver, at
jag vågar säga er det... Men tiden är, unde
dessa revolutionens stormar, alltför dyrbar föl
alt bortslösas genom onödiga uppskof. Jag öl
skade er första gången jag såg er, jag tillbad e
i går och jag upprepar det i dag, ty i morgor
är det ej mera tid, i morgon skall jag kanske fö;
alltid förlora er.
— Och ni är ej förfärad?
— Öfver er höghet, öfver det afstånd som
skiljer o-s, är det er mening? Kände jag dett:
af-tånd, då jag räddade er ur det vredgade haft
vets böljor och tryckte er till mitt bröst? N
var då endast en ung, skön qvinna, som låg af
dånad i mina armar. Ni hade då ingen krong
men deremot allt som kunde intaga och fängsl: