— I det sednast hitkomna nummer af Stu-
dier, Kritiker och Notiser,, från Lund, läsas föl-
jande utmärkt vackra verser till Fogelberg, vid
hans besök derstädes:
Kommen nyss ur marmorbrottet
Odin stod i månens sken
Under svenska kungaslottet,
Stod förlåten och allen.
Intet hade han gemensamt
Med ett vekt olympiskt hof:
Han för Amor ej fick lof
Jollra ens med Psyche ensamt,
Och Endymion han sof.
Thor, strax spänner för sin äska,
Håller öfver trollen dom;
Men den väldige har brådska,
Stiger af till sluts i Rom.
Till modell sig gubben smyckat,
Sträcker, lutad mot en vägg,
Trotsigt fram sin breda lägg:
Nu, då verket ståndar lyckadt,
Stryker han förnöjd sitt skägg.
Fjettrad i en stark förtrollning
Hvite Balder är ändock,
Guden med sin milda hållning
Sofver i ett marmorbiock.
Nyckeln till hans kalla fängsel
Fåfängt letas år från år;
Men när du med mejseln slår,
Springer Guden ur sitt stängsel
Och en himmel i hans spår.
Nu en stig de letat åter
Till det minnesgoda land,
Der man redan timra låter
Deras tjell vid Mälarstrand.
Fj det gamla vikingnästet
Är som förr; de se ändå
Samma folk och trots också,
Och det välbekanta fästet
Med de breda norrsken på.
Hör! ur marmorn ängsligt klaga
Stilla väsenden ännu,
Form och lif de vilja taga:
Och Pygmalion är du.
Du skall deras länkar krossa,
Innan tiden blir dem lång,
Mästare! ur stenens tvång,
Ur dess hårda famntag lossa
Walhalls gudar än en gång.n
fee rr