— I det sednast hitkomna nummer af Studier, Kritiker och Notiser,, från Lund, läsas följande utmärkt vackra verser till Fogelberg, vid hans besök derstädes: Kommen nyss ur marmorbrottet Odin stod i månens sken Under svenska kungaslottet, Stod förlåten och allen. Intet hade han gemensamt Med ett vekt olympiskt hof: Han för Amor ej fick lof Jollra ens med Psyche ensamt, Och Endymion han sof. Thor, strax spänner för sin äska, Håller öfver trollen dom; Men den väldige har brådska, Stiger af till sluts i Rom. Till modell sig gubben smyckat, Sträcker, lutad mot en vägg, Trotsigt fram sin breda lägg: Nu, då verket ståndar lyckadt, Stryker han förnöjd sitt skägg. Fjettrad i en stark förtrollning Hvite Balder är ändock, Guden med sin milda hållning Sofver i ett marmorbiock. Nyckeln till hans kalla fängsel Fåfängt letas år från år; Men när du med mejseln slår, Springer Guden ur sitt stängsel Och en himmel i hans spår. Nu en stig de letat åter Till det minnesgoda land, Der man redan timra låter Deras tjell vid Mälarstrand. Fj det gamla vikingnästet Är som förr; de se ändå Samma folk och trots också, Och det välbekanta fästet Med de breda norrsken på. Hör! ur marmorn ängsligt klaga Stilla väsenden ännu, Form och lif de vilja taga: Och Pygmalion är du. Du skall deras länkar krossa, Innan tiden blir dem lång, Mästare! ur stenens tvång, Ur dess hårda famntag lossa Walhalls gudar än en gång.n fee rr