dande, och som gör att husaga numera gansk sällan användes, skall utan tvifvel hafva samm inverkan på nämndernes förfarande, och henne inflytande skall underlättas genom sockenarrester ne, som lemna en på en gång menskligare oc! verksammare utväg att vinna ändamålet. Mer vi upprepa det, vi tro ej att nämnden kan ut föra sitt åliggande, om den erhåller inskränktar myndighet, än som tillerkännas husbönder i all minhbet. Fångvårdsst. hade vid förslagets uppgö rande en smal stråt att följa. Den borde, unde en tilltagande klagan öfver brott och osäkerhe på ena sidan afse den vilsefördes rätt, och Pp den andra allmänhetens. Det skulle vara oss kär om man lyckades att med verkliga skäl visa, a den sistnämnde kan bevilja större eftergift åt de föregående. Så länge det ej skett, tro vi doc att fångvårdsstyrelsens förslag skall åt den betyd liga del af svenska folket, som för mnärvarand benämnes de försvarslöse, medföra väsendtlig fördelar, och så stora, som under nuvarande för hållanden kunna medgifvas. S 42. Der anmärkes, att frågan om nyttan fö vårt land af räddningsanstalter för vanvårdad barn ännu är oafgjord. Detsamma kan anmär kas mot hela förslaget och mot alla förslag. Ve dersakaren, vore han ock alideles ensam, kan all tid säga att saken är oafgjord. Skadligheten a att uppfostra barn tillsammans med dömda för brytare och andra vanartige, är dock både lät insedd och allmänt erkänd. S 45. Dervid yttras, att Konungens Befall ningsbafvandes skyldighet att meddela skriftlig utslag, då någon dömes till allmänt arbete, är e onödig, besvärlig, tidsödande och onyttig om gång att komma till samma resultat, som genon mundtligt afkunnande, såsom nu tillgår. Fö dem, hvilka stå på samma grad af författnings kunskap red ins., få vi tillhandagå med hänvis ning till Kongl. Förordningen huru med försvars löse personer förhållas bör, af den 29 Juni 4833 S 22, som uttryckligen stadgar, att då någon dö mes till allmänt arbete, skall skriftligt utslag me skälen dertill personen tiliställas. Ins. har före ställt sig, att utslaget endast behöfde vara mundt ligt, och att Kongl Maj:t skulle upptaga under dåniga besvär öfver eit mundtligt utslag, oci fångvårdsst. emottaga fången på ett sådant. Si hemma i saken, är det ins. som med stora an språk stiger fram att docera inför allmänheten !! — lus. talar på något ställe om gränsen för de löjliga. 20. Ins. finner ej fullständigt uttryckt hun på länets arbetslus intagne personer skola under hållas. 2 mom. innehåller dock att desse arbets hus bekostas af linens medel, med ersättning til viss del af socknarne för från dem emottagn hjon. Vidare säger ins. att sådant ej kan tillvä gabringas utan R. St. samtycke. På denna oc! alla likartade armärkniogar kan en gång för all: svaras, att fångv.st. hvarken ingått eller behöf ingå i någon utredning af hvad väg Kongl. Maj: må behöfva gå, för att bringa författningen til verkställighet, i den händelse densamma skulle a honom godkännas. Konungen har för detta än damål sina konstitutionella rådgifvare, hvilka pligt det är att tillse, det hvardera statsmakten: grundlagsenliga rättigheter ej blifva förnärmade Svårare uppgift i detta afseende torde dock e gilvas, än att noggrannt bestämma gränsen föl den ekonomiska lagstiftningen, till hvilken lösdrifveristadgan med alla sina lifstidsfångar hittills varit hänförd. Saken blifver utan tvifvel nogad af vederbörande. 22. Säces kasta.en ansenlig, Jaber Eiör fatticdomen, uten för vanarten, som de ifrågavarande personerne skulle häktas. — Den som besökt våra länsfängelser, vet att det för närvarande ej är sällsynt a!t der påträffa lösdrifvare, som alldeles ej äro arbetsföre. 24. Der förekommer ordet vanartig, i stället för vådlig. — Liktydigheten kan svårligen missförstås. Det förstnämnde ordet bör dock utbytas mot det sednare. — Huru kon. befallningshafvande skall få vådlig person hos sig inställd, då han finner sådant af nöden, derom lärer han nog veta rid, om ins. frågar honom. S 25. Ins. beskärmar sig öfver det myckna skrifveriet, som de fullständiga prestbevisen skulle medföra. Vi förundra oss ej deröfver, då han är en så stor fiende till skrifveri, att han förklarat skriftligt utslag, då någon dömes sin frihet förlustig, vara en onödig, tidsödande, bevärlig och kostsam omväg. — Ati saken ej är omöjlig torde dock, om ej ins., likväl hvar och en annan lätt finna. Visserligen b!efve prestbevisens utskrifvande mödosammare än hittills, men om sådant för god ordning är behöfligt, lära vederbörande med nöje underkasta sig detta ökade besvär, 27. Dervid anmärkes, att vådlig person skulle vara försedd med pass, då han begåfve sig längre än till nästa socken. Föreskriften är väl ej af synnerligen stor vigt, men synes dock medföra mera gagn än olägenhet. Vi hafve nu genomgått de framställde anmärknipgarne och öfverlemna deres bedömande åt den fördomsrie, opartiske läsaren. Till bonom öfverlemna vi ock att jemföra den författning, som . ob fiunes, med den som blifvit föreslagen, oc2 tro bonom dervid komma att finna; att den förre för den lägsta samhällsklassen medförer svårare, Ata Ofärckuvl!da Bdandans att dam anpj ooh