dande, och som gör att husaga numera gansk
sällan användes, skall utan tvifvel hafva samm
inverkan på nämndernes förfarande, och henne
inflytande skall underlättas genom sockenarrester
ne, som lemna en på en gång menskligare oc!
verksammare utväg att vinna ändamålet. Mer
vi upprepa det, vi tro ej att nämnden kan ut
föra sitt åliggande, om den erhåller inskränktar
myndighet, än som tillerkännas husbönder i all
minhbet. Fångvårdsst. hade vid förslagets uppgö
rande en smal stråt att följa. Den borde, unde
en tilltagande klagan öfver brott och osäkerhe
på ena sidan afse den vilsefördes rätt, och Pp
den andra allmänhetens. Det skulle vara oss kär
om man lyckades att med verkliga skäl visa, a
den sistnämnde kan bevilja större eftergift åt de
föregående. Så länge det ej skett, tro vi doc
att fångvårdsstyrelsens förslag skall åt den betyd
liga del af svenska folket, som för mnärvarand
benämnes de försvarslöse, medföra väsendtlig
fördelar, och så stora, som under nuvarande för
hållanden kunna medgifvas.
S 42. Der anmärkes, att frågan om nyttan fö
vårt land af räddningsanstalter för vanvårdad
barn ännu är oafgjord. Detsamma kan anmär
kas mot hela förslaget och mot alla förslag. Ve
dersakaren, vore han ock alideles ensam, kan all
tid säga att saken är oafgjord. Skadligheten a
att uppfostra barn tillsammans med dömda för
brytare och andra vanartige, är dock både lät
insedd och allmänt erkänd.
S 45. Dervid yttras, att Konungens Befall
ningsbafvandes skyldighet att meddela skriftlig
utslag, då någon dömes till allmänt arbete, är e
onödig, besvärlig, tidsödande och onyttig om
gång att komma till samma resultat, som genon
mundtligt afkunnande, såsom nu tillgår. Fö
dem, hvilka stå på samma grad af författnings
kunskap red ins., få vi tillhandagå med hänvis
ning till Kongl. Förordningen huru med försvars
löse personer förhållas bör, af den 29 Juni 4833
S 22, som uttryckligen stadgar, att då någon dö
mes till allmänt arbete, skall skriftligt utslag me
skälen dertill personen tiliställas. Ins. har före
ställt sig, att utslaget endast behöfde vara mundt
ligt, och att Kongl Maj:t skulle upptaga under
dåniga besvär öfver eit mundtligt utslag, oci
fångvårdsst. emottaga fången på ett sådant. Si
hemma i saken, är det ins. som med stora an
språk stiger fram att docera inför allmänheten !!
— lus. talar på något ställe om gränsen för de
löjliga.
20. Ins. finner ej fullständigt uttryckt hun
på länets arbetslus intagne personer skola under
hållas. 2 mom. innehåller dock att desse arbets
hus bekostas af linens medel, med ersättning til
viss del af socknarne för från dem emottagn
hjon. Vidare säger ins. att sådant ej kan tillvä
gabringas utan R. St. samtycke. På denna oc!
alla likartade armärkniogar kan en gång för all:
svaras, att fångv.st. hvarken ingått eller behöf
ingå i någon utredning af hvad väg Kongl. Maj:
må behöfva gå, för att bringa författningen til
verkställighet, i den händelse densamma skulle a
honom godkännas. Konungen har för detta än
damål sina konstitutionella rådgifvare, hvilka
pligt det är att tillse, det hvardera statsmakten:
grundlagsenliga rättigheter ej blifva förnärmade
Svårare uppgift i detta afseende torde dock e
gilvas, än att noggrannt bestämma gränsen föl
den ekonomiska lagstiftningen, till hvilken lös-
drifveristadgan med alla sina lifstidsfångar hittills
varit hänförd. Saken blifver utan tvifvel nog-
ad af vederbörande.
22. Säces kasta.en ansenlig, Jaber Eiör
fatticdomen, uten för vanarten, som de ifrågava-
rande personerne skulle häktas. — Den som be-
sökt våra länsfängelser, vet att det för närvarande
ej är sällsynt a!t der påträffa lösdrifvare, som
alldeles ej äro arbetsföre.
24. Der förekommer ordet vanartig, i stäl-
let för vådlig. — Liktydigheten kan svårligen
missförstås. Det förstnämnde ordet bör dock ut-
bytas mot det sednare. — Huru kon. befallnings-
hafvande skall få vådlig person hos sig inställd,
då han finner sådant af nöden, derom lärer han
nog veta rid, om ins. frågar honom.
S 25. Ins. beskärmar sig öfver det myckna
skrifveriet, som de fullständiga prestbevisen skulle
medföra. Vi förundra oss ej deröfver, då han är
en så stor fiende till skrifveri, att han förklarat
skriftligt utslag, då någon dömes sin frihet förlu-
stig, vara en onödig, tidsödande, bevärlig och
kostsam omväg. — Ati saken ej är omöjlig torde
dock, om ej ins., likväl hvar och en annan lätt
finna. Visserligen b!efve prestbevisens utskrifvande
mödosammare än hittills, men om sådant för god
ordning är behöfligt, lära vederbörande med nöje
underkasta sig detta ökade besvär,
27. Dervid anmärkes, att vådlig person
skulle vara försedd med pass, då han begåfve sig
längre än till nästa socken. Föreskriften är väl
ej af synnerligen stor vigt, men synes dock med-
föra mera gagn än olägenhet.
Vi hafve nu genomgått de framställde anmärk-
nipgarne och öfverlemna deres bedömande åt den
fördomsrie, opartiske läsaren. Till bonom öfver-
lemna vi ock att jemföra den författning, som
. ob
fiunes, med den som blifvit föreslagen, oc2 tro
bonom dervid komma att finna; att den förre
för den lägsta samhällsklassen medförer svårare,
Ata Ofärckuvl!da Bdandans att dam anpj ooh